160 centimeter främling

Myshörna i vardagsrummet!

Det här med förändringar är ju, som bekant, inte min grej. Men nu har jag nog gått över en gräns. Visst att det är svårt att byta stad, lägenhet, jobb – men säng?

Som jag har längtat efter den där sängen. 120 centimeter är mysigt i några år. Sen får man nog av att ligga i en grop i mitten. Situationen blev så ohållbar att semesterkassan rök. Jag hade ändå ingen semester (eller kassa), men jag gillar att säga så. Dessutom köper vuxna människor dubbelsäng. Vi är vuxna människor i den här familjen.

I samma veva gjorde “vi” klart sovrummet, alla lister på plats och vit färg över spackelfläckarna som jag gillade så mycket. I går kom sängen. Eller snarare: i går kom två sängar, en tjock madrass, en tunn madrass och åtta ben. Supersnygg. Men så fort den kommit på plats visste jag att något inte stod rätt till. Sängen saknar själ och så är det med den saken.

Jag fick en ny bäddmadrass på min 27 års dag och blev förskräckt. Mamma fick lämna tillbaka den, jag trivdes med min. Hade den funkat i tio år skulle den minsann funka i tio till. Sen föll detta i glömska. I går natt var katastrofen ett faktum. Jag har sovit tre timmar. Nya väggar, nya lakan och ny säng. Som att vara en främling i sitt eget hem. Jag blir snyftig bara av att tänka på det. Och ilsken.

Jag vet att detta är ett lyxproblem men det är så mycket större än så. Jag har köpt en säng tillsammans med min pojkvän, en kostnad som en förlovningsring (inte för att jag på något vis drar sådana paralleller!). Min tryggaste ägodel åker ut och något främmande tar dennes plats. Och däri ska jag sova! Oerhört traumatiskt. För mig har saker en själ, en personlighet. Och den nya sängen är inte sympatisk! Nu har jag klämt in den gamla sängen i vardagsrummet. Här får den stå tills vi lärt känna varandra, jag och den nya sängen.

Det är faktiskt jag som bestämmer i det här hemmet!