PMS

Jag unnar mig lite i dag..

Jag satt på tåget från Uppsala och hade gråt i halsen när jag plötsligt läste Fannys kommentarer om PMS. Det slog mig att det var just den gråten som satt i halsen, och som vanligt blev det lite lättare. Varenda månad glömmer jag, och jag blir alltid lika glad när jag kommer på anledningen.

För det är enda gången jag kan skylla på något (rätt så) “normalt”.

När hela tillvaron är kaos är det svårt att urskilja vad som är vad. Symtomen är ungefär desamma. I mitt fall kommer mer gråt när det handlar om PMS. Men den är skönare och ganska befriande. Jag blir mer lättretlig, men förlåter mig själv snabbare.

Egentligen är det lite märkligt, allt blir värre, men eftersom jag förlåter mig själv för mina utbrott, unnar mig sötsaker och gråter ut – mår jag också bättre.

Hur känner ni? Kan ni urskilja vad som är vad? Är ångest lättare att bära om det stavas PMS?

Hur det än ligger till är det en märklig sak att de där små hormonerna ska få styra hur man mår och hur man behandlar sina nära och kära. Samtidigt som de är rätt sköna att skylla på..

Tack Fanny för din fråga! Jag tror att jag också börjar se det mönster du berättar om.