Att rapportera om självmord – för journalister

Journalister har ett stort ansvar i rapporteringen om självmord. Forskning har visat att sensationsinriktad rapportering kan öka förekomsten av självmord. Här finner du WHO:s rekommendationer för rapportering om självmord, för journalister.

Medias rapportering om självmord har stor betydelse. Forskning har visat att sensationsinriktad rapportering om självmord kan öka förekomsten av självmord. Samtidigt kan en balanserad beskrivning av självmordsfrågan ha positiva förebyggande effekter.

Kan självmord smitta?

Inom självmordsforskningen talas om ”Werther-effekten”, dvs att självmord kan ”smitta” genom att en suicidal person påverkas att ta sitt liv när hen läser om andras självmord. Namnet kommer efter Goethes bok Den unge Werthers lidanden från 1774,

Werther-effekten är dock inte entydigt belagd. Det finns studier som visar att rapportering om självmord har liten eller ingen effekt på självmordstalen. Forskningen är dessutom inriktad på traditionella enkelriktade medier såsom tidningar och radio. Det finns nästan inga systematiska studier av hur vi påverkas av självmord i film och sociala medier, två av de mest använda medietyperna, särskilt bland unga.

Inom självmordsforskningen talar man också om en motsatt ”Papageno-effekt” efter karaktären Papageno i Mozarts opera Trollflöjten. I en berömd scen är Papageno på väg att ta sitt liv, när några pojkar kommer förbi och övertalar honom att låta bli. Papageno-effekten handlar om att förebygga självmord med positiv, uppbygglig kommunikation.

Tyvärr tycks tabuet runt självmordsfrågan och rädslan för Werther-effekten ha skrämt många från att ta upp frågan.

Men vi måste våga prata om självmord för att minska tabu och stigma, och att peka på lösningar. Det kommer leda till ökad kunskap. Om vi verkligen få ner självmordstalen är det nödvändigt att på allvar börja tala om självmord. Det är inte skadligt att prata om självmord, men vi måste prata om självmord på ett ansvarsfullt sätt.

Världshälsoorganisationen, WHOs, riktlinjer

Journalister bör därför följa WHOs riktlinjer för hur media bör rapportera om självmord:

1. Sensationsjournalistik bör undvikas, särskilt när det gäller kända personer. Man bör inte heller publicera fotografier av den avlidna eller av scenen för suiciden. Man bör också avstå från löpsedels- och förstasidesrubriker.
2. Detaljerade beskrivningar av den använda metoden bör ej förekomma. Forskning har visat att mediebevakning av suicidfall ger större effekt på metoden som väljs än på antalet suicidfall.
3. Upprepad och onyanserad medierapportering om suicid har en tendens att särskilt hos unga människor befrämja suicidgrubblerier.
4. Suicid får inte beskrivas som en metod att klara av personliga problem på, som att misslyckas i en examen, att ha ekonomiska svårigheter och liknande.
5. Suicid bör varken återges som något oförklarligt eller beskrivas på ett förenklat sätt. Suicid beror aldrig på en enstaka faktor eller händelse. I många fall finns ett samband med psykisk sjukdom, särskilt depression, eller missbruk.
6. Medier bör samtidigt med sin rapportering ge information om att suicid kan förhindras och var hjälp finns att få. Här hittar du en lista på stödlinjer som du kan hänvisa till eller kopiera.
7. Att glorifiera suicidoffren som martyrer eller förebilder riskerar att ge mottagliga personer uppfattningen att samhället högaktar suicidbeteende. I stället bör betoningen ligga på sorgen efter den avlidne.
8. Att beskriva de fysiska konsekvenserna av ett icke fullbordad suicid (exempelvis hjärnskador, förlamning) kan ha en avskräckande effekt.

WHO har, tillsammans med NASP vid Karolinska Institutet, gett ut skriften Att förebygga självmord – Ett stödmaterial för yrkesverksamma inom media (2022).