Livshistorier och existentiell hälsa

Vi vill skapa mening i våra liv. Berättandet är människans primära form för det. Berättandet stärker vår självbild och kan bidra till förståelse och försoning till livet och ger helhet. Behovet att berätta och dela sin livshistoria förstärks genom livets ändlighet. Och vi är intresserade av andras liv.

Britta är 81 år och är uppvuxen på en bondgård utanför Stockholm. Hennes pappa var lagårdskarl och hon hade fem syskon. Hon och hennes tvillingsyster var yngst.

– Vi stod varandra så nära. Vi låg och höll varandra i hand när det var mörkläggning och flygplanen flög över vårt hus under andra världskriget. Vi var livrädda för att kriget skulle komma hit …

– Vi flyttade hemifrån när vi var 20 och fick barn nästa samtidigt, först pojkar och sedan flickor.

Men systern blev allt mer nedstämd och deprimerad och efter flera självmordsförsök tog hon sitt liv vid 40 års ålder.

– Det var fruktansvärt! Jag kunde inte hjälpa henne. En bit av mig försvann.

Den sorgen har Britta burit med sig hela sitt liv. Tillsammans med sorgen över att mamman dog i en bilolycka när Britta var 30 år. Hon berättar om sitt liv. Det blev tre äktenskap, en skilsmässa, en man som dog knall och fall, två barn, sex barnbarn och tre barnbarns barn och ett yrkesliv på försäkringsbolag och posten. Sista åren pendlade hon mellan arbetet som postmästare i Södertälje och vården av sin tredje sjuka man i hemmet på Kungsholmen. Till slut gick det inte längre och hon förtidspensionerades vid 60 års ålder för att vårda sin man. Men det blev tungt och höll på att knäcka henne. Maken hamnade till slut på Stockholms sjukhem och Britta besökte honom där varje dag mellan klockan tolv och tre i fem års tid.

– Min man satt vid hissen och väntade på mig. Det blev mitt liv och jag fick så många fina vänner där. Andra patienter och fruar som besökte sina män.
När mannen dog, blev hon väldigt ensam och hon hade inte längre råd att bo kvar i deras stora lägenhet utan bytte till en mindre, också den på Kungsholmen. Halva pensionen går till hyran, men tack vare änkepensionen hon får klarar hon sig. Britta trivs i sin lägenhet och hon har bestämt sig för att bara göra det som är roligt resten av sitt liv.

– Jag är faktiskt nöjd med mitt liv och mig själv. Jag har varit starkt och djärv, vågat göra saker och utmanat mig själv. Jag har inbokade saker varje dag. På tisdagar är det Café Hjärtat i Kungsholmens församling och i kyrkan deltar jag också i en kurs om livsfrågor på torsdagar, jag hjälper andra också. Och så Stockholms Stadsmissions Äldrecenter varje dag.

– Jag var nyfiken på Livsberättargruppen där och van att lyssna på andra så jag anmälde mig och det har jag inte ångrat. Det är viktigt att prata, det kan bli en öppning. Många har det svårt. Det är fint att dela sitt liv med andra och höra att man inte är ensam om att ha kämpat. Jag rekommenderar alla att vara med i en livsberättargrupp, säger Britta.

Den här är en av många livshistorier som jag har tagit del av och den är ett av många liv som äldre delat med sig av i de livsberättargrupper som Sveriges Stadsmissioner erbjudit inom projektet Äldres existentiella och psykiska hälsa under de senaste åren.

Vi utvecklas från barn och ungdom till vuxen, ofta förenat med kris och utveckling. Fortsatt åldrande innebär också utvecklingskriser, alla har hört talas om eller drabbats av 30-, 40- och 50-årskriser. Sedan tar det liksom slut och man blir gammal. Att åldras och vara äldre är tyvärr förenat med ett stigma, många fördomar och förutfattade meningar. Äldre dras ofta över en kam. Men mellan 60–100 år är det fyra generationer. Denna tid är också förenad med utvecklingskriser. Det är stor skillnad mellan att vara nybliven pensionär och att närma sig livets slut. Det är också stor skillnad mellan olika individer livet igenom. Ungdomar såväl som äldre. Men vi har lättare att relatera till unga, för unga har vi alla varit, men inte äldre. Vi ser stereotypa bilder på äldre med rollatorer, ensamma på en parkbänk eller i sin lägenhet. Rubriker handlar ofta om dålig äldrevård, oätliga matlådor och vägande av kissblöjor. Vi läser om fattigpensionärer, vårdköer och begravningar. Allt detta vill vi helst blunda för och värja oss ifrån.

Jag vill påstå att äldre i mångt och mycket är en diskriminerad lågstatusgrupp. Ingen vill vara eller se gammal ut. Eller dö. Vi gör allt för att förhindra och dölja vår ålder efter 35. Vi tränar, smörjer in och skär i oss i försök att stanna upp och förhindra det naturliga åldrandet med fler rynkor och slappare hud.

Och vi vet att åldrandet innebär många förluster. Arbetslivet tar slut för de flesta, partners och vänner dör, man kan förlora hälsa och förmågor, och detta kan leda till en ökad ensamhet. Den absolut viktigaste riskfaktorn för att uppleva ensamhet är att nyligen ha förlorat sin partner. Ensamhet har stor betydelse för individens livskvalitet. Forskning visar att ensamhet ökar risken för såväl fysisk och psykisk ohälsa som dödlighet. Äldres psykiska hälsa är ett eftersatt område. Det är som om det vore naturligt att må dåligt bara för att man är gammal för det kan ju inte vara så roligt och snart skall man ändå dö.

Närheten till döden aktualiserar existentiella frågor. Vi börjar förstå att döden också gäller oss … Vad var syftet och meningen med mitt iv? Vad gav mig trots allt kraft, hopp och tröst i livet? Vad förundras jag över? Vad händer när man dör?

Låter det deppigt? Inte så konstigt att vi värjer oss från allt detta. Vi behöver skapa en annan bild av äldre och åldrande, för allas skull! I bästa fall blir vi alla gamla. Och faktum är att det finns andra sett att se på åldrande och äldre. Det positiva är att vi blir allt äldre, medellivslängden ökar och de allra flesta äldre mår bra, har en god hälsa och ekonomi. Pensionärer reser jorden runt, styrketränar, tar hand om barnbarn, bär upp hela volontärsektorn och kallas ibland för OPALER: Older People Active Life.

Forskare talar om gerotrancendens, åldrandet som en tid av upphöjd visdom, klokhet och förmåga att förhålla sig mer avspänt till relationer, prestationer och livet. Vi genomgår helt enkelt en åldrandeutveckling som leder till förändringar i sättet att uppfatta jaget, relationerna till andra människor och livet som helhet. Man lär på olika sätt känna sig själv bättre. Blir kanske mer sparsmakad i valet av sitt umgänge, samtidigt som den goda, kontemplativa ensamheten blir viktigare. Man får också en ökad tolerans till andra människor och ökad känsla av sammanhang framåt och bakåt i generationerna. Livstillfredsställelsen ökar normalt.

Det låter väl bra och eftersträvansvärt?

Javisst, men detta är förutsatt att vi mår bra psykiskt. Fem procent av befolkningen under 65 år diagnostiseras med depression, för personer över 65 år är det tio procent. Dubbelt så många och de får inte den hjälp de behöver. Äldres psykiska hälsa är ett förbisett problem.

Så mår äldre vuxna – i siffror

• Antalet 65 år och äldre ökar. I dag 2 miljoner människor, en femtedel av befolkningen.
• Medellivslängden är 84 år för kvinnor och 80 år för män.
• Var tredje person som är 65 år och äldre bor ensam.
• Bland de som är 80 år och äldre är en majoritet kvinnor. De har ofta förlorat sin partner.
• Två av tre är 80 år eller äldre när de dör. Vi blir allt äldre.
• Andel som tar sitt liv är störst bland äldre män. En person över 65 år tar livet av sig varje dag. 2017 var det 122 kvinnor och 294 män som tog sina liv i denna åldersgrupp.
• Missbruk bland seniorer, främst kvinnor ökar.
• År 2015 var 243 412 utrikesfödda 65 år eller äldre, varav 56 procent kvinnor och 44 procent män.
• 1 500 personer som är 65 år och äldre i lever i hemlöshet, en ökning med 35 procent sedan 2011.
• Psykisk och existentiell ohälsa kostar Sverige cirka 70 miljarder kronor per år, förutom lidandet för de drabbade och deras anhöriga.

Britta heter egentligen något annat och har godkänt att historiens får delas.

Marie-Louise Söderberg

Beteendevetare och projektledare för projektet Äldres existentiella och psykisk hälsa inom Sveriges Stadsmissioner i samverkan med St Lukas och Mind. Hon var också med och startade Minds Äldretelefon.