Tyvärr är kön ett hierarkiskt spel som inte är till för att ha kul, utan för att reproducera ett visst maktmönster

För mig är det svåraste med att vara trans att orientera mig smidigt i en normativ miljö. Jag brukar alltid bli “en andre” i sociala sammanhang i skolan eller på jobb. Ett täcke av rädsla ligger alltid över mig, att bli verbalt eller fysiskt misshandlad, men även att inte kunna avgöra huruvida rädslan är verklighetsförankrad eller inte. Relationen till min egna kropp har varit och är fortfarande på många sätt extremt utmanande. Telefonkontakter är det värsta jag vet då rösten blir den enda könsindikationen som personen jag pratar med har att gå efter, när de skapar en uppfattning om min könsidentitet. Jag önskar jag kunde slippa ångesten som kommer inför att behöva ständigt komma ut eller berätta vilka pronomen jag har.

Min dysfori är framförallt social och kroppslig. Social eftersom jag ständigt måste klargöra spelreglerna jag går efter när det kommer till könsspelet. Ibland är det som att gå på en väg av sprucket glas när jag möter människor som inte känner mig. Det kroppsliga kommer i vågor. Håret i ansiktet har varit värst. Har sedan jag var liten hatat att jag är lång. Min röst är hemsk enligt eget tycke. Men jag har kommit långt i att både acceptera att jag ser ut som jag gör samtidigt som transmedicinen har gjort det möjligt att förstå min kropp som min egen.

När jag läste filosofi var jag väldigt mycket inne på Merleau-Ponty, Heidegger och Albert Camus. Jag skrev en uppsats om att livet är som ett konstverk som nödvändigtvis måste gå sönder innan det är “klart”. Jag har sedan dess sett mig själv och alla andras kroppar som konstverk. Euforin kommer i det perspektivet, där jag kan betrakta mig själv som konst. Där hittar jag hur jävla vacker jag och alla andra transpersoner är.

Filosofin har utan tvekan varit det som har format mig. Tidigare var det fenomenologin och existentialismen. Nu har jag hamnat i schizoanalysen. Allt detta har hjälpt mig att förstå mina erfarenheter, gett mig mod, format min person. Anarkismen har också varit en bidragande faktor, där människorna jag lärt känna genom den miljön gett mig ett tryggt rum att experimentera och få vara mig själv. Ideologiskt sett har det gett mig en självsäkerhet som jag kanske annars inte hade haft. Självklart har mina vänner och min flickvän hjälpt mig. De har funnits där sedan början och lärt mig använda smink, att hitta rätt kläder och har varit stöd i alla jobbiga situationer.

Vår kultur har allt för snäva regler kring kön. Jag vill kunna leka fritt och jag vill att det sociala spelet ska inkludera mig. Tyvärr är kön ett hierarkiskt spel som inte är till för att ha kul, utan för att reproducera ett visst maktmönster. Det är kanske kärnan i vad jag saknar: att få ha kul med kön och ha ett regelverk för könsleken som är lika livlig som barns lekar, där alla samspelar och inkluderar varandra. Det finns mycket mer, men jag stannar nog där.

Jag har självklart upplevt diskriminering också. För ett par år sedan skulle min flickvän och en kompis åka och handla. De hittade två knivar: vardera instucket i varsitt däck. Grannen som bodde under oss visste vi inte gillade oss, så vi är säkra på att det var hans påfund. Kontexten vi befann oss i, inklusive var vi bodde, tyder på att det är rätt tolkning trots att det aldrig går vara helt säker. Vi vet inte varför, men jag har alltid känt i mig att det berott på min transidentitet eller att vi är ett lesbiskt par. Vi tog knivarna, la dem i en papperspåse som vi målade HBTQ-symboler på och lämnade dem utanför hans dörr. Om det inte var han så fick han kanske sig ett gott skratt.

Fördomar är att kön är bestämt av hur ens kropp ser ut. Att transkvinnor är hyperfeminina. Att ens könsidentitet nödvändigtvis bestämmer vilka en är attraherad av. Det finns mycket mer säkert, men det är det första som dyker upp i huvudet på mig eftersom det är det jag bemöter i min vardag. Oftast finns det inte så mycket att göra något åt, eftersom jag läser av fördomarna “mellan raderna”. De konstateras alltså sällan. Det enda jag kan göra då är att vara mig själv och informera när jag får ett läge att göra det. Läggs de på min näsa så blir det lättare att vara tillmötesgående och förklara.

När det varit tungt har jag tagit ett steg tillbaka och erkänt mina känslor. Kramat mina katter och min flickvän. Skrivit poesi och musik, lyssnat på musik, läst böcker, slötittat på dokumentärer. Slagit demonerna med självkärlek.