Niklas Ekdal: Livet blev bättre efter sjukdomen

Detta är berättelsen om min resa genom psykiatrin. Från en hyfsat frisk femtioåring till intensivvård, sluten psykiatri, närapå död, tillbaka till ett friskt liv, inom loppet av ett par år. När jag blev okej igen och kunde fråga mina barn om lov skrev jag en bok om upplevelserna: ”Hur jag dog – och fick klart för mig hur allt hänger ihop” (Brombergs). Titeln var förstås ironisk, men ämnet nog så allvarligt. Att visa hur vem som helst kan drabbas av psykisk ohälsa, när man minst anar det, och att det finns vägar tillbaka. Det finns alltid hopp. Men då gäller det att förebygga och förhindra de tragiska olyckor vi kallar självmord. Mind gör ett fantastiskt arbete med detta.

Snedsteget

Jag var mitt i livet när min egen lilla katastrof inträffade. Jobbade som frilansande journalist med TV, tidningar och böcker, efter ett långt yrkesliv som redaktör på Expressen och Dagens Nyheter. Familj med tre barn. Hade väl mina skavanker som alla andra, någon knäskada, perioder av sömnproblem efter många år på högt varv. Livet är ju en lång sjukgymnastik, det upptäcker man i medelåldern. Man får ta fasta på det friska och roliga, och förlika sig med resten. På det hela taget hade jag förstås ett bra liv, mer tur än otur, och var tacksam för det.

Risktagningen från ungdomen hade lugnat ner sig, att köra motorcykel som en galning eller åka iväg som FN-soldat. Där jag växte upp, i en småstad i Östergötland, var det mellanöl och trimmade mopeder som gällde, en rätt vild uppväxt, men vid femtio hade jag ju överlevt mina farligaste påhitt. Det mest riskabla jag gjorde 2011 var att spela fotboll ett par gånger i veckan.

Depressionen

När man är femtio räknar man med att bollspel kan sluta på ortopedakuten, men vad som hände var i stället att jag slog i huvudet. Krockade i full fart med en stor kille, hans panna mot min tinning, svimmade och vaknade nästa morgon utan att kunna läsa. Fick boka av allt jobb, blev stressad, mådde illa, kunde inte sova, blev sittande på balkongen med en filt över benen. Det var en klassisk hjärnskakning, men vid sämsta tänkbara tillfälle när jag var speedad av för många åtaganden. I stället för att bli bättre blev det sämre, i över ett års tid. När jag försökte komma igång med arbete, träning eller kontakter kollapsade jag. För varje gång blev det värre skräckupplevelser. På hjärnskade-rehab fanns inget att hämta, en hjärnskakning syns ju inte på röntgen. Återstod psykiatrin. Läkarna ringade så småningom in tillståndet som depression och panikångest. Min egen upplevelse var helt enkelt att hjärnan var förbrukad. Till sist kunde jag bara ligga i mörka rum med hörselskydd, och stoppade i mig ett tiotal piller varje natt för att sova. Jag hade allt tänkbart stöd av sjukvård, terapeuter, vänner och familj. Inget hjälpte.

Katastrofen

En dag i november 2012, i ett desperat, plågat och förvirrat tillstånd, tömde jag hela medicinskåpet. Efter ett år i psykiatrin har man samlat på sig rejäla mängder. Så tog jag hissen ner i källarförrådet. På kvällen larmades polisen. De kom och hjälpte familjen att leta i kvarteren runt bostaden. Hittade inget. Poliserna åker tillbaka till stationen. Där träffar de en äldre kollega som berättar att självmordsbenägna personer brukar gå undan, men inte särskilt långt: uthus, vindar, källare. På övertid och eget initiativ åker de tillbaka, bryter upp källarförrådet och hittar mig. Ingen puls, kroppstemperatur 33 grader. Jag ligger medvetslös på intensiven i flera dagar. Journalanteckningarna är en detaljerad beskrivning av någon som håller på att dö. Men Södersjukhusets fantastiska personal räddar mig.

En dyster vinterdag kommer det några livstecken, efter en vecka av koma i kyldräkt. Familj och vänner har i princip tagit farväl där i sjuksalen, läkarna har sagt att prognosen är dyster. Men mot alla odds vaknar jag upp. Slangar överallt, lunginflammation av respiratorn, fyrtio graders feber, gått ner femton kilo. Hjärnan är utslagen, men jag inser ändå vad som hänt. Ett svårslaget bottenläge. Inget annat än att försöka förklara sig och lova att kämpa. Men det är svårt att säga något med ett plaströr i halsen.

Räddningen

När jag repat mig lite blir jag transporterad till sluten psykiatrisk vård på Huddinge sjukhus. Jag kan varken stå upp, sova eller äta, kan inte prata efter tuben i halsen, inte kissa efter katetern. Det enda som återstår är bottenlös ångest. Då, som en sista desperat chansning, föreslås ECT-behandling. Det var inget som någon hade tänkt på tidigare, det används normalt inte efter en hjärnskakning, och jag själv hade bara bilden från filmen ”Gökboet”, mer som tortyr än medicinsk behandling. Det visade sig vara fullständigt fel. Jag sade bara ”gör vad ni vill, det kvittar för mig.”. Då inträffar mirakel nummer två. Efter någon vecka, tre elchocker, släpar jag mig ut i dagrummet, en kväll i december 2012. På teve pågår Nobelmiddagen. Kungen äter fasan och pratar med sin bordsdam. Prinsessor, pristagare, fanfarer. Efter en stund märker jag att jag klarar att titta – det är första gången på ett år som jag kan se på teve utan att svimma av yrsel. Där och då kommer vändpunkten. Sedan börjar jag sova lite bättre, och långsamt kommer läkningen. Men att bli helt återställd skulle ta ett år, massor av ECT-behandlingar, mediciner och bakslag. Idag har jag inga som helst biverkningar kvar av ECT, tvärtom.

Vändningen

En märklig del av återuppståndelsen inträffar några veckor efter att jag blivit utskriven från psyket i Huddinge. Jag har släpat mig ut på en promenad i vinterkylan. Mobilen ringer: ”Hallå, det är från SVT i Göteborg”. Jag säger ”tack, tack, men om ni vill att jag ska vara med i någon debatt i kväll så är det inte läge”. Nej, nej, säger de, vi tänkte fråga om du vill vara programledare för serien ”Min sanning”. Jag skrattar åt den absurda frågan i min situation, men tänker efter en stund: vad har jag att förlora? Så kommer det sig att jag kort tid efter intensivvården och psyket, där jag i princip var död, sitter uppsminkad i TV och intervjuar kändisar. ”Från ett dårhus till ett annat”, som jag skriver i boken. En del tyckte att jag var riktigt bra som intervjuare, för jag sade inte så mycket. Minns inte mycket av det heller, mer än att jag tyckte så synd om fallna makthavare som Håkan Juholt och Sven Otto Littorin. ”Du måste gå på hårdare”, ropade producenten i öronsnäckan. Jag hade blivit empatistörd – fast kanske åt fel håll för en journalist.

Livet

Berättelsen om hur jag tillfrisknar av ”Min sanning” är kanske ett extremt exempel, men jag tror det är viktigt för alla som haft en depression att få komma igång med något man orkar med, även om det innebär påfrestningar. Att få träffa folk som inte bara ser en som sjuk. Att man får hjälp att glömma sig själv och rikta uppmärksamheten utåt. Ett stort problem i dessa sammanhang är ju trollen man får i huvudet som säger att man är konstig och att alla ser att något är fel på en. I verkligheten är det tvärtom: Alla människor har fullt upp med sina egna inre troll, nästan alla är hjälpsamma, omtänksamma och toleranta, fast svenskar kan verka kärva på ytan. Det är alltså mest vi själva som dömer oss när vi inte orkar. Den stressen blir lätt självspelande, till exempel vid utmattningstillstånd. Av någon anledning slår detta hårdast mot män (åtminstone i självmordsstatistiken), kanske därför att många av oss dröjer för länge med att prata om problemen och söka hjälp. Givetvis slår det också hårt mot unga, som kanske drabbas av ett stresstillstånd för första gången, blir chockade, känner sig misslyckade och lastar sig själva, trots att kriser är en naturlig del av livet.

Det bästa vi kan göra är att prata om det

Med min bok ville jag avdramatisera psykiska problem som samtalsämne och öka förståelsen för psykiatrins svåra uppdrag. Det finns ju så mycket sorg och många missförstånd – mellan anhöriga och människor som tagit livet av sig, mellan psykiskt sjuka och sjukvården, mellan medier och allmänhet, mellan vetenskap och vård. Min enkla tanke var att visa att vem som helst kan råka ut för psykiska problem, det är demokratiskt på så sätt, men också att man kan bli frisk igen hur illa det än känns för stunden. Det bästa vi kan göra är att prata om det och försöka hjälpa varandra.

Tack och respekt till alla som jobbar inom sjukvården, polisen, skolan, socialtjänsten, med frivilligt arbete eller på andra fält där ni fångar upp detta.