Jag började stanna hemma från skolan

Jag heter Melvin och har precis gått ut gymnasiet.

Min berättelse börjar bra. I mina tidiga skolår var jag väldigt bra i skolan, och fick till och med hoppa över ett år och gå direkt från tredje till femte klass. Men när jag sen skulle börja högstadiet vände det helt. I sjuan började jag en ny skola då min gamla bara gick upp till sexan, och med det kom nya klasskamrater, ett nytt system av inlärning och, i och med den nya läroplanen som infördes då, fick jag också nu betyg för första gången.

Den nya, större skolan innebar nya krav på eget ansvar och helt plötsligt kändes det som om allt låg på mina axlar. Jag hade svårt att hålla det fokus som krävdes på lektionerna och särskilt på proven, den korta tiden man fick att skriva dem. Dessutom hade jag svårt att riktigt komma in i klassen som jag började i, och jag hade inte många klasskamrater jag umgicks med som jag kunde få stöd av att plugga med.

Betygen kom, med dåliga resultat. Jag fick inte toppbetygen jag ville ha, och dessa betyg kändes konkreta, det kändes inte som någon mild feedback, utan en bokstav som var en direkt bedömning på om jag var duktig och smart. Och det kändes snabbt som hela min självbild förändrades: jag var inte längre en toppelev, och jag visste inte ens var jag skulle börja med att tackla alla de svåra uppgifterna som jag fick. Att göra mina läxor hemma kändes som en omöjlighet. Jag kunde inte ens fokusera på dem i 5 min.

Jag började stanna hemma från skolan istället för att ta an mig den här utmaningen, och ju mer jag stannade hemma, desto mer hamnade jag efter i skolan, och desto svårare blev utmaningen. Många morgnar hade jag bestämt mig för att gå till skolan, men när jag insåg att jag inte skulle hinna i tid, orkade jag inte med att möta lärarnas irritation och att komma in sent inför hela klassen – igen. Att jag inte klarade skolan väckte sån ångest att – fastän mina föräldrar skjutsade  mig till skolan – så åkte jag hem igen, vilket bara skapade ännu mera ångest.

Runt omkring mig tyckte jag inte att jag fick jättemycket stöd med att lösa de faktiska problemen bakom det. Folk i min omgivning såg mig mest som en lat och underpresterande kille som hellre stannar hemma och spelar datorspel än att gå till skolan och få bra betyg.

Men min mentor som jag hade, fick mina föräldrar att göra en utredning om ADD, och den visade att min uppmärksamhetsförmåga och snabbhet i att lösa problem låg långt under medel. Denna diagnos ökade förståelsen för mig, både av andra och till slut av mig själv. Förståelse för varför jag satt och dagdrömde på lektioner istället för att lyssna, förståelse för varför jag glömde bort att göra uppgifter, förståelse för varför jag ofta kom sent. Då förstod lärarna mera och mera att jag inte gjorde dessa saker som ett medvetet tecken av respektlöshet, utan att jag faktiskt gjorde så gott jag kunde. Istället för att bara bli sura på mig kunde de då istället arbeta med mig för att hitta strategier för att hantera mina svagheter.

Samtidigt kom jag även fram till, tillsammans med min mentor, att jag skulle gå om 7:an som jag missat så mycket av och även fast det kändes jobbigt till en början, blev det till slut skönt att gå i klass med personer som var lika gamla som jag. Att jag hittade mer folk att umgås med blev en stor orsak till varför jag var betydligt mycket mer i skolan det året och även i skolarbetet kunde jag ta hjälp av mina kompisar vilket underlättade rejält.

Vad jag hade velat veta tidigare var dels att betygen inte definierar vem man är. Bland elever och till och med lärare finns det en tendens att sätta en viss etikett på en elev beroende på vad den fått för betyg i ett ämne. Men betygen betyder inte att man är dålig i ett ämne, de betyder bara att man har saker man behöver förbättra i det ämnet. Bara för man får E i matte betyder det inte att man inte är en ”matteperson”. Man kan bli precis lika bra i matte som den som har A, man har bara inte kommit dit än. Jag har alltid pekat ut några ämnen som jag känt att jag var permanent ”dålig” i, tills jag hörde en föreläsning i skolan att den här stämpeln bara är något jag själv hittat på, och att det faktiskt går att förändra om man ändrar sitt sätt att tänka. Och helt plötsligt fick jag A i nästan alla ämnen, bara tre år efter att jag inte känt att jag kunde klara någonting. Men det viktigaste jag vill förmedla med min berättelse är inte jag kunde gå från hemmasittare till att få toppbetyg, utan att det finns mycket viktigare saker att vila sin självkänsla på.

Det som var mest avgörande för mig är att jag till slut började gå till skolan igen, det viktigaste är att jag till slut gick på lektionerna och inte på grund av betygen, utan på grund av vad jag lärde mig varje dag, både från lektioner och från kompisar. Hur smart eller osmart jag uppfattar mig själv som just nu spelar ingen roll då jag vet att jag lär mig saker varje dag som gör mig smartare. Vem som har bäst betyg spelar ingen roll, skolan är ingen tävling, utan alla vinner på att man går dit.

Melvin, 19 år