Ge aldrig upp, hur illa det än känns

”Framåt” var det enda jag hade fokus på i trettio år. Stannade inte upp för reflektion och att för att känna efter. I trettio år. Jag kunde inte känna på djupet och därför upplevde jag inte heller sann kärlek eller glädje. Ångesten att återuppleva mina första tjugo år i livet var för smärtsamt så jag stressade mig genom livet. Smärtan att bli avvisad och övergiven under mina första år blev stark drivkraft till ångesten och jag fyllde tomheten eller oförmågan att vara allt jag är skapad till med olika destruktiva beteenden genom åren. Sex, mat och träning blev mina försök att ha kontroll och för att fylla ett outsinligt inre hål. Jag hade höga krav på mig själv och var aldrig nöjd och bestraffade mig när relationer, prestationer och inre mål inte blev som jag ville.

Först nyligen som jag uppmärksammat hur jag mått

Psykisk ohälsa ansåg jag mig ha först på mitten av 2000-talet med depression efter några slitsamma år som samordnare på ett gruppboende för psykiska funktionsvariationer. Har varit depressiv sedan barn men det uppmärksammade varken min omgivning eller jag förrän nyligen. Mitt första sammanbrott på våren -90 som antagligen berodde på ett överfall hösten dessförinnan med efterföljande intensiv psykodynamiskt terapi i två år och ett år i ett gruppboende för borderlinepatienter, betraktade jag som en tillfällig formsvacka och släppte kontakten med psykiatrin. Jag skämdes för att jag kunde stämplas som psykiskt sjuk och mörkade det med distanskurser på universitetet under samma period.

Jag föraktade andra som inte kunde hålla samma tempo som och blev irriterad eller rastlös om jag behövde sänka tempot under kaffepauser, socialt eller under semestrar eller andra långledigheter. Gillade aldrig att reflektera, stanna upp och berätta hur jag kände mig och ansåg att de människor som gjorde så var förlorare. Omedvetet höll jag en stark inre oro under kontroll på det sättet. En oro som jag då varken hade inre bilder eller ord till. Jag var maktlös då jag inte förstod mina beteenden.

Bara den fysiska smärtan uppfattade jag som ett problem

Först när jag fick många fysiska besvär som migrän, tinnitus, magsår och hjärtklappning som jag gick till akuten för flera gånger och när jag inte förbättrade mina resultat idrottsligt började jag bekymra mig för hur det var fatt. Läkarna förstod inte att jag var på väg till utmattningssyndrom och djup depression förrän jag blev sängliggande i tre veckor med kraftig huvudvärk med hjärnskakning efter ett fall med bakhuvudet mot marken. Tog mig sen inte upp ur sängen och allt blev svart. I flera år var jag varken levande eller död. Inga mediciner hjälpte. Jag uppfattade mig inte förmögen att leva och förstod inte heller hur jag skulle bli bättre. Jag kunde gå vilse i för mig kända miljöer, tappa ord, förmågan att planera och se framåt försvann, ljud och ljus kunde stänga av min förmåga att tänka och koncentrera mig på andra. Plötsligt blev jag oerhört rädd för att bli överfallen, våldtagen och utsättas för aggressivitet som jag utsatts för som ung men inte tidigare reagerat på överhuvudtaget.

Jag skämdes kopiöst för att jag inte var frisk. Blev sjukskriven på heltid och isolerade mig under två år. Under tio år prövade jag ett tiotal antidepressiva mediciner, en fantastisk heldygnsvård på Vidarkliniken med intregrativ vård som komplement till skolmedicinen, fysioterapeuter, samtalsterapeuter, läkare osv men upplevde ingen förbättring. Jag har också blivit vårdskadad. Många platser inom psykiatrin borde stängas ned för att i grunden göras om. Jag har bittert fått erfara hur jag blivit sämre av slutenvården. Det tog några år innan jag och min läkare insåg det. Utan en fast läkarkontakt i flera år hade jag nog inte kommit fram till vad jag blev sämre av.

Till sist föll alla bitar på plats

Först nyligen har jag börjat förstå hur allt hänger ihop. Sakta blir jag bättre men resan dit har varit så svajig att jag flera gånger försökt ta mitt liv för att jag inte upplevt att jag kunnat bli bättre. I snart åtta år har jag varit heltidssjukskriven och fått alla verktyg som tänkas för att reglera mina känslor och hjälpa hjärnan att få vila. Den dagen jag insåg att jag var tvungen att ändra i stort sett allt jag var och släppa de tidigare målen jag har läkningen kunnat börja. Länge har jag varit olycklig för att min depression inte har gått att medicinera och att jag inte tagit mig tillbaka till lönearbete. Istället koncentrerade jag mig på att finna ett inre lugn och inte exponera mig för miljöer som skapar mer stress. Då minskade också depressionen av sig självt.

Mitt recept till bättre hälsa

För det första lärde jag mig acceptera att jag har psykisk ohälsa och att det inte är konstigare än att ha ett brutet ben. Jag är inte heller ensam. Det är faktiskt ovanligare att folk inte har erfarenhet av psykisk ohälsa. Fantastiska Fountain House hjälpte mig att inse att jag har flera friska sidor och att mina diagnoser inte är detsamma som vem jag är som person. Att släppa skammen och stigmat har varit svårast. Att våga stå upp för den jag är och att min psykiska ohälsa till och med hjälpt mig bli en bättre människa. Mitt liv har blivit bättre på många sätt än innan jag helt slutade fungera.

Den kanske viktigaste delen av mitt recept är att omge sig med människor som bidrar till utveckling och att skapa ett socialt sammanhang. Människor som hjälper mig att bättre förstå vad jag går igenom är ovärderliga. Det tar ibland tid att inse vilka de är och i mitt fall blev det Göran Salaj med sina stora kunskaper om kroppen och som snabbt minskar olika sorters smärtor. Han har jag gått till i minst femton år och han har alltid funnits till hands. Tommy Tedelund på Telge rehab har lärt mig vad jag klarar av att träna med och vad jag behöver undvika träningsmässigt, Ursula Flatters från Vidarkliniken har hjälpt mig förstå att det finns många aspekter att tänka på för att skapa ett hälsosamt liv och Peder Björling som har varit den läkare jag mest litat på under en längre tid liksom Johan Söderlund. Nu är min smala lycka en traumaterapi med Kim Tyden på Wonsa. Alla dessa nämnda personer är professionella och är specialister av olika slag som jag har haft turen att få återkomma till under flera år.

Ett sammanhang för att få ett rikt liv

Vänner och sociala sammanhang är också viktigt vilka jag fått via Fountain House. Få har stannat kvar med mig sedan jag blev sjuk och dessa personer är jag djupt tacksam över att ha. Stödgrupper som till exempel tolvstegsprogrammet erbjuder är kanske det sammanhang som jag kunnat knyta ihop hela påsen med verktyg för att få ett rikt liv.

Jag såg också till att minska utgifterna för att slippa känna att jag inte kunde leva på sjukpenning. Att se besparingarna försvinna och ändå inte ha råd med tandläkarbesök eller nya glasögon fick mig att uppleva livets slut som socialbidragstagare och känna mig värdelös som människa när jag inte kunde vara produktiv. Att inte vara en god människa för att jag belastar bidragssystemet är ju helt fel tänkt men plågade mig ändå.

Att hitta sätt att vila hjärnan så ofta som möjligt kommer alltid att vara viktigt för mig som utmattad. Hjärnan är känsligare än andras efter ett allvarligt tillstånd av utmattning. Mina sätt är att regelbundet promenera långsamt i skogen, en viss typ av massage, långa varma duschar, skriva och att meditera korta stunder varje dag utan att styra tankarna, att alltid försöka vara medveten om de känslor jag upplever och acceptera alla de känslor jag har. Jag undviker också att titta på våld och har slutat att pressa mig som förr så jag inte återtraumatiserar mig.

Jag kan välja vilken tanke jag ska agera ifrån

Idag kan jag ibland få en tanke om att det är enklare att dö än att försöka leva, men kan sen konstatera att det just bara är en tanke även om den kan kännas smärtsam att ha. Ingen styr sina tankar, utan det jag kan göra är att välja vilken tanke jag ska agera från.

Att välja sysselsättning utifrån en accepterande arbetsplats är också väldigt viktigt för mig och jag har valt att fördjupa mig i att hjälpa andra att bättre förstå psykisk ohälsa på olika sätt. Jag informerar gärna alla som är intresserade av hur överlägsen Fountain House är för att hjälpa personer med psykisk ohälsa i att utvecklas i yrkeslivet och att växa som människor. Jag stöttar gärna människor i att chatta om pskisk ohälsa som moderator på Mind och jag hjälper beställare via RSMH (Riksförbundet för social och mental hälsa) att utvärdera företag med gruppboenden och organisationer i öppen- eller slutenvård att utvärdera sina verksamheter i min egenskap som brukarrevisor.

Accepterar det jag inte kan förändra

Sist men inte minst så undviker jag numera platser som ökar min stress så länge som mina trauman triggas där många människor vistas, miljöer där folk både pratar och lyssnar på musik, etcetera. Vissa ränder går inte att tvätta bort ur mig så då får jag anpassa mig till det. Att ha acceptans till vad jag kan förändra och inte är oerhört viktigt på vägen till bättre hälsa.

Det enda jag saknar ur mitt gamla liv är ambitionen att få bestiga höga berg. Men det kan jag stå ut med att det inte blir av. Mitt spänningssökande kanske kan ersättas med att hoppa fallskärm?

Livet är värt att leva, för utan liv har jag ingenting.

Ulrika Westerberg