Folk skulle aldrig komma på tanken att fråga en cis-person vad de har mellan benen

Själv insåg jag att jag var trans när jag gick i årskurs åtta och inte förstod varför jag inte såg ut som killarna trots att jag försökte. Mellan årskurs åtta och sista året på gymnasiet försökte jag förtränga mina känslor och ”spela tjej.” Men likt att försöka pressa ned ett lock på en kastrull med kokande vatten, så rann det till slut över och jag kunde inte fortsätta trycka ned mina känslor. Att komma ut blev ett val mellan liv och död, och det är det svåraste men bästa beslutet jag någonsin tagit.

För ungefär två år sedan kunde jag inte se något positivt med att vara trans, allt kändes bara jobbigt och jag har varit så rädd. Idag skulle jag säga, utan tvekan, att det bästa med att vara trans är att ha fått lära känna massor av andra fina transpersoner. Vi är bäst <3

Det svåraste med att vara trans är könsdysfori, att känna obehag och äckel inför sin kropp. Innan jag gjorde min mastektomi frågade en cis-vän till mig om jag skulle kunna bada topless om jag var ensam på en strand. Jag försökte förklara för min vän att det inte handlar om hur andra personer ser på mig eller min kropp, utan att det handlar om hur jag ser på mig själv och min kropp – och att det känns obehagligt fel.

Min dysfori har minskat i samband med testosteronets effekter och att äntligen få ha en platt överkropp är något jag är tacksam för varje dag. Ordet ”passera” är väldigt problematiskt och binärt, men effekterna av min transition har fått mig att passera som man i vårt samhälles binära och heterosexuella syn, vilket har gjort att min sociala dysfori har minskat rejält. Jag blir inte längre felkönad och det känns väldigt skönt att slippa bli det. Varje gång jag blev felkönad förut skapades en bild i mitt huvud där jag drog knivar längs mina underarmar, som jag sedan föreställde mig visa upp för personerna som felkönade mig, för att visa hur ont det gjorde när de sa fel.

Jag upplever eufori när jag känner på min platta bröstkorg eller ser mig själv i spegeln utan tröja. Vad beträffar social eufori upptäcker jag mig själv fortfarande bli glad inombords när till exempel kassören i mataffären säger ”han” om mig. I dessa stunder känns det väldigt bra. Det som hjälpt mig att landa i min transidentitet är att få prata med folk, både cis- och transpersoner, men framför allt andra transpersoner. Jag tror det är väldigt viktigt att få prata och möta andra personer som befinner sig i liknande situationer om en tillhör en minoritetsgrupp. Eftersom vi tillhör en grupp som inte har lika starkt samhällsstöd som cis-personer och därför är mer utsatta och sårbara. Att få prata med andra som kan relatera, peppa och stötta med nära förståelse är så värdefullt. Det är viktigt att veta att en inte är ensam.

Jag saknar att människor i samhället har en grundläggande kunskap om trans. Vi transpersoner blir automatiskt lärare för andra när det kommer till ämnet, men ibland är det också väldigt jobbigt och ansträngande att hela tiden behöva utbilda. Som det ser ut nu så är det väldigt många personer som tror sig ha rätten att fråga oss väldigt personliga frågor bara för att vi är transpersoner. De skulle aldrig komma på tanken att fråga en cis-person vad den har mellan benen.

Skolan behöver också bli bättre på att utbilda om transbegreppet och där känner jag att jag har en stor möjlighet som blivande lärare att kunna påverka och förändra. Jag har själv haft en lärare som inte velat använda det namn jag sa att jag använde, med motiveringen att det skulle bli krångligt för henne. En förekommande fördom som jag ofta mött och möter är folks förväntningar om att alla transpersoner ska vilja och kunna genomgå könsbekräftande underlivskirurgi. Det är viktigt att komma ihåg att alla transpersoner är olika och unika: du kan vara trans och inte genomgå någon som helst operation eller hormonbehandling. Jag bemöter sådana nyfikna frågor genom att förklara det och även säga att det är en väldigt privat fråga som de antagligen inte skulle fråga en cis-person. Det brukar få folk att tänka till.

Det som fått mig att orka när det har varit tungt har varit fina personer i min omgivning som har accepterat och stöttat mig, och som jag har kunnat prata om mina framtidsvisioner med. Att få drömma mig bort till där jag är nu har nog varit min drivkraft och räddning. Jag är som mest stolt över mig själv när jag märker att jag lyckas peppa och stötta andra transpersoner som befinner sig i liknande situation som jag gjorde för cirka två år sedan. Då förstår jag hur långt jag har kommit och då blir jag stolt. Det rådet jag skulle ge till andra transpersoner är att: du är inte ensam, och även fast du inte har någon i din närhet som vet om vem du är eller accepterar dig, så finns det en mängd transsyskon där ute som bara väntar på att få lära känna dig. Håll ut. Det blir bättre.