Ett sätt att skapa mening

Jag heter Kristina Olls, är 57 år och fick diagnosen bipolär sjukdom II 2007. Jag har en bakgrund som journalist, författare, bildmakare, radioproducent med mera. Yrkesmässigt har jag en nyfikenhet som lett till mitt brokiga förflutna och effektivt avhållit mig från en målmedveten karriär. Sedan drygt fyra år tillbaka har jag landat i ett socialt företag som genom olika metoder jobbar för psykisk hälsa.

Jag skaffade så mycket kunskap som möjligt

Som många av oss började jag att bearbeta beskedet genom att skaffa mig så mycket kunskap som möjligt. Efter ett tag stod det mig upp i halsen. Där drevs argumentationen om genetisk arv, om trauma, om svåra uppväxtförhållanden. Ofta med vattentäta skott mellan teorierna. Det var enbart medicin som skulle hjälpa, en kombination av stämningsstabiliserande och antidepressivt, Litium var mer eller mindre ute 2007–08 och togs bara som den sista utvägen. Jag tålde det inte.

Alla teorier passade in på mig. Men hur var det med genetiskt? Det fanns ingen i min släkt med den diagnosen. Hade jag växt upp med oupptäckta, obehandlade, bipolära människor? Vad det därför jag lämnades bort av min mamma vid två års ålder? Var det därför uppväxten med farmor och farfar stundvis blev så fasansfull? Blev min far och faster alkoholiserade för att de var bipolära? Vem av dem kom genen ifrån?

Tankarna ledde vidare till hur jag skulle förhålla mig till mina egna upplevelser. Fick jag vara arg, ledsen, härleda mitt illamående till människor som kunde ha haft samma sjukdom som jag själv? Och eftersom terapi blev allt mindre intressant på den tiden stannade tankarna hos mig och hoppet stod till mediciner. Upptrappning, utvärdering, abstinens och nästa medicin. Samtidigt som jag kastades mellan förståelse, förlåtelse, ilska, bitterhet och avståndstagande gentemot ev. oupptäckta bipolära diagnoser i min barndoms omgivning.

Fann mig svävande i ett ingenmansland

Jag har två liv. Före och efter 2005. Jag har alltid mått dåligt, haft ångestproblematik utan att förstå att det fanns ett bättre mående. Droppen, eller traumat, kom när min far hittades död, mitt barndomshem tvångssåldes och jag förlorade de flesta kopplingar till min barndomsby. Jag slets upp med rötterna och fann mig svävande i ett ingenmansland, 20 mil från byn. Men det hade börjat innan. Ensamstående med två barn hade jag mer eller mindre varit på väg att jobba ihjäl mig. Oavlönad övertid, lojalitet till min arbetsgivare när jag försökte skaffa mig en familjekänsla på min arbetsplats. Jag hade aldrig lärt mig att arbetsgivaren köpte min arbetskraft. Jag ville bara ha en tillhörighet. Och så barnen, den ena tonåring, den andra på väg. Jag hade inte en chans att räcka till. Ingen avlastning, ingen barnvakt, inget socialt nät.

Traumat ledde till sjukskrivning. Hemma satt jag, rädd för posten, att öppna dörren, svara i telefon, gå till tvättstugan. Min alkoholkonsumtion accelererade. Lägenheten förföll. Mitt yngsta barn började strula i skolan.

En dag var det som jag öppnade ögonen för första gången. Jag såg mig själv. Insåg att jag inte hade något att förlora. Inga släktingar som upptäckte den skamliga hemligheten om mitt tillkortakommande som förälder, ingen arbetsgivare som kunde ge mig sparken. Det som kunde hända var att jag miste mina barn, men om jag älskade dem var jag tvungen att inse att de behövde hjälp. Med sin mamma. Jag anmälde mig själv till socialen.

Samhället fanns där för mig

Jag är glad att kunna berätta att vårt samhälle fanns där för mig. Visserligen skulle det dröja två år innan jag fick komma till psykiatrin, men jag fick boendestöd och andra praktiska lösningar. Visst hamnade jag i kläm ibland, men slutresultatet blev ändå bra. Det viktigaste av allt. Jag fick familjebaserade hemterapi. Och som i många av våra historier var det en person som tänkte utanför ramarna som blev min räddning. Terapeuten. Han hade ett års uppdrag av kommunen men fortsatte i flera år efter det. Gratis och på sin fritid. Vad hade hänt utan honom?

Att tvingas inse att jag har en funktionsnedsättning, för det har jag, oavsett byte av ord, senast funktionsvarianter, är också en process att bearbeta, att bli sams med. Jag har inte samma förtroende för min funktion som jag hade tidigare. Hjärnan lever sitt eget liv. Ibland upplever jag den som en ilsket blängande klump i en glasburk som skadeglatt bevittnar mina tillkortakommanden. Ofta hamnar jag i situationen att jag tackar ja till något som ligger en vecka fram i tiden eller mer, bara för att upptäcka att jag inte orkar. Det påverkar det sociala livet. Jag blir en opålitlig person. Hela tiden försöker jag utmana ångest och motstånd tills jag faller ihop i en hög. Hela tiden kämpar jag mot lusten att isolera mig trots att jag vet att jag mår bättre av gemenskap. Jag har aldrig tvivlat på att jag fått en hjärnskada av detta. Jag letar ständigt efter saker, det blir myrstigar i min lägenhet för att jag påbörjar något nytt utan att avsluta det första jag sysslade med. Nya system uppfinns ständigt för att hålla mig själv under kontroll.

Nu vistas jag i en miljö med psykiska diagnoser. Nationell samverkan för psykiska diagnoser, NSPH, Balans, mitt eget företag ReAgerA. Förståelsen är stor, men trots detta kan jag märka hur vissa människor tycker jag är märkvärdig när jag säger rent ut att jag behöver hjälp med påminnelser, att jag inte fungerar så bra i administrativ miljö för jag rör till det.

Ett sätt att skapa mening

Ett sätt att skapa mening av en diagnos som kan upplevas som meningslös är att använda den. Jag föreläser, gör forumspel, brukarrevisioner, undervisar. Min fjärde bok ”Ett ickeaborterat fosters bekännelser” delades ut gratis till människor som behövde den. I dag, efter ett och ett halvt års depression – jag fick ingen hjälp förrän då – gasar jag och bromsar som en nybörjare på en bilskola. Med några dagars mellanrum. Hoppas det ska plana ut.

Mina barn har jag en toppenrelation med. Det tror jag beror på att jag tog ansvar för vad som hände, att de får fråga vad de vill och att vi alltid utgår från att jag var/är sjuk och inget var deras fel.