Det måste ju finnas fler som jag?

Mitt namn är Sandra-Marie. Jag är 30 år och bosatt i Tyresö söder om Stockholm, men växte upp i grannkommunen Haninge. Så länge jag kan minnas har jag alltid känt att det finns någonting i mig, något som jag inte vill ska finnas där. Det var inte förrän ett år sedan som jag förstod att det är ju förtusan ångest! Jag fick mina första panikattacker när jag var i tonåren men jag förstod aldrig riktigt att ångest och panikångest kändes olika. Under tonåren var jag tillsammans med en kille som var yngre än mig men väldigt kontrollerande. Jag fick inte vara ute med vänner som jag ville och för att vara på den säkra sidan såg han till att prata med mig i telefonen hela kvällarna. Han kunde vara fysiskt hårdhänt och det fanns också tillfällen då han våldtog mig. Han hade dessutom en till flickvän på annan ort.

Jag har fått diagnoser som generaliserad ångest (GAD) och panikångest, men har på senaste tiden varit i kontakt med vården angående hetsätningsstörning också. Detta har jag aldrig förstått varit en sjukdom, jag har bara tänkt att jag är väl en ”vanlig” person som gillar mat men sanningen är den att jag avskyr mat! Dessutom lider jag också av svår yrsel. Trots många undersökningar och prover så har man inte kunnat hitta något fysiskt fel. Orsaken misstänks vara min ångest. Själv vet jag inte vad jag ska tro. Om yrseln beror på mitt psykiska mående så tror jag mer den är kopplad till min stress.

Yrseln begränsar mitt liv på många sätt. Jag kan inte söka vilket jobb som helst trots en dröm om att jobba inom vården. Så som det är nu så skulle det aldrig fungera. Jag får hela tiden jobba runt yrseln. Men jag känner mig mer motiverad av det i dag än vad jag gjorde innan! Därför väljer jag att bygga upp mig själv och engagera mig i både roliga och viktiga ämnen.

Idag äter jag en antidepressiv medicin och det fungerar bra. Jag håller huvudet ovanför vattenytan och det där “mörkret” många kan prata om håller sig på ett bra avstånd.

Idag har jag kontakt med en underbar läkare på vårdcentralen, men vården jag fått har inte alltid varit bra. Jag har fått uppleva det klassiska, det vill säga byte av läkare hela tiden, vilket resulterat i att jag fått höra att det är olika fel på mig av olika personer. När den sista läkaren helt glömde att skicka ut ett återbesök och skrev ut mer medicin fick jag nog.

Vändpunkten för att ändra mina tankar låg väldigt mycket i mig själv men det är också viktigt att jag får höra att andra tror på mig. Om jag aldrig får höra att någonting jag gör är bra så tror jag automatiskt att det inte är bra. Det kommer helt klart ifrån min dåliga självkänsla sedan barnsben. Psykisk ohälsa påverkar på många olika sätt. Jag umgås inte med människor på samma sätt som jag gjorde innan, men jag tror att det kan bero på både vad jag drabbats av och samtidigt att man växer ifrån vissa vänner när åren går.

Jag har känt skam över mitt mående men mest för mig själv och min familj. Sedan tonåren har jag skämts för att äta med vem som helst. I dag när jag talar öppet om det lägger sig mycket av den skammen faktiskt och det känns bättre. Det avgörande för att tala öppet om detta har varit att jag tänkt att det måste ju finnas fler som jag? Och kan jag då hjälpa till på något sätt genom att vara öppen så är det fantastiskt.

Jag är dock väldigt glad att allt detta ändå gett mig ett starkare band till min fästman! Vi har snart varit tillsammans i sju år och han kan verkligen lyfta och lugna mig många gånger. Vi pratar inte alltid så djupt om saker men det behövs inte. Bara han finns där och tror på mig så gör det otroligt mycket. Han är värd hela världen!

I dag arbetar jag för att bygga upp ett tryckeriföretag samt att jag lägger mycket tid på min nystartade blogg och även min Instagram där jag skriver öppet om mig själv och psykisk ohälsa. Jag ägnar tid åt att bloggintervjua olika personer som lider av psykisk ohälsa och jag tycker det är givande att få lyfta andra och detta otroligt viktiga ämne.

Instagram;  jagsandramarie

Blogg: http://nouw.com/jagsandramarie