Bra verktyg har fått mig att släppa tonvis av skam

Jag är Marika Hård af Segerstad, en välmående 49-årig trebarnsmamma som är driven, målmedveten och energisk. Sedan tio år bor jag på Gotland och innan dess har jag hunnit flytta runt mycket och under en period även varit hemlös.

Min psykiska ohälsa började redan som liten med depression och ångest. Inte så att jag var hemmaliggande men jag mådde väldigt dåligt. Jag var vilsen och hade en stark känsla av att inte veta vem jag var. När jag sedan mötte en kontrollerande man som utsatte mig för våld gick jag sönder och tvingades till hemlöshet som 29-åring.

Det tog många år att helt bygga upp mig själv igen. En period då jag mådde väldigt dåligt och drabbades av självmordstankar. Tankar som funnits hos mig sedan elvaårsåldern. Till slut var det som om en superkraft väcktes inom mig som sa att “det här är inte okej, jag vill inte ha det så här”. Anledningen till att jag sedan lyckades ta tag i saken, och skilja mig från den här mannen, var mina barns förtjänst. Situationen som tvingade mig att vara ifrån dem orsakade för stor smärta. Skilsmässan tog tid, men han förlorade mycket av kontrollen som han tidigare haft.

Det var inte ätstörning – det var strukturstörning

Jag har alltid skämts över att inte kunna hålla ordning. Gått runt och varit så arg på mig själv, exempelvis för att jag inte klarat av att hålla rutin på maten som andra. Det var när jag fick diagnosen adhd, för något år sedan, som många saker fick en förklaring. Varför jag glömmer att äta om jag inte har en rutin för det. Varför jag behövde alla mina Excel-filer för att hålla koll på min ekonomi. Och varför jag behöver mycket struktur – även om den ibland kväver mig och rent av gör mig till en rebell mot mig själv.

Jag är inte säker på att jag föddes med adhd, men i dag har jag det funktionssättet. Om det är trauman i barndomen som utlöste det eller om det är biologiskt spelar ingen roll för mig. Det viktiga är att jag har bra verktyg för att kunna hantera mitt liv. Jag har i alla tider trott att jag lidit av en ätstörning men efter adhd-diagnosen förstått att det snarare är en ”strukturstörning”. När jag förstod det blev bilden glasklar och jag kunde släppa tonvis av skam. Jag vet att mitt mat-, sov- och träningsschema måste vara lika inrutat som Skalmans mat- och sovklocka. Ändå tappar jag det ofta för att jag också vill vara spontan. Spontanitet är trevligt och bra men funkar sådär för mig.

Jag vill vara öppen med min skam

Med mer kunskap förstår jag hur saker hänger ihop och kan lägga om livspusslet efter det. När jag tappar greppet om rutinerna i dag vet jag bättre hur jag ska hantera det, genom att till exempel börja laga matlådor, i stället för att börja gå alla varv av skam för att jag är så dålig på rutiner. Det ger mig kraft att i stället vara glad och må bra.

Jag har längtat efter att få berätta min historia, inte för att få sympatier utan för att vara öppen med min skam. Precis som att jag har skämts hela mitt liv möter jag många andra med psykisk ohälsa som också skäms, vilket inte är okej. Att uppmuntra andra till att öppna ögonen för olika former av psykisk ohälsa är därför en stor drivkraft hos mig. Att visa resten av samhället att vi inte bara är svaga utan besitter stor styrka. Här har Riksförbundet Hjärnkoll varit viktiga för mig, för att de lyfter vikten av att våga berätta.

Jag har lärt mig hantera andras bemötande

Det finns människor i mitt liv som har avlägsnat sig från mig, kanske för att de tycker att det är jobbigt att jag är så öppen. Det har nog blivit en för stor kontrast för dem att jag mått så dåligt förut och att allt går bra nu. Kanske blir deras plats mer oklar när jag inte längre är den dysfunktionella. Jag kan uppleva att människor letar efter behov hos mig som jag, efter år av terapi och träning, inte längre har. Samtidigt har min öppenhet lett till många nya relationer.

Jag har lärt mig att handskas med människor som vill trycka ned mig på grund av min psykiska ohälsa. Det gäller även myndigheter som har bemött mig som en sämre fungerande människa. I dag är jag bättre på att hantera det, för att jag vet att de har fel. De behöver lära sig att se människan och inte bara en diagnos. Det stämmer verkligen att: “what Suzy says of Sally says more of Suzy than of Sally”.

Jag har tagit små steg i den riktning som jag vill gå, trillat tillbaka och sedan fortsatt. På vägen har jag utvecklat många strategier för mig själv. Vad som fungerat är att våga möta mig själv, det har byggt den självkänslan som jag har i dag.

Vill du boka Marika eller någon annan Hjärnkollsambassadör? Läs mer här