”Du har inte astma, du har ångest” sa sköterskan

Jag heter Mårten Granlund, är snart 22 glada år gammal och kommer från den trygga lilla bubblan Vadstena i Östergötland. Jag är en känslosam, ibland larvigt optimistisk (okej, ibland lika larvigt bitter) hobbymusiker och receptionist/servitör på deltid. När jag inte spelar gitarr, svarar i telefonen i receptionen eller sitter i djupa, nästan sjukligt analyserande samtal om kärlek med min bästa vän Lotta, driver jag också Under Kevlaret – en ideell förening som jobbar mot machokultur och för killars psykiska hälsa.

Uppvuxen i trygghet och värme

Jag är en kille som har och har haft så många förutsättningar och privilegier i livet att det nästan kan kännas fånigt. En trygg uppväxt med en varm och kärleksfull familj. Schyssta polare genom alla år. Inte bäst i klassen, men duktig! En stark känsla av att jag är älskad. En lika stark känsla av att jag duger som jag är, och dessutom utrymmet att vara mig själv utan att kritiseras.

Hur kunde jag må psykiskt dåligt?

Så när 16-åriga Mårten, med alla dessa förutsättningar i livet, fick sin allra första ångestattack så förstod jag absolut ingenting. Andningen slutade som från ingenstans att fungera sådär som den alltid har gjort. Vad fan är det som händer egentligen? Är det någon allergisk reaktion? Har jag någon slags astma? Jag gick tillsammans med två klasskamrater från Kungshögaskolan i Mjölby till närmsta vårdcentral – en promenad som tog en sisådär fem minuter. I min värld var den korta sträckan oändlig. Hjärnans och kroppens reaktion på att andningen inte fungerar som den ska, kan jag såhär i efterhand med mer erfarenhet av ångest kommentera är: jävligt intressant. Och såklart, fruktansvärt skrämmande.

Jag behövde inte ta nummerlapp

Vi kom in på vårdcentralen – ”Hej, jag kan inte andas” (Att jag hälsade är tveklöst en efterhandskonstruktion, men hallå, att hälsa är viktigt!) Inte en chans att jag snällt hade kunnat ta en kölapp och vänta på min tur, så jag blev direkt ledd in till ett rum av en sjuksköterska. Bara några sekunder efter att jag hade blivit placerad på en brits så kände jag att andningen började fungera bättre och bättre. Skiter det sig nu så är det lugnt. Det finns någon läkare som säkert räddar livet på mig om jag tuppar av.

”Jag vet inte vad det här kan bero på. Kan det vara någon slags astmaattack?”, undrade jag, lagom förvirrat.

”Nejdå. Du har inte astma. Du har ångest”, svarade sjuksköterskan väldigt bekymmerslöst, samtidigt som hon vandrade runt i rummet och grejade med något annat…viktigt.

Där stod jag – liten, förvirrad och full av skam

Här började mina tre år av konstant ångest, en ångest som jag fick kämpa med ensam. En ångest som jag inte alls förstod var ångest. För när jag lämnade vårdcentralen den där dagen, med noll kunskap eller erfarenhet av psykisk ohälsa, så följdes det inte upp. Där stod jag – liten, förvirrad, full av skam och med en ny bild av mig själv. Jag är den konstigaste killen i hela världen och det är ingen annan som mår såhär som jag gör nu. (Om du bara visste. Fina, älskade, 16-åriga Mårten.)

Det hade inte behövt pågå så länge

I skrivande stund så måste jag pausa lite. Jag måste alltid göra det när jag pratar om min tid på gymnasiet. Gråta en skvätt. För det är faktiskt så förbannat sorgligt, och det gör fortfarande ont i mig att jag under en så lång period led i tysthet. Som så oerhört många andra har gjort – och gör. Det hade ju inte behövt vara så. Det hade inte behövt gå så långt.

Livet är för fint för att må som jag gjorde

Efter tre år av att leva med ”jag-mår-toppen-mask”, starka ångestpåslag av att åka buss till skolan, äta i matsalen, stora folksamlingar, och framför allt, tre år av skam, så kände jag att det inte funkade längre. Att livet är för kort och för fint för att må så pass dåligt som jag gjorde. Jag samlade kraft till att göra det som fortfarande är det tuffaste, men också viktigaste beslut jag tagit i mitt 22-åriga liv: jag gjorde slut med tjejen jag älskade för att ta hand om mig själv. Jag slutade jobba. Jag vågade äntligen uttrycka dom ord som då var så oerhört laddade: ”Snälla, hjälp mig.”

Kraften i att be om hjälp

Jag kommer aldrig glömma kraften och lättnaden i att be om hjälp. Idag gör jag det precis hela tiden. Vilken fin sak det är ändå. Att både be om hjälp, och att hjälpa. Och tänk, att bara fem besök senare hos en helt fantastisk, varm och empatisk psykolog så kunde både psykologen och jag själv se att jag var som en helt ny kille. Från ihopsjunken med blicken i marken, urgråten, rädd och skamsen – till att få vara det jag så länge hade längtat efter – jag kunde vara mig själv igen. Det i kombination med att jag fick boken ”Drunkna inte i dina känslor” i handen av min mamma, så fick jag nästan som ett kvitto på att jag inte var konstig. Jag kunde skita i den där masken för jag skämdes inte längre.

Jag var inte ensam om att må dåligt

Efter att ha börjat prata öppet om psykisk (o)hälsa så förstod jag snabbt vilken konstig illusion jag levt i. Jag var ju inte ensam. Det var ju helt fantastiskt att prata om det som kändes tungt, och man får så mycket fint tillbaka när man vågar vara sårbar. Vänskapsband blir djupare. Jag kunde helt plötsligt bryta ihop i armarna på en polare i stället för att hålla allt inom mig, som annars hade byggts upp till ångest. Jag såg att mina vänner också började tänka annorlunda, och att även de fick möjligheten att prata om det där riktigt tunga.

Jag har kontrollen

Som en liten årlig påminnelse om att jag numera har kontrollen så går jag på konserter. Trånga, svettiga utrymmen med kvav luft som tidigare hade varit helt omöjliga att vistas i. I dag står jag oftast längst fram och känner mig mer levande än någonsin, nästan alltid med ett sånt där töntigt brett leende och tårar i ögonen.

Att be om hjälp är verkligen det finaste jag har kunnat göra för mig själv. Jag hoppas att du, om du inte redan är det, kan bli trygg i att göra det. För det finns ju hjälp att få – och den hjälpen förtjänar du.

Kärlek!
/Mårten