Ge en gåva

Visst har vi träffats förut?

Då är jag bättre på blommor, det här är en kristikors som slog ut i dag!

Många insikter kommer till mig under adhd-utredningen. En av de roligaste är när jag börjar fatta hur smart jag är på att dölja. Dölja, komma runt och komma undan.

– Vi har väl träffats förut, säger jag till den blonda söta tjejen på festen, och sneglar mot värdinnan.

– Jo, visst sågs väl ni på nyårsfesten? fyller hon i.

– Ja visst ja, svarar jag självsäkert. Visst var det ekonom eller jurist du läste till? (eftersom hon är så söt och jag har sådana fördomar).

– Ja ekonom, svarar hon, ursäkta mig, jag har så dåligt ansiktsminne.

– Det gör ingenting, svarar jag, man möter ju så många människor. Ibland kan jag också ha lite svårt för det där. Jag heter Tove! (och är väldigt socialt anpassad – men det sista tänker jag bara).

Men när det kommer till momentet ansiktsminne i adhd-undersökningen, där människorna är på bild – det går liksom inte att fråga och komma runt då. De bara stirrar på mig med sina tysta identiska blickar, bakom sina identiska luggar.

Dåligt ansiktsminne är vanligt. Därför kommer man lätt undan när man glömmer. Men att alltid känna igen alla och ingen – det tror jag få kan leva sig in i.

”Bara för att jag inte minns ditt utseende betyder det inte att jag inte tycker om dig. Jag kanske bara ser själen istället, och den tycker inte det är så viktigt med utseende och yrke”. Så kan vi säga när vi vill komma undan med ära i behåll..

Om Tove
Jag har något så spännande som psykisk (o)hälsa. O:et betyder i mitt fall att jag har bipolär sjukdom och adhd. Vad det innebär ska jag berätta mer om i bloggen. Välkommen att följa min, ibland lite annorlunda, vardag!

11 kommentarer till “Visst har vi träffats förut?

  1. "Jessica"

    Jag börjar fundera på om det är jag som skriver i sömnen el nåt 😉 fler och fler saker som är ”så JAG” så att säga.
    Att se ut som ett levande frågetecken när kompisar försöker beskriva hur ngn ser ut och försöka tänka sig hur personen ser ut och OM man borde känna igen den. Att hälsa igenkännande på ngn som tittar tillbaka på en som om man vore fullkomlig galning (jag kan lugna dom jag är inte fullkomlig- bara Galen ;-D ) När ungarna är bättre på att känna igen folk JAG borde känna igen hjälper mig ju lite till orden ” men mammaaaaa det är JU X´s mamma el Y´s pappa )

    Svara
  2. Chaiya

    Jag har ett liknande dilemma, dock har jag hyfsat ansiktsminne men uselt namnminne, vet aldrig om jag ska hälsa igen eller hålla god min och hoppas på att namnet poppar upp

    Svara
    • Tove Lundin

      Vad härligt när folk plötsligt känner igen sig 🙂 Gött, Jessica med barn som kan viska i örat!
      Chaiya, jag läste någonstans att man kan låtsasskriva första bokstaven i personens namn i dess panna, så minns man bättre. För mig blir allt lättare om jag har något att associera till – typ söt-Sara, tråk-Tomas mm 🙂 Annars tycker jag man får fråga igen. Maxgränsen kanske ligger runt tre-fyra?

      Svara
  3. annapanna

    jag kommer i princip ihåg de flesta jag har träffat och har jag träffat någon och kommer ihåg den personen så känns det nästan alltid som att jag mpste prata med honom/henne för vi har ju något gemensamt- vi har träffats. dock visar det sig gansk ofta att den andre inte har nån sunng om vem jag är eller var vi kan ha träffats… då brukar jag känna mig lite dum…

    Svara
    • Tove Lundin

      Härligt det låter Annapanna! Klart man har något gemensamt om man träffats någon gång (enligt mig). Tycker inte alls du ska känna dig dum över din superkraft! Vill också ha superminne!!

      Svara
  4. Frida

    Det där med ”bokstavsstämpel” i pannan ska jag testa! Fast det kan eventuellt bli lite galet för mig: Jag har lätt att blanda ihop två personer med varandra om de är lite lika, även om jag har träffat dem i helt olika sammanhang eller tidsperioder. En tjej på min utbildning blir fortfarande tilltalad med namnet på en gammal gymnasieklasskompis…de har inget gemensamt över huvud taget förutom att deras näsor och munnar liknar varandras. Oups… 😉

    På högstadiet och gymnasiet satt jag ofta och lusläste skolkatalogerna, de med foto på alla klasser med namnen under bilden, och på det viset hade jag ju koll om jag hade glömt namnet på nån jag träffat i nåt sammanhang (eller mindes namn eller klass men inte utseende), men det fick också till följd att jag ibland även fick koll på namn/utseende på andra i de klasser där jag kände folk. Så ibland kunde jag ropa ”Hej Anna!” till nån stackare som stirrade förbryllat på den där människan som hon aldrig någonsin sett förr… Oups igen…

    Men nu har jag i alla fall börjar tona ner den biten, och scenen här ovan känner jag igen mig i. Ibland känner man sig som hmm…var det Leonardo DiCaprio kanske, i den där filmen om killen som bytte identitet kors och tvärs…nåja, han kunde snacka folk lite var som helst bara genom att spela som om han hade koll på allt och alla. Lite så!

    Svara
    • Tove Lundin

      Hahaha! Jag håller med. Precis så känns det ju, man liksom glider runt på festen och verkar normal, världsvan och med stenkoll.
      Men innerst inne vet man knappt vad värdinnan heter eller vad man gör där 🙂

      Svara
  5. Malin Bergendal

    🙂
    Kollegan P och jag är på väg ut genom dörren på jobbet, och möter en tjej på väg in. P och hon hejar på varandra. Eftersom det inte springer så mycket främmande människor på vår arbetsplats frågar jag P vem det var. Och P svarar:
    – Men det är ju N som har jobbat hos oss i en månad!

    Svara
    • Tove Lundin

      Hahaha!
      Det är i sådana lägen jag, nästa gång jag ser personen, blir extremt överdriven och hälsar jätteglatt (gärna med namn) som att jag känt personen hela livet 🙂
      Tyvärr gör det ju att man framstår som än mer förvirrad…

      Svara
  6. Micael

    Jag tycker att det är jättejobbigt att inte komma ihåg folk. Pinsamt rent ut sagt. Jag skäms.

    Har svårt för namn, men framför allt att känna igen personer utanför (arghhh jag har ju ett ord för det här, men var har det tagit vägen) deras zon (får använda zon istället). Dvs området där jag jag inte känner igen dem. Jag hoppas alltid att jag inte ska träffa någon som jag borde veta vem det är men som jag inte känner igen eftersom den är utanför sin zon.

    Fattar de inte att de ska hålla sig inom sin igenkänningszon?? Mina grannar ska hålla sig i trappen. Inte på bussen! Jag känner inte igen dem där. Förstår de inte det?

    P.S två parenteser i samma mening är väl inte bra…

    Svara

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *