Vilken otur..

Nallen Ulrika fick vara med på uppvaket.

Det har varit lite glest ett tag med inlägg. Anledningen är att min ena dotter har opererats. Det var en planerad operation och, enligt neurokirurgen, ett ganska enkelt ingrepp. Nu är vi hemma allihop, med lite fler ärr, synliga och osynliga.

Neurokirurgen ja. Denna fantastiska människa, blott ett par år äldre än jag kan man lyssna till i denna P4 dokumentär “I huvudet på en hjärnkirurg“. Om man vågar. Jag vet inte så noga men en känsla säger mig att just hjärnkirurg inte är ett yrke för mig. Jag har nämligen sådan otur. Min pojkvän hävdar att min ständiga otur i själva verket beror på att jag är klumpig. Vart får han allt ifrån?

Till exempel i går när jag skulle plocka av frukostbordet. När jag med den ena handen, som råkade hålla två halvfulla kaffekoppar i öronen, skulle plocka upp en assiett (eftersom den andra handen höll flingorna) råkade allt kaffe rinna ut på bordet och golvet. Otur enligt mig. Klumpigt enligt min pojkvän.

Eller när jag lite senare skulle flytta en burk med ris. Locket satt fast med en lös gummisnodd, ändå flög massa ris ut på golvet. Så mycket att man inte kunde sopa in det under något. Otur enligt mig. Klumpigt enligt min pojkvän.

Oavsett vilket skulle jag aldrig våga mig på ens tanken att skära i folk. Men är oändligt tacksam att människor som vågar, vill, kan och finns. Framförallt, att de inte har lika mycket otur som jag!