Varför sa jag så?

Nästan varje ögonblick i livet genomlever jag minst tre gånger. Innan, undertiden och efter. “Varför sa jag så?” är en av de mest förekommande fraser som passerar min stackars överansträngda hjärna, som vid 31 års ålder jobbat så mycket övertid att den borde få förtidspension och ett rejält avgångsvederlag på stubben.

Jag har försökt att stoppa tankarna, försökt intala mig själv att “man kan inte göra något åt det nu, så varför älta”. Men förgäves. Nu har jag kommit på en kul idé. Det är min fina psykolog som inspirerat mig. Hon lär mig att se på saker utifrån och exponera och validera mig för att sedan kunna lägga undan tanken. Jag kommer att skriva mer om allt detta längst vägen.

I dag vore det kul att ta en sväng på stan. Liksom bara njuta av att det är lördagen den 11 februari 2012. Inte tisdagen den 10 mars 2009 eller torsdagen den 7 juni 2012. Jag hann både gå upp, göra kaffe och äta frukost innan det var dags. Plötsligt, i duschen, for jag tillbaka fyra år i tiden. Sedan tjoff, framåt tio år. Jag hann med ungefär tre parallella livsöden innan jag kom på mig själv.

Plötsligt hörde jag mig säga “Blablabla, fy vilken dålig kompis du är. Skit i att gå ut på stan, sätt dig istället på en stol och älta hela dagen allt taskigt du råkat säga till alla du älskar. Du är så elak att du snart kommer vara ensam, inte ens din katt kommer orka med dig”.

Då blev det tvärstopp. Det lät ju helt patetiskt. Varje liten tanke som letade sig fram fick smaka på samma medicin. Typ: “Ja fy vad hemsk du var som inte lät den personen prata till punkt i mars 2010 nu går världen under!” eller “Hur kunde du säga så konstigt till den personen förra veckan, blabla bla!”

För när man säger taskigheterna högt, tar fram dem på ytan då märker man hur elak man är – inte mot andra utan mot sig själv. Den person man ska leva med hela livet. Den person man ska älska med hela sitt hjärta.

Det hela slutade med att jag sa till mig själv på skarpen att “Sådär pratar man faktiskt inte till sig själv!”

Nu går jag ut på stan.