Ge en gåva

Var god, ta plats!

I skogen kan jag ta plats.

Jag är hemma med förkylning, men kan såklart inte gå och lägga mig och vila. Istället ska jag tvätta, planera veckan och plocka ur diskmaskinen. Just som jag skulle dra igång ett långkok så familjen hade något att äta ikväll när jag är borta (eftersom jag även jobbar när jag är sjuk) fick jag hejda mig. Jag har ju lovat mig själv! Jag har lovat att innan jag fyller fyrtio ska jag ha blivit bättre på att vara snäll mot mig själv. Jag ska, för att använda ett slitet uttryck, börja ta plats. Och eftersom jag fyller fyrtio om minde än ett och ett halvt år är det dags att börja träna nu.

En stor del av anledningen till att jag ibland inte mår så bra är att jag är så himla taskig mot mig själv, alltså sätter mig själv sist och allt och alla först. Det är så kliché att jag skäms för att berätta det. Så typsikt kvinnligt, ett resultat av hundratusentals år av att vara andra till lags, störa sig på det, men inte yttra sitt missnöje (högt i alla fall). Jag föraktar det, men lever precis så. Dessutom är det svårt att prata om, det innebär ju faktiskt att jag har ett eget ansvar att må bra.

Ett exempel. På somrarna fylls vår lilla stad av sommargäster, de fyller ut affärer, sommarstugor och bussar. Och just bussarna fyller de ofta ut med sina resväskor, barnvagnar och husdjur. Av just den anledningen valde jag en hopfällbar vagn till min dotter som har svårt att gå när vi skulle åka buss. Inte rullstolen – utan en pytteliten paraplyvagn. Man behöver ju inte mycket fantasi för att föreställa sig hur bökigt det är att hjälpa två barn (varav en har svårt att gå) på en buss, samtidigt som man fäller ihop en vagn och själv ska på. Väl på bussen tänkte jag ”Fy dig Tove, nu har du gett plats till två katter och en rullväska, du förtjänar den där platsen minst lika mycket”.

Stärkt av detta fällde jag inte ihop vagnen på nästa buss och satte samtidigt demonstrativt mig och barnen på de närmsta sätena. Nu blev jag tillsagd att fälla ihop vagnen. Vilket jag förstår, ingen kan ju se mitt knäpptysta och mesiga ställningstagande.

Vad tror ni att jag gjorde? Höjde näven i protest och förklarade situationen? Neeeeej, Jag tog till lipen såklart (tyst och diskret såklart), det enda rimliga när man en hel sommar kämpat med att inte vara i vägen på bussarna, och ett helt liv kämpat med att inte vara i vägen alls.

Tyck för allsin dar inte synd om mig, det gör jag så bra själv. Dessutom hjälper det mig inte, det är jag som måste ändra mig. Men berätta gärna om ni har lyckats ta plats. Innan eller efter fyrtio spelar mindre roll. Jag har faktiskt ett helt liv på mig att öva. Och jag tänker att små, små steg är ju också att ta sig fram. Inte mist har jag kommit en bra bit på vägen bara genom att inse att jag faktiskt har en egen del i mitt mående – och just därför kan jag förändra det också!

Om Tove
Jag har något så spännande som psykisk (o)hälsa. O:et betyder i mitt fall att jag har bipolär sjukdom och adhd. Vad det innebär ska jag berätta mer om i bloggen. Välkommen att följa min, ibland lite annorlunda, vardag!

2 kommentarer till “Var god, ta plats!

  1. Kathleen

    Haha! Underbart inlägg med total igenkänningsfaktor! Jag brukar ta till med lite extra själv-pisk i form av skuld och skam. Gärna så att det blandar in den hjärteskärande tanken av att jag är en dålig morsa också! Perfekt cocktail för att känna ångesten skära rakt in i hjärtat på nolltid! ”Men du måste ju visa din dotter hur man tar plats för att hon inte ska få samma problem” o så tittar jag på hennes oskyldiga ansikte och reagerar med ilska och bitterhet på alla medmänniskor som ”inte fattade”. Kostar inte bara massa energi att vara arg utan spiller gärna ut över henne tillslut också! Hejja mig! Va snäll jag va mot mig själv idag 🤣

    Svara
  2. Tove Lundin

    Haha! Exakt så. Dessa nya oanade höjder föräldraskapet kan ta ens ångest till! Som man sen kan ta ut över sina barn, för att sen få mer ångest osv in i evigheten…

    Svara

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *