Ge en gåva

Välkomna alla nya och gamla läsare!

toeloe

Hej alla gamla – och nya läsare här på nya sidan! I och med flytten kommer jag berätta lite mer om mig själv, sådär från början så att alla kan lära känna mig. Jag ska också försöka fixa med länkar så att ni lättare kan hitta bland mina gamla inlägg. De börjar bli många.

”Att leva med adhd och bipolär sjukdom” heter ju bloggen och det är precis vad jag gör. För tillfället var det över ett år sedan jag hade ett bipolärt skov, men att leva mellan skov är också ett slags tillstånd värt att skriva om. Det är lite som att gå balansgång. Man vill inte trilla igen, men samtidigt vill man inte vakta varje steg och gå med superförsiktiga myrsteg, utan leva på som vanligt. Jag tycker jag lyckas ganska bra med det. Min adhd går däremot inte i några skov. Den är där för jämnan. Även om den inte syns hela tiden. Det är det som är lite grejen med ett dolt handikapp, att det inte syns på ytan. Då kan man känna sig tvungen att ständigt behöva förklara sig. Till exempel kan man försöka förklara att man inte hittar hem till sin kompis – fast man varit där hundra gånger, eller att man tappar koncentrationen av en viskning, så till den grad att man måste börja om helt från början. Eller att även om man verkar vara en tyst mus kan man få sådana raseriutbrott när ingen ser att Hulken hamnar i lä. Och att när man inte får dem på ytan blir man atombomb på insidan, och det är lika illa det.

Har man tur svarar personen då ”Oj, det låter jobbigt jag ska tänka på det”. Ofta får man svar som ”Men så är det ju för alla, då har alla adhd” då kan man, om man vill, försöka förklara att ett handikapp inte blir mindre bara för att andra kan känna igen sig. Eller dra paralleller som skillnaden mellan ryggont och diskbråck. Men man kan också strunta i dessa (och andra) fördomar, även om det är lättare sagt än gjort. Om detta, och mycket annat kommer jag skriva om här på bloggen.

Varmt välkomna att läsa och kommentera!

 

Om Tove
Jag har något så spännande som psykisk (o)hälsa. O:et betyder i mitt fall att jag har bipolär sjukdom och adhd. Vad det innebär ska jag berätta mer om i bloggen. Välkommen att följa min, ibland lite annorlunda, vardag!

13 kommentarer till “Välkomna alla nya och gamla läsare!

  1. Gunilla

    Hej! Är en ”gammal” läsare sedan förut, kommer att följa dig här också och kanske då och då lämna en kommentar. Jag har haft mycket glädje och nytta av dina inlägg, känns så skönt att veta att fler försöker leva med samma bekymmer som jag själv har, inte minst i vardagen,,,,har liknande diagnoser som du (bipolär 2 och adhd) / Gunilla

    Svara
  2. http://mariellejohnsson.wordpress.com

    Hehe…. pratar du om mig 😉

    Hänger inte med riktigt, men fortsätter din nya blogg här alltså?

    Kram!

    Svara
  3. Tove Lundin

    Vad glad jag blir att höra att du får nytta av att läsa, Gunilla! Och vad kul att du följer med till nya sidan!
    Den fortsätter här, Marielle! Samma men liksom ny på en gång 🙂
    Tack Nora!! Hoppas du också mår gott!

    Svara
  4. Tolmia

    Intressant att få läsa din beskrivning om bipolär och ADHD i kombination.
    Kände mycket väl igen mig i det du skriver.
    Jag åker fel hur ofta som helst och vet inte hur det blir så. Kan inte lyssna om någon knäpper med en penna.
    Det går nog att jämföra med benbrott om man bryter benet varje dag i hela sitt liv.
    Jag har också bipolär och ADHD.
    Bloggar om det också.
    Jag tycker också det är fel att säga att alla har lite ADHD.
    För det gytter som finns i vårt huvud har inte de.
    För de har inte provat.
    Däremot kan jag prova på att uppleva världen lite som andra en stund om jag tar ADHD medicin.
    Hälsningar en medsyster

    Svara
  5. Tove Lundin

    Vad kul att du hittat hit, Tolmina! Välkommen 🙂
    (Om du vill får du gärna länka till din blogg), vad skönt att medicinen hjälper dig! Det är så skönt att få vila skallen ibland tycker jag!

    Svara
  6. Helena

    Hej!

    Jag håller på att leta info om ADHD och bipolär sjukdom som samexisterar. Jag har den senare diagnosen från 2008, men efter 5 år som nerdrogad, tjock och livsled så slutade jag med mina mediciner för jag hatar när min hjärna inte alls kan tänka eller när min kropp inte alls orkar. Jag är 48 år gammal och har hela livet varit ”konstig, obstinat, exhalterad, virrpanna, helt utan lokalsinne, kreativ, smart, rolig” etc. och väldigt ledsen.
    Att det är nåt fel på mig fick jag höra redan vid 4 år och att jag sen fått utstå leken ”göra om Helena” under hela min uppväxt är sådär kul.
    Nå iaf, så fick jag bara för några veckor sen en idé om att jag kanske har ADHD istället, men har förstått att man kan ha både och.
    Har frågat på mitt ”psyk” om en NPU och där säger dom att jag visst kan få en ”second opinion” om det nu ska vara så viktigt.
    De verkar inte ha koll på att man kan ha båda samtidigt.

    Just nu är jag så himla låg och så himla trött, men den här bloggen kanske kan inge lite hopp :)Ska läsa den lite pö om pö och försöka låta bli att gråta för att jag hellre velat vara ute i den vackra hösten för att njuta av allt, men känner mig så extremt ensam.

    Kram från Ior (iaf idag) 🙂

    Svara
  7. Tove Lundin

    Hej Helena!
    Välkommen hit, hoppas du ska hitta info här!
    Klart du ska ha en second opinion om du är osäker! Det är ju jätteviktigt att man har rätt diagnos tycker jag.
    Hoppas också bloggen kan pigga upp dig lite, som du ser är vi många konstiga, roliga, exalterade virrpannor utan lokalsinne 🙂
    Kram!

    Svara
  8. Emma

    Känner väldigt mkt igen mig i hur du beskriver dig själv. Jag kör fel från jobbet (som jag åker samma väg, varje dag) ibland och ringer då upp min man och är GALET ARG på HONOM!!!! Han är mitt lugn, han tar det (och gjorde det redan innan jag fick mina diagnoser). Skulle börja jobba inom hemtjänsten men lyckades virra bort mig 3 ggr redan första timmen, så jag gav upp den idén. Förklarade att jag knappt hittar hem från min egna parkering.
    Har aldrig förstått varför jag ALDRIG känt att jag passar in. Varför jag inte är som de andra. Varför jag plötsligt får för mig att jag ska flytta och då packar hela mitt hem, utan att ha något annat att flytta till. Säger upp mig från jobbet på stående fot, utan att ha något nytt att gå upp till på morgonen. Varför jag alltid har skov där jag ENBART vill dö och blir sängliggande i 3-4 månader. Att allt är så antingen eller. Antingen ap-fet eller anorektiskt-smal.
    Framförallt har jag undrat och haft mkt skuldkänslor över att jag blir så där skrika-arg så fort jag blir en aningens stressad eller då fler pratar samtidigt. Jag kan inte stänga av, har inget filter.
    Fick för nåt år sen veta att jag är bipolär 2. Fick för ett kort tag sedan även veta att jag har ADHD OCH Atypisk Autism. Tre stora diagnoser som har varit svårt att förstå för mig. Jag är arg på min pappa som givit mig allt detta, för även om jag är den jag är pga mina diagnoser som alla så tröstande säger, så är jag oxå full av ångest, rastlöshet och ilska. Vad jag är mest ledsen över ang min pappa, det är att jag precis för några månader sen känt att jag kunnat förlåta honom för att han är den han är, att det måste finnas en förklaring, att han garanterat har en diagnos. Men nu när jag själv fick mina diagnoser så blir jag så jävla arg! För jag har åtminstone kunnat ge alla mina barn kärlek! Det har inte han, någonsin! Sen är jag lite små sur på mig själv som så ansvarslöst skaffat många barn med alla mina diagnoser. För nu har ju ena sonen diagnos och de två andra bör få diagnoser, inom autismspektrum. Yngsta dottern har garanterat ADHD. De andra döttrarna är nog precis så som samhället förväntar sig. Alla mina barn är ju just de är och just så fantastiskt underbart orginella som dom är pga sina egenskaper. Hade en vän här för ett tag sen och då säger min son med Asperger: ”Hej och välkommen till familjen Diagnosis!”
    Tack för en superbra blogg att känna igen sig hos.
    Även om jag är ett steg mer psyrro än du 😉

    Svara
  9. Emma

    Det jag från början skulle skriva om försvann ju givetvis på väg ner till tangenterna.
    Jag skulle ju skriva om folks fördomar. Då alla säger ”Men då har alla ADHD!” ”Alla gör ju utredningar och det är nån diagnos boom nu!” ”Vi är alla normalstörda” osv osv.
    Jag blir faktiskt ledsen av det, eller snarare matt. För hur fan vet dom hur vi har det?! Hur ont vet jag att det gör att bryta benet om jag aldrig gjort det? Har en vän som hela hon är full med cancer, hur vet jag hur hennes dödsångest är? Ska jag säga till henne ”Men du, du är inte ensam om att ha cancer i hela din kropp och dina barn är inte de första att förlora sin mamma!”
    För även om jag inte vill ta åt mig så gör jag det.
    Och jag går väl inte o gör utredning på mig själv eller mina barn utan att det skapat något problem i vardagen?! Min utredning har tagit 1 år att göra fullkomligt (mkt pga ett deprissivt skov mitt i allt) och det är väl ingen som vill ha diagnos utan anledning? Nä, det där upprör mig och nu är jag sådär SKRIKA-ARG igen!

    Svara
  10. Tove Lundin

    Hej Emma! Tycker verkligen inte du ska vara arg på dig själv som skaffat barn, det låter supertrevligt att komma hem till ”Familjen diagnosis” tycker jag 🙂
    Blir också skrika-arg över sådana fördomar. Och som du skriver, även om jag inte vill ta åt mig gör jag det.
    Välkommen hit!!

    Svara
  11. Linda

    Gu va skönt att hitta en sida/blogg där folk beskriver precis det jag går igenom just nu! Jag blev diagnosticerad med bipolär typ 2 och ADHD för ca 2 månader sen. Jag har äntligen förstått varför jag varit som jag varit de senaste 10 åren. Men jag är ändå rädd, att medicinen inte hjälper, och att jag inte får hjälp från psyk, vilket jag känner att jag behöver. Jag känner igen mig i detta att lämna allt, packa min ryggsäck och dra! Jag älskar min sambo, vill inte sticka från honom. Men ändå känner jag så. Men nu förstår jag ju att det är sjukdomen som gör att jag ”flippar ur”. Och även att inte kunna sitta still under en film eller på jobbet. Även detta att inte hitta till ställen… som jag varit på tusen ggr innan.Och att jag förlägger saker… jämt.
    Jag kommer fortsätta läsa din blogg! Tack för att du delar med dig till andra!

    Svara
  12. Tove Lundin

    Hej Linda!
    Vad kul att du hittat hit till oss 🙂
    Jag tyckte också det var så skönt att få veta varför. Och framförallt att jag inte är ensam, därför blir jag så glad av era kommentarer.
    Välkommen!

    Svara

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *