Ge en gåva

Vad är det som går och går..

Min psykolog har gett mig en läxa. Varje dag den här veckan ska jag titta på en kalender. Kanske inte låter som en så svår sak för de flesta. Men för mig är det så ångestframkallande att jag hellre möter ett lejon (okej, kanske en liten överdrift – jag är bra på att överdriva).

Jag har nämligen fobi för tiden. Tiden bara går och går. Jag kan inte stoppa den, inte kontrollera den eller ens acceptera den.

För några år sedan funderade jag inte så mycket över det där med tiden. Den bara flöt runt mig, som vatten. Klockan och månaderna ser annorlunda ut i min värld. Tiden är inte en linje.

Men en dag blev jag sjuk. Jag kallar det så och kommer berätta mer om det med tiden(!). Plötsligt blev jag medveten om att det finns en tid. Som om jag löste gåtan ”Vad är det som går och går..”?

Jag ville så gärna åka tillbaka i tiden. Bara få leva om lite. Inte nödvändigtvis på ett annat sätt. Det skulle gå bra att göra det på samma sätt. Bara jag fick backa lite. Jag tänkte på det mer och mer.

Jag började tänka på att det inte är så långt kvar tills de jag älskar ska dö. Dagar, vekor, månader. Så fort jag såg ett datum var jag tvungen att räkna. Bakåt, framåt. En, två, tre, fyra. Hur gammal är jag 2027? Hur många julafton är det kvar tills mina föräldrar är jättegamla? Hur många julklappar blir det? Hur hög blir högen om jag lägger dem på varandra? Måste räkna…

Eller ännu värre: En kalender! Hur är det ens möjligt att få in ett helt år i en pytteliten bok? Värst av allt är de hemska kalendrar som visar två år på ett uppslag! Är tiden ett papper med rutor?

Det blev värre och värre. Tillslut tänkte jag på det varje minut, varje dag, varje månad, år…

Det kallas tvångstankar. Om man vill bli av med sina tvångstankar måste man exponera sig för dem. Det betyder att man ska tänka dem fullt ut. Istället för att tränga bort dem. Då kommer de bara tillbaka.

Jag har en mening som jag varje vecka skriver på ett papper hos min psykolog. Om och om igen. Den handlar om att tiden bara går. Jag får tala om hur mycket ångest jag har undertiden. Först känns det inte så mycket. Sen kommer alltid tårarna. Jag fortsätter medan tårarna blöter ner pappret. Kämpar.

Efter halva pappret ungefär börjar ångesten avta. Sedan försvinner den helt. Och jag mår bättre än på länge. Ändå vågar jag inte göra det hemma – ännu. Jag vågar bara titta på en kalender, så vi lade ribban där.

Men jag lovar: En dag ska jag göra det. En dag ska jag acceptera tiden! Är det någon annan med tvångstankar berätta! Hur gör du? Är det någon som har lyckats bli av med sina? Jag har fler tvångstankar som jag lovar att dela med mig av.

Med tiden..

Om Tove
Jag har något så spännande som psykisk (o)hälsa. O:et betyder i mitt fall att jag har bipolär sjukdom och adhd. Vad det innebär ska jag berätta mer om i bloggen. Välkommen att följa min, ibland lite annorlunda, vardag!

16 kommentarer till “Vad är det som går och går..

  1. Amo

    Jag har också tidspanik. Satt på tåget och såg marken susa förbi (jag VET att det inte är marken som susar men det känns rätt att säga så….) och då slog det mig att tiden susar förbi på ett liknande sätt. Varje sekund är en sekund närmare nästa katastrof (jag är född positiv), närmare nästa förlust (som sagt…), närmare nästa dödsfall (okej, lite negativ ibland kanske). Såg Björn Borg på TV och kom på att han nyss var ung, nu har rynkor och medelålder och snart är död. Ibland känns det som om tiden är ett expresståg och jag springer bakom i ett desperat försök att hinna ikapp.

    Svara
    • Tove Lundin

      Jag tycker det är så hemskt och sorgligt att någon annan känner såhär. Men det gav mig så mycket styrka att läsa din kommentar! Precis så känner jag, och det är fruktansvärt traumatiserande. Men att veta att man inte är ensam om det får det att kännas liiite lättare.
      Det hjälper kanske att försöka leva i nuet (observera sin omgivning utan att döma en liten stund), även om det bara funkar i en halv minut till en början tror jag att de blir fler och längre. Och så en dag inser man att det är de minuterna som är livet och att man faktiskt lever. Till exempel kan man titta på marken som rusar förbi när man sitter på ett tåg – utan att lägga någon värdering i det.. Eller Björn Borgs rynkor. Men det är ju skitsvårt och superläskigt! Kanske man kan börja med en blomma eller nåt.

      Svara
  2. Amo

    Jag önskar också att ingen annan behövde må så här och samtidigt har jag fått en fantastisk tröst och även styrka av att läsa dina små berättelser. Jag har först nyligen (är över 40) fått diagnos och jag har i hela mitt liv trott att mina problem, svårigheter, tankar och mitt känslokaos beror på mig själv och att jag är misslyckad. Det gör ont att det finns fler som ska behöva ha det så här men det är också det som gör att jag klarar av att gå vidare. Så….Tack för ditt mod och din styrka att våga gå ut så här. Det betyder mer än jag kan förklara. Kram

    Svara
    • Tove Lundin

      Vad sorgligt att det behövde ta så länge, men det är ju aldrig försent! Tur att du har massor av tid att trösta dig själv och förlåta. Jag jobbar med det, det kommer ta tid men jag blir så stark!
      Det är den styrkan som fick mig att våga berätta. Och era fina kommentarer som ger mig orken att fortsätta. Det är en fantastisk känsla att känna att man inte är ensam. Tack för att du låter mig veta det! Kram

      Svara
  3. Lilly

    hm. Kan man ha fobi för tiden? Det var en slående tanke för mig. Något som jag kan förskräckt kanske kan känna igen mig i. Men det är för att jag glömmer saker på vägen. Jag glömmer att äta, jag glömmer att ringa min familj, jag glömmer att göra läxan, jag glömmer att sova, jag glömmer allt vad rutiner heter… bläsch. att göra vissa saker innefattar ångest för mig. Det är förskräckligt.

    Svara
    • Tove Lundin

      Precis det ger mig sådan ångest, att man glömmer – och så går tiden.. Jättejobbiga tankar som jag försöker förlika mig med varje dag.. Man har ångest för att göra saker och ångest för att man inte gjort dem.. Blä!

      Svara
  4. Johan B

    Jag förstår era rädslor. Men jag tycker det är läskigare att ha tvångstankar om att man måste göra allt rätt i det universum man lever i för stunden, dvs innan man somnar. För det kan ju faktiskt vara så att man vaknar i ett parallellt/överordnat/underordnat universum som delvis bygger på det universum man somnade i, bara det att ens tidigare val påverkat det nya universumet till det bättre/sämre/annorlunda helt enkelt. Slänger man dessutom in polaritetsfaktorn i det hela, dvs att gårdagens universum kanske betedde sig helt tvärt om (gör jag si blir det så) mot det man nu vaknat upp i (gör jag så blir det så) – ja då är paniken total.

    Men nu när jag för en gång skull lyckats skriva ner dessa tankar här i kommentarsfältet så är det som du säger – de verkar inte så skrämmande och faktiskt ganska vettiga. Försökte brätta detta för morsan förut, men kom bara halvvägs och fick dimmiga ögon och huvudvärk till svars.

    Fast lite läskigt är det ändå.

    Svara
    • Tove Lundin

      Precis så! Väldigt vettiga, har funderat på samma saker. Det enda ovettiga är att bli rädd. Tror att det inte finns något att vara rädd för – tankar är bara tankar, ”sanna” som ”fantasi”. Det är när de blir till rädsla eller tar över vi måste hitta dem, identifiera dem och byta ut dem till mer trevliga. Istället för att tränga undan dem eller tänka ”trösttankar” – då kommer de bara tillbaka; större och starkare.

      Många psykon, (som jag kallar oss eftersom det låter så fint) funderar på parallella världar, men även forskare, författare, regissörer med mera.. Så fortsätt att skriva ner det jobbiga, formulera och titta på det ”uppifrån”. Jag lovar att du kommer lyckas bli av med det jobbiga!

      Svara
  5. Johan B

    Jag kan bara bekräfta det du skriver. Jobbar inom forskning och utveckling. Har väldigt bra musiköra och sångröst. Väldigt konstnärlig emellanåt. Alla trivs runt mig, men jag trivs inte alltid runt andra. Och sedan är det ju baksidan med depressioner och allt det där andra. Tillsammans är det som livets aromatkrydda, gäller bara att inte hetsäta av rädsla, då kräks man. Men det är ju inte så farligt det heller, alltid lär man sig något.

    Kanske Aromat ska med i DSM-V ?:D

    Svara
    • Tove Lundin

      Spännande jobb låter det som! Gillar din liknelse, och det om att man alltid lär sig något!

      Svara
  6. Johan B

    P.s. Psyko är ett bra ord. Själv brukar jag tänka i följande bana: motionera kroppen på min cykel, och samtidigt får hjärnan lite motion av psykeln. Typ. Ord är kul.

    Svara
  7. "Jessica"

    Just idag verkar det som om Din önskan slagit in! Öppnade Facebook och det är inte dagens händelser utan en vecka tillbaka ungefär har Du varit där och vridit tiden tillbaka?
    Kram

    Svara

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *