Ge en gåva

Ursäkta så mycket förlåt

Dagens sommarblomma!

Ursäkta så mycket kära läsare, jag tänkte skriva en sak som är lite arg. Hoppas ni inte uppfattar det som att jag försöker bestämma, eller ta plats. Ursäkta i så fall.

Jag skulle vilja säga en sak till alla ”duktiga” adhd flickor och pojkar: Be inte om ursäkt, sluta vara så duktiga, sluta titta på klockan i klassrummen och må illa av tristess, kliar det i kroppen – skrik eller spring ut.

Eller skrik och spring på samma gång. Sitt inte kvar och plåga er dag ut och dag in. Det kommer ni bara få skit för i framtiden (ursäkta att jag skrev skit).

Så här är det: en vacker dag kommer ni förhoppningsvis inte orka längre. Antingen blir ni deprimerade, utbrända eller allmänt psyko. På det ena eller andra sättet kommer ni hamna hos en läkare som kanske, bara kanske, kommer misstänka adhd.

Men då är det försent. Ni kommer nämligen få svara på massa frågor om hur det var när ni var barn och ungdom. ”Sprang du runt på lektionerna?” ”Hade du svårt att vara tyst?” ”Slarvade du med läxorna?”.

– Nej, nej..

Nähä, men då är du bara lite allmänt hysterisk och psyko av dig. Man kan inte få adhd som vuxen. Har man inte varit som en stökig tolvårig pojke – då har man inte adhd. För så har supersmarta psykologer och forskare sagt.

Jag vet att ni finns, ni som sitter längst fram i klassrummen, tysta, försynta, blyga – och illamående av rastlöshet. Jag vet det eftersom jag var precis så hela min skolgång. Jag blev expert på att dölja, ljuga och komma undan. Det enda jag minns i dag är illamåendet och hur klockan i klassrummen såg ut..

Nu är jag mitt i min utredning. Det enda jag kan tänka är:

”Varför skrek jag inte bara rätt ut, en endaste gång under alla år?”

Om Tove
Jag har något så spännande som psykisk (o)hälsa. O:et betyder i mitt fall att jag har bipolär sjukdom och adhd. Vad det innebär ska jag berätta mer om i bloggen. Välkommen att följa min, ibland lite annorlunda, vardag!

20 kommentarer till “Ursäkta så mycket förlåt

  1. cicci

    Supersmarta psykologer och forskare (särskilt forskare enligt mig) vet inte alltid allt. jag fick lära mig redan i gymnasiet att du även kunde leva med adhd och vara tyst ocn inbunden. och särskilt då flickor.

    Svara
  2. Tove Lundin

    Tack Cicci för en till röst!
    Vi MÅSTE höja våra röster – jag tror vi är många..
    Många men tysta.

    Svara
  3. cicci

    Har svårt att förstå den känslan av den rastlösheten.Eftersom jag själv var rätt tyst och stilla på gott och ont. (inget bättre än det andra) Men måste vara svårt när utredare och liknande bedömer på saker som om man satt still i skolan. Sånt påverkas ju av så mycket annat med. Som andras förväntningar, miljön omkring än och så vidare. Har verkligen fått för mig att vi fick lära oss under gymnasiet att just tjejer med adhd ofta var inåtagerande.

    Svara
  4. Katarina

    Har alltid undrat varför jag bar på så mycket ilska och sorg som barn. Jag som hade det så bra. Såna fina snälla föräldrar.
    Utåt sett var allt toppen. Men inom familjen är det inte alltid detsamma som fasaden folk ser. Och definitivt inte detsamma som man känner inom sej.
    Är först nu som vuxen jag inser att ilskan och sorgen i mej var nedtryckta och undangömda känslor.
    Äntligen har jag börjat öppna en del dörrar. Sagt mycket av det jag aldrig vågade säga. Skrikit och gråtit många av de skrik och tårar som legat gömda så länge.
    Superjobbigt och superläskigt. Men också så himla skönt och nödvändigt.
    I skolan skulle jag skrikit ofta om jag vågat visa hur jag verkligen kände. Men jag var den tysta, fina lilla flickan som kvävde mej själv för att leva upp till andras förväntningar.
    Har fortfarande långt kvar. Men nu håller jag iallafall inte tyst längre.

    Lite skrik-inspiration. 🙂

    http://www.youtube.com/watch?v=LATsOnh14Dg

    Kramar
    <3

    Svara
  5. Tove Lundin

    Minns det också som så Cicci, blev ganska förvånad när jag förstod att testet inte är bättre utformat. Däremot tror jag att min utredare kan ta med andra faktorer när hon gör sin bedömning. Men det känns som att det är så lång väg kvar att gå – och som alltid är det de som hörs minst som får minst plats, i klassrummen, forskning, media mm – och framförallt är det tjejer..

    Visst ja, Ronja! Tack Astrid för Ronja, Pippi, Lotta mfl. som kanske till och med verkade lite skrämmande för oss små, fega fisar då, men vilka förebilder på sin tid!

    Precis som du hade jag det så fint hemma som barn, men jag var så arg inuti. Och ledsen. Jag har också börjat träna nu. Jag vill kunna skrika när det är på sin plats – har blivit lite ojämn där.. Jag vill öppna de där förbaskade dörrarna, sätta ner foten och tala om vad jag tycker – utan krusiduller. Har också långt kvar. Men jag tycker lilla Tove och lilla Katarina har förtjänat den här kampen!
    Kramar <3

    Svara
  6. rabbit

    Shit och plötsligt inser jag att ett av de absolut tydligaste minnena från mitt klassrum i femman är just detta: klockan. Jag minns typsnittet på siffrorna, formen på träbiten (och färgen, lite mörkare än ljust trä) och precis precis var den hängde.

    Kanske ligger det till och med något tryggt i det minnet? En tid då problemen uppenbarligen var ganska enkla att definiera..

    Svara
  7. Tove Lundin

    Fy jag ryser vid blotta tanken av de hemska klockorna!! Vad lustigt att du minns även din 🙂

    Yippie en ny Petra-blogg! Jag kikar!
    Kram

    Svara
  8. Petra

    Det är nu jag saknar ”en gillaknapp” som jag kan ”gilla” på din kommentarer Tove, hi,hi!

    Sköt om dig!

    Kram, Petra

    Svara
  9. Barbro

    Tack Tove!

    Det är ju precis det här jag kämpar mot i min utredning. Inget går att bevisa och det känns ibland som de tror att jag ljuger. Just nu tror jag inte att jag kommer få nån diagnos, men jag kommer säga att jag har ADHD i alla fall. För det har jag. Det som hjälper för andra med ADHD hjälper för mig också. Det räcker tänker jag.

    Crazy-skriiiiiik-kram

    Svara
    • Tove Lundin

      Så himla sant Barbro! Så tänker jag också. Här ger alla pepp, tröst och råd som verkligen funkar. Oavsett bokstäver är det viktigaste att vi hjälper varandra och visar att våra svårigheter finns!
      Crazy-skriiik-kram till dig med 🙂

      Svara
  10. Frida

    Åh gud det där har jag undrat så många gånger… ”Varför i hela friden släppte jag inte ut allt??” Nu hade jag ju turen (?) att få en utredare som kunde förstå den biten och inse att min ADHD alltid har funnits där men att jag har hållit den inom mig, vilket ju faktiskt sabbat ännu mer för mig.

    Den dagen, för bara ett par månader sen (shit att det redan är månader…) som jag fick hem mitt fulla utlåtande i samband med diagnos så läste jag allt – och började störtböla. Dels av sorg, ”Stackars lilla tjej, vad hon har fått stå ut med! Och ingen fattade!”, och dels av lättnad över att nu var det nån som fattade och nu skulle jag få hjälp. Och allt som jag har hållit inom mig har så sakteliga fått komma ut i ljuset…och det är mycket som ska ut, så nån dans på rosor är det inte än, men jag känner mig så mycket lättare i själen.

    Så skrik, för tusan! Ronja hade rätt!

    Svara
    • Tove Lundin

      Bra ramsa! Den borde vi sprida. Du sjunger och jag spelar munspel, eller blockflöjt – det kan jag lite..
      Krama lilla Frida ömt, det är hon värd! Nu ska vi använda den styrka vi byggt upp till något produktivt. Själen får frid medan smärtan och orättvisan ger kraft att orka framåt.
      Och när vi behöver – då skriker vi rätt ut!
      Riot!

      Svara
  11. Frida

    Hehe, fick av kommentarerna nedan upp i huvudet: ”Tjejer, ååå tjejer, vi måste höja våra röster för att-inte-spricka-som-överpumpade-ballonger-och-sprida-slamsor-omkring-oss!”

    Svara
  12. A

    Återigen blir min kommentar JA, PRECIS SÅ ÄR DET JU! Eller var i det här fallet… Jag har dock haft turen att nu i vuxen ålder, efter att ha avverkat kuratorer, psyksköterskor och psykologer träffat en psykolog som helt plötsligt lyssnade på mig ur ett ”adhd-perspektiv”. Han har påpekat att mitt beteende (sitta stilla, klara skolan och bla bla) inte är ett tecken på adhd, men det som hände/händer på insisdan definitivt är det! Och det är en befriande tanke att se på sitt inre på ett annat sätt. Nu håller jag tummarna för att även den som har utrett mig kommer fram till samma sak!

    Svara
    • Tove Lundin

      Hoppas, hoppas!! Jag är i samma situation. Hade det inte varit för min psykolog skulle det förmodligen aldrig ha uppdagats. Nu håller jag också mina tummar.. Men som jag önskar att de kunde modernisera de frågorna!
      Lycka till!!

      Svara
  13. Micael

    Tristess, ständigt denna tristess. Otålig och arg. Arg på att fröken skulle bestämma, att mamma skulle bestämma. Tråkigt, tråkigt, tråkigt. Jag var inte tyst och snäll. Jag höll ju på att bli tokig. Men det förstår man ju inte när man är liten, eller liten förresten. Grundskolan var såå tråkig. Och onödig. Och dum.

    Svara

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *