Ursäkta så mycket förlåt

Dagens sommarblomma!

Ursäkta så mycket kära läsare, jag tänkte skriva en sak som är lite arg. Hoppas ni inte uppfattar det som att jag försöker bestämma, eller ta plats. Ursäkta i så fall.

Jag skulle vilja säga en sak till alla “duktiga” adhd flickor och pojkar: Be inte om ursäkt, sluta vara så duktiga, sluta titta på klockan i klassrummen och må illa av tristess, kliar det i kroppen – skrik eller spring ut.

Eller skrik och spring på samma gång. Sitt inte kvar och plåga er dag ut och dag in. Det kommer ni bara få skit för i framtiden (ursäkta att jag skrev skit).

Så här är det: en vacker dag kommer ni förhoppningsvis inte orka längre. Antingen blir ni deprimerade, utbrända eller allmänt psyko. På det ena eller andra sättet kommer ni hamna hos en läkare som kanske, bara kanske, kommer misstänka adhd.

Men då är det försent. Ni kommer nämligen få svara på massa frågor om hur det var när ni var barn och ungdom. “Sprang du runt på lektionerna?” “Hade du svårt att vara tyst?” “Slarvade du med läxorna?”.

– Nej, nej..

Nähä, men då är du bara lite allmänt hysterisk och psyko av dig. Man kan inte få adhd som vuxen. Har man inte varit som en stökig tolvårig pojke – då har man inte adhd. För så har supersmarta psykologer och forskare sagt.

Jag vet att ni finns, ni som sitter längst fram i klassrummen, tysta, försynta, blyga – och illamående av rastlöshet. Jag vet det eftersom jag var precis så hela min skolgång. Jag blev expert på att dölja, ljuga och komma undan. Det enda jag minns i dag är illamåendet och hur klockan i klassrummen såg ut..

Nu är jag mitt i min utredning. Det enda jag kan tänka är:

“Varför skrek jag inte bara rätt ut, en endaste gång under alla år?”