Trösttankar

Tröstande blomster..

En positiv sak med trösttankar är att de ger snabb och effektiv smärtlindring, ungefär som en värktablett. En negativ sak är att de aldrig tar bort smärtan. Man skjuter den bara framåt. Lite till…

Dessutom hinner alltid livet ikapp trösttanken. När allt känns grått och trist tänker jag att det blir ju snart vår. Mitt i juni får jag panik över hur fort sommaren går – och tröstar mig med att det är låååångt till hösten. Nu, mitt i augusti, börjar jag lipa så fort jag ser ett gult löv. “Men hösten är ju rätt mysig” tänker jag och torkar tårarna. “Och snart är det ju vår igen”. Men där gick jag på en ny mina, om det är kort till nästa vår – då går ju tiden supersnabbt! Alla kommer att dö jättesnart!

Då börjar jag trösta mig med vad som händer efter döden. Men eftersom jag inte fått ett svar, med tillfredsställande exakthet, hamnar jag alltid på tomgång här. Jag misstänker att Gud inte har några som helst planer på att ge just mig svaret på den frågan. Även om jag ägnar några timmar om dagen åt dessa funderingar. Har ingen fått veta i detalj på tusentals år tror jag man får vänta som alla andra.

Jag har trösttankar för de flesta plågor. Skulle jag inte komma på någon, eller om det bara är en sådan dag, tröstar jag mig istället med en liten ritual. Fungerar inte det har jag sönder något och/eller skriker.

Vad ska man då göra istället? Jo, man ska tänka klart eländet. Gärna skriva ner det på ett papper – flera gånger. Jag har skrivit om detta förut, men det får bli ett återkommande inslag – precis som tankarna. Så, när tanken kommer ska man krama om sig själv (för det kommer göra ont) och tänka klart hela tanken.

Men ta er tid, jag skrev min jobbigaste tanke här längst ner. Sen suddade jag ut den. Det är ju snart vår igen..