Ge en gåva

Trösttankar

Tröstande blomster..

En positiv sak med trösttankar är att de ger snabb och effektiv smärtlindring, ungefär som en värktablett. En negativ sak är att de aldrig tar bort smärtan. Man skjuter den bara framåt. Lite till…

Dessutom hinner alltid livet ikapp trösttanken. När allt känns grått och trist tänker jag att det blir ju snart vår. Mitt i juni får jag panik över hur fort sommaren går – och tröstar mig med att det är låååångt till hösten. Nu, mitt i augusti, börjar jag lipa så fort jag ser ett gult löv. ”Men hösten är ju rätt mysig” tänker jag och torkar tårarna. ”Och snart är det ju vår igen”. Men där gick jag på en ny mina, om det är kort till nästa vår – då går ju tiden supersnabbt! Alla kommer att dö jättesnart!

Då börjar jag trösta mig med vad som händer efter döden. Men eftersom jag inte fått ett svar, med tillfredsställande exakthet, hamnar jag alltid på tomgång här. Jag misstänker att Gud inte har några som helst planer på att ge just mig svaret på den frågan. Även om jag ägnar några timmar om dagen åt dessa funderingar. Har ingen fått veta i detalj på tusentals år tror jag man får vänta som alla andra.

Jag har trösttankar för de flesta plågor. Skulle jag inte komma på någon, eller om det bara är en sådan dag, tröstar jag mig istället med en liten ritual. Fungerar inte det har jag sönder något och/eller skriker.

Vad ska man då göra istället? Jo, man ska tänka klart eländet. Gärna skriva ner det på ett papper – flera gånger. Jag har skrivit om detta förut, men det får bli ett återkommande inslag – precis som tankarna. Så, när tanken kommer ska man krama om sig själv (för det kommer göra ont) och tänka klart hela tanken.

Men ta er tid, jag skrev min jobbigaste tanke här längst ner. Sen suddade jag ut den. Det är ju snart vår igen..

Om Tove
Jag har något så spännande som psykisk (o)hälsa. O:et betyder i mitt fall att jag har bipolär sjukdom och adhd. Vad det innebär ska jag berätta mer om i bloggen. Välkommen att följa min, ibland lite annorlunda, vardag!

8 kommentarer till “Trösttankar

  1. Nora

    Min jobbigaste tanke (som plågar mig till fullo just för tillfället, så TACK för detta inspirerande inlägg idag)
    är att Alla i Hela Världen ska överge mig och att jag ska bli så ensam att jag förtvinar av sorg. Det är både en jobbig tanke och en stark rädsla som i olika nivåer pockar på min uppmärksamhet 24h om dan. Just nu handlar det om att jag har sista veckan på mitt sommarvikariat. Jag går här på jobbet med en stor klump i halsen som både gör ont och som knappt går att svälja ned, värk i bröstet, magsvid och illamående. Pulsen är hög och jag försöker dölja att mitt försvarssystem är redo att sätta in närsomhelst. För ni blir jag ju övergiven, tror jag.

    Försöker att sätta mig ned och ta ett djupt andetag när benen bara vill springa ut, ut på vägen och vråla!

    Svara
  2. Tove Lundin

    Hoppas det blev lite (om ens mikroskopiskt lite) bättre efter du skrev ner tanken, Nora! Det låter ju lika fruktansvärt som osannolikt. Men det skiter ju hjärnan fullständigt i.. Har du provat ”Värsta tanken”? Det kan bli rätt skoj. Man drar det jobbiga till sin spets. Typ att man sitter ensam i sin stuga mitt i skogen, utan vänner. Inte ens katten vill se åt en, man är ful, har inga tänder och luktar illa osv.. (min egen fantasi).. På det viset fortsätter man tills det inte går längre. Mycket mer frigörande än att försöka tränga bort tanken!
    Annars tycker jag gott att du kan unna dig ett vrål..

    Marken kommer finnas kvar nästa vecka, du kommer överleva och snart kommer nästa jobbtillfälle (säkert mycket roligare). Du har massor av nya erfarenheter. Ingen kommer överge dig! Men allt detta visste du ju redan – jag bara påminde 🙂

    Svara
  3. Katarina

    Jag vill också skrika.
    Har massor med uppdämt skrik i mej.
    Behovet blir ännu större (stressen med) när jag upptäcker att det inte finns nånstans att skrika.
    Vart går man för att skrika?
    Borde finnas ett ljudisolerat rum på vårdcentralen dit man kan gå och skrika av sej. 🙂

    Svara
    • Tove Lundin

      Vilken bra idé! Varför har de inte ett sådant rum?
      Här ute i skogen är det bara att ta i från tårna, första dagen kommer allt.. Dag två lite mindre, nu efter fyra dagar i sträck har jag ett lugn inom mig som jag inte känner igen.
      Alltså måste det vara en bra sak det där med att skrika. Tänk om vi människor kunde vara lite mer toleranta mot varandra, ett litet vrål då och då – vem bryr sig liksom 🙂

      Svara
  4. Micael

    Hösten är ingen bra tid på året. Det enda det innebär är att det snart är vinter. Jag tycker inte om vinter. Den är lång, mörk och kall. Den tar aldrig slut. Och våren kommer extreeeemt långsamt.

    Svara
    • Tove Lundin

      Mig hjälper det att ha ”vinterhobbys”. Alltså inte hurtiga saker som att åka skidor. Jag stickar, tänder ljus, pysslar, läser mm. Det ger mig något att se fram emot. Dessutom börjar jag julpynta tidigt med ljusslingor – då blir det lite ljusare!

      Svara

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *