Ge en gåva

Till alla som inte vet hur vackra ni är

Det var natt över franska rivieran och alla elever från språkskolan hade samlats framför en brasa på stranden. Någon spelade gitarr, vågorna slog mot stranden och det var nästan som på film. Han hette Abel, var 16 och kom från Italien. Hans kolsvarta hår gick över axlarna och alla tjejer fick något speciellt i blicken när de såg på honom.

Jag satt några meter bort från de andra, tittade på vågorna och var allmänt konstig. Antar att intrycken blivit för många och att jag behövde tänka. Så plötsligt satt han bredvid mig.

– I like you, you are not like the other girls. You are different, sa han och mitt 15-åriga hjärta tog ett skutt.

Abel valde mig av alla söta tjejer. För att jag var den konstiga. Jag var för blyg för att svara och han gick tillbaka till de andra efter ett tag. Men hans ord stannade kvar för alltid.

I dag är jag dubbelt så gammal och vet att jag är både different och special. En spegelvänd superhjälte. Men fortfarande värmer det lite extra när jag får en komplimang för det som är annorlunda med mig. Som i går, när jag spelade in film och kamerakillen ville filma lite extra på mina tixande händer.

– Jag tycker det är fint, sa han och jag kände mig som 15 igen.

Jag har skrivit det förut, men det tåls att upprepa: alla ni som ännu inte träffat en Abel, ni som fortfarande tror att det är dåligt att vara different och not like others, det är inte sant!

I själva verket är det precis tvärt om – och en dag kommer ni få se..

Om Tove
Jag har något så spännande som psykisk (o)hälsa. O:et betyder i mitt fall att jag har bipolär sjukdom och adhd. Vad det innebär ska jag berätta mer om i bloggen. Välkommen att följa min, ibland lite annorlunda, vardag!

14 kommentarer till “Till alla som inte vet hur vackra ni är

  1. Fanny

    Sedan jag förstod varför jag var annorlunda, att det fanns svar, att det är normalt att vara som jag är, att känna som jag är, ända sedan dess har jag älskat mig själv som jag aldrig kunde innan. Ju bättre jag förstår mig själv, desto mer älskar jag mig precis som jag är. Men eftersom jag är annorlunda behöver jag annorlunda hjälp. Och att jag inte får den hjälpen nu när jag som bäst behöver den, det kan jag inte acceptera, det kan jag bara fördöma. Men eftersom det är ett system jag fördömer, inte människorna i det, så finna det ingen som tar emot mina känslor. Innan jag förstod mig själv fördömde jag mina konstiga känslor och beteenden. Nu förstår jag att jag inte kan fortsätta så, jag förstör mig själv genom att fördöma mina ”annorlunda” känslor. Men vad ska jag göra av de här känslorna när ingen förutom jag själv tar emot dem?

    Svara
  2. Tove Lundin

    Det där var tamigsjutton den finaste beskrivningen jag sett!
    Så mitt i prick hur jag känner och vad jag vill förmedla..
    Jag tror man måste liksom förlika sig med att man är en spegelvänd superhjälte, ibland träffar man någon att spegla sig i. Oftast inte.
    I går hörde jag en intressant teori: ”Man är egentligen den person man ser i andras ögon, så man får umgås med de som man trivs med sig själv med”. Det innebär att andra inte måste förstå, bara älska en för den man är.
    Min pojkvän ser mig för den jag är och älskar mig just därför. Men han fattar inte ett skit av vad som händer i mitt huvud. Jag jobbar varje dag på att acceptera att det är så.. Kanske det hjälper att tänka så? Att andra inte behöver förstå – bara vara okej med det, och kanske ibland även tycka om en just därför.. Fast de inte fattar varför.

    Svara
  3. Barbro

    Jag kopierar Fanny rakt av, inget att dra ifrån och inget att tillägga.
    Tack Fanny du satte ord på min känsla!
    <3

    Svara
  4. yasmin

    Satt och kollade på vampire daierys (eller hur det nu stavas) häromdagen och dom berättade hur man påverkas av att bli vampyr…. Alla kännslor blev hyperstarka och alla lukter ljud tankar blev såå mycket starkare!! Sorg blev oövervinnerlig och ilska blev till raseri. Kärlek och glädje blev till himmelska kännslor (förstorade liksom) … Så tanken poppade in i skallen på mig och den löd som så här ” jag kanske är en vampyr?” naturligtvis så vet jag ju att jag inte är en vampyr men liknelserna var så skrattretande lika mitt beteende . Fick mig ett litet skratt faktiskt XD . Jag är glad över att jag har en så fascinerande kraftfull högpresterande adhd hjärna . Im a superwoman!!!!!!!! XD YEAH!!!

    Svara
    • Tove Lundin

      Precis min åsikt! Kanske därför jag är kär i Edward 🙂
      Jag tror att om man ser på saken så blir allt lite roligare. Och blir allt roligare blir det lättare och då blir det roligare osv..
      Vi är superhjältar!!

      Svara
  5. annapanna

    Jag önskar att jag kunde uppskatta mig själv mer, vara ödmjuk och snäll med sig själv. Tyvärr misshandlar jag mig, är dum och elak. Det är så mycket på mitt jobb nu med snabba omorganiseringar hela dagarna och jag håller på att gå i bitar. När jag är mitt uppe i det så känner jag mig bara otrevlig och sur, frånvarande men det är ju inte så jag är. Eller, jag är ju så för stunden men det är så svårt att greppa och inse att det kommer att komma dagar då jag känner mig annorlunda. Det är så svårt att acceptera det kaos som råder och idag cyklade jag hem gråtande och hulkande – hur får man ihop livet liksom? När jobbet tar så mycket ork och energi att det inte existerar något annat? Jag vill se saker framför mig, organisera och strukturera men det här handlar bara om att försöka få någon kontroll över tillvaron som det inte går att få någon kontroll över. Och när jag är mitt uppe i allt det här så tycker jag inte om mig själv. Egentligen borde jag ge mig en klapp på axeln men jag når inte för tillfället.

    Svara
    • Tove Lundin

      Man har rätt till att både klara vardag och jobb. Det är så himla lätt för andra att säga till exempel ”men du kan ju jobba heltid”. När sanningen är att det går ut över hela ens privatliv. Det är därför Arbetsförmedlingen har resurser för oss med psykiska funktionshinder. Till exempel kan de (om du har ett läkarutlåtande) betala din arbetsgivare för att du ska få vara ledig en dag i veckan, gå tidigare eller vad det nu må vara. Om du vill kan du alltid kräva denna hjälp. Kolla här.
      Man ska inte behöva ha det som du! Det går att få ihop livet om man får hjälp. Det kan vara svårt att ta emot men du har förtjänat den!
      Om du å andra sidan vill ha hjälp på hemmaplan går det med, kolla med din psykolog (om du har en) om du kan få hjälp av en terapeut eller liknande.
      Du ska absolut ge dig själv en klapp på axeln – där ska du lägga krafterna nu, nej en bamsekram, ett långt bad eller en påse godis. En bra film eller kanske en lukttvål.
      Stor kram från mig!

      Svara
  6. felixtm.blogg.se

    ”I själva verket är det precis tvärt om – och en dag kommer ni få se..” – väldigt sant.. väldigt sant

    Svara
  7. "Jessica"

    Att lugnt och stilla gå igenom en lista från A-Ö är ju verkligen min grej….- fooled anyone? 😉
    nä det är ju inte ALLS min grej så även här jag har läst vissa dagar och andra inte, så först NU kom jag till den här och läste vad Ni skrivit om vampyrer och känslan att man skulle kunna vara en= snabb, ljuskänsliga, alla sinnen uppvridna till max osv. Jag skrev i en tråd att jag valde Nic efter Jessica Hamby i True Blood lite för att jag kom till insikt sent (inte ensam om det iofs) och för jag delar minst några andra egenskaper 🙂
    När jag nu läser det här ni har skrivit känns det som jag bra kopierat men det hade jag ju inte.

    Svara
    • Tove Lundin

      Precis så ska man ju läsa, från alla håll 🙂
      Kanske ett tecken, att du hittat rätt!
      Jag kan också bli förvånad hur andra här verkar ha tänkt exakt lika som jag.
      Antagligen är just detta ett bevis på att vu faktiskt har superkrafter 🙂

      Svara
  8. "Jessica"

    Man har rätt till att både klara vardag och jobb. Det är så himla lätt för andra att säga till exempel ”men du kan ju jobba heltid”.

    Raderna ovan har jag nu läst och läst och känner igen mig så väl. Ingen har sagt det rakt ut, men mer ”Det är ju bara att sätta igång”, ” alla andra klarar det ju”
    Jobbar just heltid men hemma är det mer el mindre kaos, jag ger järnet på jobbet jag med fokuserad (för det mesta) och sen när jag går utanför dörren på jobbet så är det som om fokuseringsdörren SMÄLLER IGEN.
    Samma på morgonen samla ihop allt för att hinna ner till dagis med 2 som ibland inte alls vill skavande strumpor byxor som trilskas och inte att förglömma vintertid OVERALLEN *ryser bara av tanken* sen när jag kommer till jobbet så öppnas fokuseringsdörren om än saktare än vanligt .

    Svara

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *