Tänj på en gräns!

- Hallå, var är maten?!

– MjaaoaAo! ropade Marilyn i morse.

– Jag tittar på nyheterna älskling, svarade jag.

– MjaaaoAAAo! förtydligade hon.

Jag lämnade frukosten och begav mig till sovrummet där hon satt. Jag skulle inte säga att hon pekade, det kan inte katter – så mycket håller jag med om. Men hon liksom pekade med blicken. På fågelmatbordet på fönsterrutan. Där satt en liten blåmes. Maten var slut, sa den. Ganska surt. Både Marilyn och blåmesen tittade anklagande på mig.

– Ursäkta, sa jag lite skamset.

Lite humande gick jag ut i köket, öppnade lilla lådan som det står “Frukt” på, men som innehåller fågelmat. Vanligtvis – nu var den slut!

– Jag ber så hemskt mycket om ursäkt, ropade jag till blåmesen. Maten är slut. Går det bra med lite musli?

Den nickade, även om jag anade en glimt av besvikelse i det lilla blåmesögat. Iklädd linne och trosor öppnade jag fönstret på glänt.

– Sådär ja, vännen. Jag är som sagt ledsen att ordinarie menyn är slut, hälsa de andra så gott från mig. Trevlig helg, vi åker till torpet över helgen.

Då. Då slog det mig att vi har en park utanför, en park full av människor. Och jag tänkte, skulle jag vara en av de där människorna i parken, och om jag skulle se mig själv där uppe i fönstret – då hade jag tyckt att jag var helt från vettet!

Nyss hörde jag mig skratta högt för mig själv inne på kontoret. Åt denna kvinnas underbara reaktion över en misslyckad tatuering. Men nu kändes det inte lika jobbigt längre. Framförallt eftersom mina kollegor känner mig. Men också för att jag hörde Katrin Sundbergs underbara sommarprat angående normalt och att tänja på gränser, på vägen till jobbet. Jag har spolat fram till den biten för den som vill lyssna.