Ge en gåva

Ta fram barnet i dig!

- Förlåt!

Även om jag blir både snyggare, smartare och mer intressant, inte minst ödmjuk med åren har jag funderat lite över vad som gör att mitt nuvarande förhållande fungerar så bra. Jag har nämligen inte blivit mindre adhd.

Så hittade jag en bok till föräldrar med överaktiva barn, och fick några aha-upplevelser. Min kära pojkvän har tydligen, helt ovetande, kört både ”enminutsmetoden”, ”Undvik den stora striden” och rollspel. Det betyder inte att vi har ett ojämnställt förhållande – tvärt om! Vi respekterar varandras olikheter, och har hittat ett bra sätt att leva tillsammans utan onödiga konflikter. Okej överdrift (ganska mycket överdrift).

Enminutsmetoden:

20 sekunder negativa känslor (Sluta kasta strumpor/ljusstakar!).

20 sekunder ögonkontakt,

20 sekunder positiva känslor (Jag förstår att du mår dåligt, men det blir ju så jobbigt att plocka upp).

Undvika stora striden går ut på att låta mig skrika klart ibland. Inte göra varje skrik till ett bråk mellan oss, och alltid sluta fred efteråt. Typ ta emot ångestblomman jag köpt.

Rollspel är det roligaste, för det slutar alltid med skratt. I boken står att ”Barn med adhd har svårt att observera sig själv” (detta kan alltså även gälla vuxna, men då bör tilläggas ett ”och har svårt att erkänna detta”).

Så här kan det se ut här hemma:

Tove: Aaaaaaaaaaahhhhhhhhhhh! Dumma, dumma duuuummma blankett!! Jag fattar ju inte! Aaaaahh!

Pojkvän: Jaaaaaa! Duuuummma deen! Helt galet vad duuuum den äääär!

Tystnad. Sen börjar någon alltid fnissa i ögonvrån, och då är det kört.

Visst, det är inte så kul att liknas vid ett barn. Men jag är vuxen nog att inse att ibland är det nog precis så.

Om Tove
Jag har något så spännande som psykisk (o)hälsa. O:et betyder i mitt fall att jag har bipolär sjukdom och adhd. Vad det innebär ska jag berätta mer om i bloggen. Välkommen att följa min, ibland lite annorlunda, vardag!

10 kommentarer till “Ta fram barnet i dig!

  1. Emilia

    Tove. Vad skönt det känns att läsa din blogg och få känna sig mindre ensam om att vara som jag är (jag har smygläst utan att kommentera i någon månad). Jag är nyblivna 20 år har just börjat utredas för ADHD och är samtidigt deprimerad. Jag känner mig väldigt ofta som ett barn, särskilt när jag är ledsen och vill att min sambo ska komma springandes efter mig när jag smäller igen ytterdörren för att kaoset hemma blir för stort, eller när jag bara blir tyst och slokar som en liten blomma och tänker ”SE MIG DÅ! HALLÅ! TRÖSTA MIG, DET ÄR SYND OM MIG!”. (Som tur är gör han det)
    Jag kände mig även som ett barn alldeles nyss när jag gick utanför lägenheten och upptäckte tre rådjur. Jag började på en gång springa efter dem samtidigt som jag försökte plocka upp mobilen för att få en bild! De var så fina och sprang så livligt, jag sprang efter och bilarna fick tvärnita för att inte köra på mig. Jävla skit, nu har jag ställt till det igen.. Men så tänkte jag att jag är rätt mycket ett barn i huvudet och då kändes det mer okej att ha skapat kaos i trafiken på grund av några skräckslagna rådjur som jag så gärna ville springa tillsammans med.

    Svara
  2. Tove Lundin

    Hej Emilia! Vilken härlig historia, låter som något jag själv skulle kunna hitta på. Och lyllos som fick se rådjur, de är så fina! En positiv sak med att bli stor är ju att man syns bättre i trafiken. Annars är det ju typ samma ibland..

    Skönt med en sambo som kan läsa av dig sådär. Det brukar ju underlätta när personen vet att man gärna vill att den ska springa efter, eller trösta ibland fast man inte ser så slokig ut utanpå.. Det händer ju att man ”glömmer” förklara sig..

    Hoppas att det går bra med din adhd-utredning! Det är skönt när pusselbitar faller på plats. Man kan ju vara deprimerad av många anledningar, men att gå med obehandlad adhd (som man kanske dessutom har tryckt inne under en lång tid) gör ju inte saken bättre! Vi är ju många här i samma situation, så berätta gärna mer om hur det går, fråga om råd mm..
    Välkommen hit!

    Svara
  3. Katarina

    Emilia
    Känner igen mej. Springer också efter djur. Mest söta katter, som det finns gott om där vi bor.
    Men de är inte lika intresserade av mej som jag av dem. Hm… Börjar misstänka att de signalerar hemligt till varandra när jag kommer. Typ – Akta er! Där kommer den där tossiga kattgalna människan igen. Spring! Rädda er!
    Undrar vad folk tänker om mej när jag smyger runt i buskarna och försöker få tag på en söt katt att gosa med.
    Försökte hänga med en hare en gång också. Men de är alldeles för snabba. Typiskt. 🙂
    Lycka till med din utredning!
    Kram

    Svara
  4. Tove Lundin

    Hihihi! Nu fick jag mig ett gott skratt Katarina 🙂 Ser dig framför mig där i buskarna.. Tycker du ska strunta i vad folk tänker – alla vill säkert gosa med söta djur i hemlighet. Hela tiden!
    Dumma haren! Samma för mig – mina pilfinkar vill aldrig hänga..
    Kramar från mig och gos från Marilyn!

    Svara
  5. Katarina

    Åh vad mysigt det låter.
    Och jag var precis på Taxinge slott och fikade och då tänkte jag på dej. 🙂
    Kram <3

    Svara

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *