Ta fram barnet i dig!

- Förlåt!

Även om jag blir både snyggare, smartare och mer intressant, inte minst ödmjuk med åren har jag funderat lite över vad som gör att mitt nuvarande förhållande fungerar så bra. Jag har nämligen inte blivit mindre adhd.

Så hittade jag en bok till föräldrar med överaktiva barn, och fick några aha-upplevelser. Min kära pojkvän har tydligen, helt ovetande, kört både “enminutsmetoden”, “Undvik den stora striden” och rollspel. Det betyder inte att vi har ett ojämnställt förhållande – tvärt om! Vi respekterar varandras olikheter, och har hittat ett bra sätt att leva tillsammans utan onödiga konflikter. Okej överdrift (ganska mycket överdrift).

Enminutsmetoden:

20 sekunder negativa känslor (Sluta kasta strumpor/ljusstakar!).

20 sekunder ögonkontakt,

20 sekunder positiva känslor (Jag förstår att du mår dåligt, men det blir ju så jobbigt att plocka upp).

Undvika stora striden går ut på att låta mig skrika klart ibland. Inte göra varje skrik till ett bråk mellan oss, och alltid sluta fred efteråt. Typ ta emot ångestblomman jag köpt.

Rollspel är det roligaste, för det slutar alltid med skratt. I boken står att “Barn med adhd har svårt att observera sig själv” (detta kan alltså även gälla vuxna, men då bör tilläggas ett “och har svårt att erkänna detta”).

Så här kan det se ut här hemma:

Tove: Aaaaaaaaaaahhhhhhhhhhh! Dumma, dumma duuuummma blankett!! Jag fattar ju inte! Aaaaahh!

Pojkvän: Jaaaaaa! Duuuummma deen! Helt galet vad duuuum den äääär!

Tystnad. Sen börjar någon alltid fnissa i ögonvrån, och då är det kört.

Visst, det är inte så kul att liknas vid ett barn. Men jag är vuxen nog att inse att ibland är det nog precis så.