Summan av ett val delat i två

Att göra val är i bästa fall en katastrof. Varje val är livsavgörande. I mitt fall slutar det därför ofta med ett visst mått ångest.

För att undvika detta bör man planera. Men att planera är i bästa fall skittråkigt. Och får ofta samma otrevliga slut som ovan. Ett klassiskt moment 22.

Det är märkligt det där med val. Ena dan kan man lätt som en plätt tacka ja till en nyårsfest utan att blinka. Och nästa dag står man en halvtimme framför tandkrämstuberna – för att sedan gå därifrån tomhänt.

Min pojkvän skulle möta upp sina kompisar på restaurang i kväll. Jag fick gärna följa med.

Här finns ju bara två rimliga val:

1. Följa med.

2. Inte följa med.

Men det är som att varje val blir ett parallellt universum. Snabbt ser jag alla tänkbara scenarier, ställer dem mot varandra i en matematisk kalkyl. Analyserar konsekvenserna och drar summan ur roten och kommer fram till ingenting.

Jag lyckades tillslut ta det stora beslutet att följa med. Halvvägs till restaurangen (som ligger runt hörnet) kände jag bara hur otroligt fel detta var! Eftersom jag inte har något filter mellan känsla och ord var jag genast tvungen att ventilera detta. Jag talade om att jag absolut inte ville gå på någon restaurang. Min pojkvän svarade då (ganska logiskt) att man inte behöver om man inte vill.

Men vadnu! Plötsligt hade mitt val – hälften av två – dividerats i ytterligare två delar. (2x=y) (y/2=x) Denna insikt gjorde mig helt handlingsförlamad. Med mycket möda beslutade jag mig för att jag nog hade sagt fel. Jag ville hemskt gärna gå på restaurang i kväll. Allt detta kalkylerande hade gjort mig hungrig.

Som vanligt blev det en trevlig kväll.