Skvallerbytta bingbong!

Glädjeämnen.

Tänk om man kunde förutse när man skulle krascha. Då hade man ju lagt sig skönt tillrätta på sängen. Kanske man hann koka en kopp varm choklad. Med vispgrädde. Helst med mobilen nära tillhands.

I går hamnade jag på det kalla köksgolvet, mellan diskhon och skåpet. När min kropp dignade ner sådär hoppade jag snabbt upp på det rosa skåpet. “Nu hyperventilerar du ju Tove” sa jag. “Andas med magen!” Men det var något annorlunda med just denna krasch. Jag kände det där läskiga, att det inte var värt längre att resa sig. Kroppen ville vara kvar där på det svartvita klinkersgolvet. För alltid.

Då gjorde jag en sak, för andra gången på två år, jag ringde min pojkvän och bad honom komma hem. Ingen ursäkt, ingen skam. Jag berättade bara som det var. Tove ligger på golvet och vill inte resa på sig, jag har sagt åt henne att andas med magen. Men det struntar hon i. Svallerbytta bingbong, sa kroppen.

Han kom hem, klädde på Tove och hjälpte henne till bussen. Vi åkte tillsammans till mitt möte, han väntade utanför. Efteråt fick man göra precis vad man ville. Jag gick på loppis och köpte en porslinsmus och en glasskål med lock. Man fick pizza till middag. Och chips med dipp till efterrätt.

Vad jag egentligen ville säga med detta är två saker: Var en skvallerbytta bingbong! Och Det blir alltid bättre igen!