Onsdagstankar

God onsdag, vänner!

Eller, ursäkta: Onsdag, vänner! Man ska inte ta i så mycket.

Jag har funderat lite över mitt liv. Min tillvaro. Vill ni veta allt jag har? Nu ska jag berätta:

Jag har; en nyrenoverad bostadsrätt i innerstan, en snäll och snygg pojkvän som älskar och respekterar mig och visar det, världens bästa familj, en söt katt, fina kläder, underbara vänner, journalistexamen, jobb jag älskar, pengar på kontot, skruttig bil, torp i skogen, fina möbler, doftljus som luktar ros, ovissna krukväxter, ny säng, stukaturer, hel finservis, inga hål i tänderna, en fungerande kropp jag är nöjd med och en tam blåmes.

Allt detta gör mig ofantligt tacksam. Livet har lärt mig att inte ta dessa saker för givet. Hade jag varit mindre lycklig utan dessa saker? Svar: ja. Men är jag lycklig? Svar: nej.

För det första kan jag inte sluta oroa mig över att allt kan ryckas bort från mig. Huxflux står man där med sina doftljus och en krukväxt – allt annat är borta! Det har typ hänt förr, fast då var det en yuccapalm, en kasse böcker, vänner och familj som var kvar (och det var gott nog). För att inte mina älskade ska försvinna utför jag dagliga ritualer, som att räkna. Bara för att vara på den säkra sidan.

För det andra har jag ett sår som inte går att läka ens med kärlek. Allra minst en klänning eller finservis.

För det tredje tycker jag inte att jag förtjänar något av detta. Stackars människor som tvingas stå ut med mig. Deras kärlek gör så ont! Stackars katt som ofrivilligt tvingas umgås med mig hela dagarna, när jag sitter och sliter mitt hår framför datorn. Stackars blåmes som jag lockat hit bara för att min katt ska ha något att titta på så att jag kan jobba ifred. Och dessutom mina ytliga ägodelar som jag bara mååååååste ha! Hur ego får man bli?!

Jag känner skuld. Skuld över att inte vara lycklig. På vilket sätt hjälper mina skuldkänslor samvetsfångar och svältande barn?

En ganska relevant fråga. Där det enkla svaret är: inte ett dugg!

Så jag får skuldkänslor över mina skuldkänslor. De är äckliga och patetiska. Jag är patetisk när jag skänker pengar och frivilligarbetar (löjligt ord – självklart är det frivilligt). Skulle detta göra mig bättre än någon annan? Det är ett privilegium att kunna hjälpa andra. Ingenting man ska gå runt och vara glad över – som att må bra på andras bekostnad.

Jag vill inte vara stackars och jag vill inte vara lyllos. Vill inte ta emot hjälp, men gärna hjälpa, fast ändå inte. Och här ska ni behöva läsa om mina löjliga problem. Nu räcker det faktiskt!