Om att vara en bokstav

"Ursäkta, har jag något i pannan?"

Cissi Wallin skriver en intressant krönika i Metro. Där hon tar avstånd från att bli förknippad med sina diagnoser. “Reducera mig inte till det freak jag kämpat mot” skriver hon och berättar att hon inte vill föreläsa om hur hon lyckats trots sin adhd.
Jag förstår henne. Jag vill inte heller ha dessa bokstäver präntade i ansiktet. Jag önskar att de inte fanns. (Däremot skryter jag mer än gärna om hur fantastiskt bäst jag är som lyckats med allt trots mitt handikapp – även om det säkerligen ofta är tack vare).

Men vi lever i ett sjukt samhälle. Det är tydligen sjukt att anse sig vara frisk. Och för att bli frisk måste man vara sjuk.

Adhd och andra neurodignoser finns. Problemet är att vi – personerna bakom – har blivit reducerade till några bokstäver. Och att debatten kommit att handla om medicinering och diagnostiserig. Självklart förstår jag att många behöver rätt diagnos för att få rätt medicin. Men undertiden läkare, psykologer och till och med utrikeskorrespondenter i Dagens Nyheter debatterar medicin och symtom lider många i onödan.

Jag pratade med en tjej på Stockholms universitet som talade om att det var en märkvärd skillnad i resultat av elever med adhd som fick extrahjälp. Och den hjälpen bestod ibland bara i att en person ibland påminde studenten om tentor, plugg med mera. Jag har börjat fundera över vad jag egentligen behöver. Många saker är inte speciellt svåråtgärdade. Någon som påminner mig ibland, en extra skylt här och var, smarta produkter som underlättar i vardagen, kläder utan skaviga sömmar. Kanske någon annan har fler förslag. Kanske vi ska sammanställa en freaklista och skicka till regeringen? Ett slags manifest.

Sen tar vi över världen!