Ge en gåva

Om att vara en bokstav

"Ursäkta, har jag något i pannan?"

Cissi Wallin skriver en intressant krönika i Metro. Där hon tar avstånd från att bli förknippad med sina diagnoser. ”Reducera mig inte till det freak jag kämpat mot” skriver hon och berättar att hon inte vill föreläsa om hur hon lyckats trots sin adhd.
Jag förstår henne. Jag vill inte heller ha dessa bokstäver präntade i ansiktet. Jag önskar att de inte fanns. (Däremot skryter jag mer än gärna om hur fantastiskt bäst jag är som lyckats med allt trots mitt handikapp – även om det säkerligen ofta är tack vare).

Men vi lever i ett sjukt samhälle. Det är tydligen sjukt att anse sig vara frisk. Och för att bli frisk måste man vara sjuk.

Adhd och andra neurodignoser finns. Problemet är att vi – personerna bakom – har blivit reducerade till några bokstäver. Och att debatten kommit att handla om medicinering och diagnostiserig. Självklart förstår jag att många behöver rätt diagnos för att få rätt medicin. Men undertiden läkare, psykologer och till och med utrikeskorrespondenter i Dagens Nyheter debatterar medicin och symtom lider många i onödan.

Jag pratade med en tjej på Stockholms universitet som talade om att det var en märkvärd skillnad i resultat av elever med adhd som fick extrahjälp. Och den hjälpen bestod ibland bara i att en person ibland påminde studenten om tentor, plugg med mera. Jag har börjat fundera över vad jag egentligen behöver. Många saker är inte speciellt svåråtgärdade. Någon som påminner mig ibland, en extra skylt här och var, smarta produkter som underlättar i vardagen, kläder utan skaviga sömmar. Kanske någon annan har fler förslag. Kanske vi ska sammanställa en freaklista och skicka till regeringen? Ett slags manifest.

Sen tar vi över världen!

Om Tove
Jag har något så spännande som psykisk (o)hälsa. O:et betyder i mitt fall att jag har bipolär sjukdom och adhd. Vad det innebär ska jag berätta mer om i bloggen. Välkommen att följa min, ibland lite annorlunda, vardag!

10 kommentarer till “Om att vara en bokstav

  1. Frida

    Oh! Jag har några!
    – Robotdammsugare och keyfinder som handikapphjälpmedel! (Och gärna en personlig assistent som också stoppar mig innan jag säger/gör något dumt. Lite som ”mistake”-sångaren i Scrubs…fast i förebyggande syfte…undrar just hur man utbildar en sån?)

    Nej men skämt åsido…man måste definitivt vara frisk för att orka vara sjuk. Och att slå sig igenom snårskogen fram till hjälpen är inte lätt, när stigarna inte är utmarkerade. Idag fick jag från studenthälsan veta hur min vidareutredning kommer att se ut på ett ungefär, vilket jag inte ens fick någon vettig beskrivning av i samband med min förutredning! Tänk om jag hade kunnat få veta det på en gång, då hade jag ju vetat hur den där stigen ser ut och sluppit oroa mig för att gå vilse…

    Svara
  2. Tove Lundin

    Bra tips! Jag skojade med min psykolog om att jag ville ha just en sådan person.. Som gick efter och plockade upp strumpor mm – men det finns nog ingen budget 🙂
    Vad skönt att du fått info, men som du säger – onödigt att du ens behövde oroa dig, problemet är ju inte att göra saker. Det är ju oron, ångesten, förvirringen mm som kommer på köpet… Som du säger: lite utmarkerade stigar, och även redskap och förståelse, så fixar vi resten!

    Svara
  3. Mamma M

    Tack Tove för att du avdramatiserar den stora oron, får mig att tänka utanför ramen och ifrågasätter allas våra normer och onödigheter. Du har fått mig att tänka till en gång till. Och min dotter, som liknar dig framstår alltmer som den klokaste av oss två. Du är en perfekt människa, helt perfekt faktiskt…

    Svara
  4. Tove Lundin

    Hej Mamma M!
    Tack för dina fina ord som gick rätt in i hjärtat!
    Det värmer så att höra att mina ord når fram. Vad härligt för din dotter att ha en mamma som kan och vill tänka i nya banor!

    Svara
  5. mariellejohnsson

    Japp, jag är med att ta över världen! Egentligen skulle vi anlitas till varje ny offentlig miljö för att säga vårt utifrån ett annat perspektiv. Nu skriver jag i viform fast jag än så länge ”bara” har en bipolärdiagnos, men vi med diagnoser behövs nog utifrån fler perspektiv. Och så tror jag egentligen att jag har ADD.
    Utifrån det sistnämnda (ADD) så skulle kanske mediciner ändå hjälpa mig. Jag har svårt att komma igång, men framför allt att bli färdig eller sortera ut vad som är viktigt. Det blir att jag varje gång jag ska städa till exempel, börjar från början på samma ställe varje gång och sen orkar jag inte hela varvet eller vad man ska säga och då lägger jag ner på slutet, vilket innebär att vissa ställen aldrig blir städade alls.
    Här kan man läsa om Anna:
    http://mariellejohnsson.wordpress.com/2012/01/20/anna/
    Lite likt det du skrev för ett tag sen….
    Många kramar! Du har en superblogg!

    Svara
  6. Tove Lundin

    Vad fint skrivet! Och verkligen igenkännande…
    Tycker vi kan skriva vi! När andra ser oss som ”dom” kan väl vi få va vi 🙂 Först när vi går samman kan vi börja definiera vad vi behöver och börja ställa krav. Många orkar inte kämpa, har andra större problem, inga stöttande anhöriga, saknar självförtroende, utbildning mm.. Eller vill helt enkelt inte vara ”vi”.

    Se bara på alla skriverier om äldreomsorgen. Också en ”svag” grupp – men med anhöriga som för deras talan på ett helt annat sätt än vad vi har, de är fler och där finns ingen skam. Visst skrivs det saker i tidningarna om oss, och det finns anhöriga som verkligen ryter till. Men för den insatte är det bara en fis i rymden! Tillsammans är vi starka!

    Svara
  7. Anette G

    Jag är inskriven i min kommuns Hemstödsenhet som innebär att det kommer hem en person/er till mig, i mitt fall, en gång i veckan och hjälper mig att strukturera upp min tillvaro. Vad behöver jag hjälp med denna vecka, t ex dammsuga, vattna blommor, betala räkningar, sätta upp tvättid, tvätta osv. och sedan göra vi en av dessa eller delar upp så hon gör en sak och jag en och sedan är det bra så. Stoppa i tid osv. och inte köra på tills man rasar.
    Tror att varje kommun skall ha något liknande men kan inte säga säkert om det heter just Hemstödsenhet överallt. Via min hemstödjare så har jag även nyss fått tillgång till hjälpmedel som kanske kan underlätta tillvaron, vi skall kolla upp typ som en Skalman’s Mat-och-sovklocka som kan hjälpa till med tidspåminnelser och så och har redan fått låna ett bolltäcke som skall vara bra vid sömnproblem eller så. (Kanske skall kolla nästa gång hon kommer om det finns robotdammsugare att tillgå också!) 😉
    Det finns tydligen en hel uppsjö med hjälpmedel där ute men svårigheten är ju att veta vart man vänder sig för att få tillgång till dem.
    Det kan vara så att du måste ha en diagnos för att kunna bli inskriven det kommer jag inte ihåg men det borde vara lätt att kolla upp om man kontaktar kommunen.
    Hoppas ni fick lite hjälp av det jag skrev.

    Svara
    • Tove Lundin

      Jättetack till dig Anette som delar med dig av detta! Det låter verkligen helt fantastiskt, det måste underlätta så otroligt mycket i vardagen. Jag märker själv hur ”lite” det behövs för att jag ska klara ett ”normalt” liv..
      Hoppas fler kan få den här hjälpen!

      Svara
  8. "Jessica"

    HUR man jag fixa allt sånt där på jobbet (tror jag iallafall att jag gör 😉 ) men inte hemma?
    Fick en kommentar igår som jag blev så glad för. Träffade av en händelse en rad personer jag aldrig träffat tidigare, varav en av dom sa efter 5 min ”Du har bokstäver va? det är dom enda som får någonting gjort!! ” Tänk att kunna se det från det hållet istället för ”Du är jäkligt enerverande som flänger runt hela tiden”
    Skalman klocka GE MIG GE MIG (när jag är hemma …)

    Svara
    • Tove Lundin

      Vad skönt att höra Jessica. Jag sitter precis i adhd-utredningen och försöker fatta om det är ”normalt” att klara jobbet galant, men knappt kunna steka ett ägg hemma..
      Jag blev också glad av att höra den kommentaren du fick! Vilken underbar människa som tänker så – tänk om alla kunde vara så!

      Svara

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *