Olustiga tankar

Egypten 2010, här var jag "döende" i lungbronkit.

Sitter och läser om “olusttankar” Olusttankar är dåligt och skapar grubbel. Därför ska man sluta med sådant trams.

Men kom och säg det till mig när jag ligger med benen uppdragna i fosterställning och bara vet att jag råkat ut för den nya livsfarliga sjukdomen ITB som Aftonbladet uppmärksammat. ”Har du magsmärtor, avföringsrubbningar och upplåsthet” frågar löpsedeln mig och jag tänker att äntligen, äntligen har någon hittat min mystiska sjukdom. ”Irritable Bowel syndrome”, jag smakar på orden och föreställer mig samtalet till sjukvårdsupplysningen.

– Hej jag har irretable bovelsyndrom.
– Men herregud, åk genast till akuten, kanske kvinnan i luren utbrister, kanske hon till och med skickar en ambulans.

Under en skidresa i gymnasiet drabbades jag av akut spetälska. Vad spelar det för roll att Sveriges sista leprasjuka kvinna, Kristina Asplund, dog 1976 – och att ingen har insjuknat i Sverige efter det – när foten är på väg att ramla av? Min bästa vän fick nog i samma veva och för första gången i mitt liv blev jag kraftigt ifrågasatt. Kanske det var vad som fick mig att ge upp. För den gången.

På min gravsten ska det stå ”Vad var det jag sa?” Det bestämde jag när jag råkade ut för plötslig cancer i bukspottskörteln och ingen trodde på mig. Förutom en dam på sjukvårdsupplysningen som tog mina syntom, kraftig viktnedgång och mörk urin, på allvar och misstänkte Hepatit C. Jag var nästan lite lycklig när jag småsprang till infektionskliniken där jag fått en omedelbar tid. Det var mysigt att ta på sig den vita rocken och lägga sig på britsen. Hepatit är mycket bättre än cancer tänkte jag och pappa var där med mig. Men när läkaren skulle lyssna på hjärtat hände något. Det kom ett ljud som ingen av oss kunde ta miste på. En dov knorr långt inne i magen.

– Är du hungrig, frågade han småleendes och antydde något om mina matvanor.

Jag tänkte ”Vem har tid att äta när man ligger inför döden?” Men plötsligt var min viktnedgång inte lika märkvärdig längre och mina ögonvitor var visst inte gula utan ”kritvita”. Blodprov, urinprov, lungor och hjärta visade sig allt vara normalt och jag fick gå hem igen. Det blev inte ens en övernattning, trots att inte alla resultaten var klara än.

Den gången blev min oro lindrad. Men det var tack vare trösttankar “Om jag var dödligt sjuk hade läkaren sett det”. Ibland använder jag mig även av önsketänkande, dagdrömmeri eller logiskt resonemang. Här kommer en hemsk sanning: allt detta gör grubbleriet värre! Det lindrar för stunden men botar inte.

Istället ska man exponera sig. Det kan man göra genom till exempel något som kallas “Värsta tanken”. Jag ska ge fler exempel senare. Värsta tanken går ut på att istället överdriva olusttanken tills den blir absurd. Det kan faktiskt bli riktigt roligt.

Prova!