Ge en gåva

Ny följetong – första delen

Well, thank you mr Dahl, but I sammanfattade it my way!

Kära läsare, tack för förfrågningar och idéer på ämnen! Nu ska jag berätta lite om hur jag tog mig genom skolåren. Det blir en ny följetong. Hur Tove klarade skolan-följetongen. Eftersom en av mina taktiker är att stycka upp informationen – allt på en gång fungerar inte. Vare sig att läsa eller skriva.

”Varför måste jag lära mig det här?” En fråga de flesta ställer sig i skolan. Jag tror att en sak som skilde mig från många andra var att om jag inte såg poängen med att veta – då kunde jag bara inte lära mig det. Inte på ett ”normalt” sätt alltså. Vändpunkten kom när jag accepterade följande:

”Detta måste jag lära mig för att få bra betyg/betyg alls, oavsett om jag vill eller inte. Endast det läraren tycker är viktigt för stunden behöver jag kunna. Huruvida jag förstår vad jag kan, eller kommer ihåg det sen, spelar ingen roll – bara att jag kan det här och nu”.

I skolan tar man oftast en sak i taget, och det är så jag har lärt mig. Efter tentor och prov har 90% fallit i glömska – för att ge plats åt ny information.

Liknelser, ramsor och annat hittepå

Om läraren vill att jag ska kunna huvudstäder. Då lär jag mig huvudstäder. Alltså, jag behöver inte förstå något bara kunna. Här fick jag ofta användning av min livliga fantasi.

I Colombia dansar man mycket, varför inte bjuda upp en snygg colombian! Han bugade och tog. Bog-o-ta. I HON-duras låter det Tegucigalpa. Alltså det skvalpar i diskhon.

– Indonesien, det är många öar. Behöver du en karta?

– Ja-karta!

Nu kanske ni tror att detta bara fungerar i grundskolan. Absolut inte! Jag har fått över 200 högskolepoäng med exakt samma metod. Arabiska glosor går att lära sig på samma sätt som huvudstäder. Naturligtvis kunde jag inte lära mig språket som mina klasskamrater – det var aldrig poängen. Poängen var att få en examen i något intressant för att kunna söka till journalistprogrammet. Mina gymnasiebetyg hade aldrig räckt. (Hur jag snirklat mig fram får bli annan historia).

Med färgglada bokstäver hittar jag lustiga ramsor om demokrati, minoriteter och osmanska riket i mina skolböcker. Alla har jag rabblat hundratals gånger. Vissa med tillhörande rörelser. Där finns också sammanfattade böcker.

Boken On democracy av Robert A. Dahl, översatt av Tove Lundin:

Jag går fritt till ett rättvist val vart fjärde år med min inkluderande medborgarskap. Där får jag rösta på valda representanter. När jag kommer in i vallokalen har jag läst på om partierna i tidningar med alternativ information – här har vi yttrandefrihet! Jag röstar på ett parti som finns tack vare föreningsfriheten.

Slut!

Ett sista tips inom denna kategori: skriv en fusklapp! Du har nu på ett roligt sätt gjort sammanfattningen av det du ska lära dig. Lär dig sedan fusklappen utantill och lämna den hemma.

Om Tove
Jag har något så spännande som psykisk (o)hälsa. O:et betyder i mitt fall att jag har bipolär sjukdom och adhd. Vad det innebär ska jag berätta mer om i bloggen. Välkommen att följa min, ibland lite annorlunda, vardag!

10 kommentarer till “Ny följetong – första delen

  1. Katarina

    Tack! Bra tips. 🙂
    Har man roligt är det mycket lättare att lära. Är något man vet men lätt glömmer bort.
    Sist lekte vi oss igenom läsläxan jag och min plutt istället för att traggla och tappa lusten.
    Var så kul att min son ville vi skulle leka en gång till. I vanliga fall får han spunk bara man tar fram läseboken.
    Lycka när man vänder pest till fest. 🙂
    Kram <3

    Svara
  2. Lilla H

    Hejsan!
    Nu ska jag berätta dagens historia!
    Idag fick jag diagonsen ADD!
    Det var hämskat och hämskt roligt. På ett chockat sätt helt engel! Och enorma ”fokus” poblem. Dom ställde 9 frågor om ”fokusen” och jag fick full pott!=( =)
    Och det känndes fullstänigt knäppt!
    Det känndes som dom pratade om någon helt annan.
    Men det känns riktigt härligt att få denna grej svart på vit!
    Snälla vill du/ni berätta lite om hur det kändes att få genomgången av/om ADHD:en?!!=)
    Kramisar LILLA H

    Svara
    • Tove Lundin

      Åh, det är nästan så att man saknar läxläsning när jag läser, Katarina! Jag älskar att leka läxa, vad roligt att ni också gör så! Det är helt klart det bästa sättet.
      Kram <3

      Hejsan Lilla H!
      Visst är det härligt att få det svart på vitt! Grattis till diagnosen, hoppas du kommer att känna att mycket faller på plats nu. Jag berättade lite om hur det kändes för mig i det här och det här inlägget. Lovar att berätta mer sen. Tack för att du berättade!
      Kramar!
      Kramar!

      Svara
  3. Katarina

    Ja det är kul när man ser att det funkar. 🙂
    Fick du bra hjälp och stöd i grundskolan av lärare och extralärare?
    Vad hade du velat att de skulle gjort annorlunda och vad gjorde de bra?
    Min son har världens bästa assistent i skolan. Utan henne hade det inte funkat.
    Kram <3

    Svara
  4. Micael

    Jag gjorde samma sak när jag gick i skolan, ”frågade varför ska jag lära mig det här?”. Kunde läraren inte ge mig ett svar jag kunde acceptera så bestämde jag mig för att jag inte behövde lära mig det. Jag klarade inte av att tänka som du, att jag måste lära mig för att få bra betyg. Hjärnan stängde helt enkelt ned. Matematik var min specialitet. Det var som att gå in i en väg…

    Svara
  5. Tove Lundin

    Jag fick ingen hjälp alls. Hade önskat att jag fått mer tid på mig och hjälp. Speciellt hade jag så svårt med ”det där sista”. Om någon hade sett och förstått tror jag att jag skulle mått bättre. Men det är så svårt att veta. Det som hjälpte mig var att mamma hjälpte mig med läxorna och fick det att bli roligt. Med förhör mm. Underbart att din son fått sådan hjälp! Det gör mig glad att det fungerar så också!
    Kram <3

    Tror det är vanligt att man stänger av när man känner så, Micael. Jag var jättehård mot mig själv och pressade trots att det gjorde fysiskt ont. Ibland önskar jag att jag inte gjort sådan våld mot mig själv.

    Svara
  6. Katarina

    Oj fick du ingen hjälp alls. Hjälp – bara tanken på att min son inte skulle få extra hjälp gör att det svindlar för mej.
    Vilket himla utsatt läge för dej. Ingen som visste tillräckligt mycket och du som (antar jag) inte visste varför du hade svårigheter.
    Tur att skolorna har mer kunskap och mer resurser att skjuta till nu för tiden.
    Eller vår skola ska jag nog tillägga. Vet inte hur bra sånt här funkar i andra skolor.
    Vi har dubbeltur med vår assistent. Personkemin med min son är mitt i prick. Hon är utbildad inom området och har massor med års erfarenhet av att jobba med autistiska barn.
    Sån tur skulle alla barn med speciella behov ha.
    Kram <3

    Svara
  7. Lilla H

    Hej!
    Jag var med om något riktigt, riktigt konstigt!
    Idag, dagen efter genomgången, så kände jag mig väldigt väldigt tom. För denna fråga har alltid legat inom mig, mer eller mindre.Det senaste året har jag tänkt mycket på det finns något slags ord för! Nu vet jag!
    Nu lämnar jag mitt gamla! Och börjar leva ett nytt!=)
    Det känns väldigt konstigt men jag är väldigt glad!
    Kramisar Lilla H

    Svara
  8. Tove Lundin

    Jag hoppas verkligen att det är bättre i dag, Katarina! Och jag tror det. Jag var så tyst och blyg. Och jag klarade det mesta. Fast det var kaos i mitt lilla huvud, och jag fattade inte varför. Sen tänker jag att hellre ingen hjälp än dålig hjälp och blir verkligen glad att det klickat mellan din son och assistenten. Det är ju minst lika viktigt som att personen har utbildning. Vilken lycka att ha henne och sen få komma hem och leka läxa. Hjälper säkert mycket mot skoltrötthet.
    Kram <3

    Hej Lilla H!
    Håller med! Det känns konstigt – och bra! På samma gång. Jag har samma tänk som du, nu börjar det på nytt. Minns vad du skrev till mig i somras, för jag tyckte att det var bland det smartaste jag hört "Om man bara ser just svårigheter. Så finns ingen ork till att se lättheter!" Precis så är det ju – och nu ska vi se till lättheterna!
    Kramar <3

    Svara

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *