Ge en gåva

Nu ska jag stå lite på mina egna ben

I dag är det lite sorgligt. Jag hade mitt sista möte med min psykolog. Hon ska sluta, jag förstår henne. Läkaren jag bett skicka remiss till en ny mottagning har inte gjort det. Jag kan känna luften under mig som att den fanns där på riktigt. Det är ju inte så att jag inte var förberedd – hennes vikariat har tagit slut typ fyra gånger under åren. Lika många gånger blev det förlängt i sista sekund.

Förutom en gång, då bytte hon mottagning. Jag använde mina ickebefintliga krafter för att få en plats på hennes nya. Varenda gång hon inte vetat om hon får vara kvar har marken under mig skakat. Men vi har klarat det, för vi är superhjältar.

Jag ljög för er, det är inte lite sorgligt i dag. Det är mycket värre än så. Jag ljög för henne också, men hon såg igenom mig. Hon tyckte vi skulle prata om hur jag mådde. Men jag ville ägna den sista kvarten åt att säga tack.

Tacksamhet för att hon gjort mig till en människa, ledsamhet för att säga hej då, rädsla för att jag inte kommer att klara det, skam över att jag fortfarande inte är hel, önskan om att få göra henne glad blandat med vetskapen av att hon fattade alla de känslorna.

Det sägs att man måste lära sig stå på egna ben. Men om man är som förlamad fast det inte syns. Om man har som en cancersvulst inom sig som bara växer och man inte vet hur man får bort den, fast man försöker jättemycket – ska man träna på att stå på egna ben då?

Vi är en tacksam grupp att säga så till. För vi tycker inte vi är värda ens kattskit. Inte ska väl någon hålla på och bära oss, faller vi så faller vi, hoppas vi inte är till besvär bara.. Blir det för jobbigt får man titta bort, ursäkta så mycket.

Så här är det: kan man inte stå själv har man rätt till någon som håller i en tills man kan stå igen. Och det är bara du som vet när du kan det. Folk som vill lägga sig i får sköta sitt, det fattar väl minsta barnunge; ingen hittar på att man inte kan stå själv för det är jättepinigt. Tvärt om gör många som jag, de ljuger och säger att de kan stå. Fast egentligen faller de genom universum med ljusets hastighet.

RIOT!

Om Tove
Jag har något så spännande som psykisk (o)hälsa. O:et betyder i mitt fall att jag har bipolär sjukdom och adhd. Vad det innebär ska jag berätta mer om i bloggen. Välkommen att följa min, ibland lite annorlunda, vardag!

14 kommentarer till “Nu ska jag stå lite på mina egna ben

  1. Sandra

    Jag känner igen mig precis i det du säger och det är skönt att du faktiskt skriver om det. Har själv tio olika diagnoser och det är inget jag kan skämta bort, får bara leva med det på bästa sätt. Tur att jag har fått en underbar psykolog fast det tog över ett år innan jag ens fick henne. Skulle absolut inte klara mig utan min psykolog så jag hoppas hon jobbar kvar länge. mvh Sandra

    Svara
  2. Tove Lundin

    Visst är det det Patrik! Och ett skönt ord om man är lite förbannad på typ allt och vill göra lite revolt 🙂

    Visst är de Cicci, jag önskar att man slapp.. I alla fall tills man kände sig hel och stabil.. Kram

    Så sant Sandra! Man kan bara lära sig leva med det så gott det går, och för det ska vi ha respekt! Jag är så glad för din skull som har en bra psykolog, fick också vänta ett år på min. Blir ledsen när jag tänker på hur det ser ut. Jag hoppas också att hon jobbar kvar länge så du kan känna dig trygg! Kram

    Svara
  3. Fanny

    Åh, jag känner igen mig så mycket i att man inte tror på att man har rätt till hjälp! 🙁
    Har gått hos läkare, coach och psykiatrisk sjuksköterska en tid redan. Kände nog inom mig att det inte räckte, men jag tyckte på nåt sätt att jag inte kunde säga det, eftersom det sku göra min familj ännu oroligare. Och så kändes det som ett svek mot all vårdpersonal som hjälpt mig hittils, som om de inte skulle ha gjort ett bra jobb. Men efter ett besök på jouren och ett långt samtal med en läkare som verkligen tog sig tid och satte sig in i hur jag kände så har nu en tid bokad till en psykolog nästa vecka. Äntligen! Jag behöver så mycket prata med nån som på riktigt förstår alla känslor som jag tidigare försökt strunta i, som nu börjar bubbla upp. För att klara vardagen med min adhd har jag nämligen utvecklat ett enormt kontrollbehov, på mig själv främst och allt jag gör. Så det är mycket som kommer upp när jag börjar stanna upp i stunden istället för att rusa vidare när jag egentligen är ledsen/besviken/arg/osv.

    Jag hoppas du hittar en riktigt bra ny psykolog Tove! Och håll tummarna för att min också är bra!

    Kram till er alla som kämpar där ute.
    Nu ska jag gå ut och andas sval kvällsluft så jag lugnar ner mig för att kunna somna.

    Svara
  4. Tove Lundin

    Jag ska hålla tummarna för dig Fanny! Man är en bra bit på väg när man inser att man behöver hjälp och ser varför man inte tagit emot den. Får man en bra psykolog, som den jag hade, en proffessionell ser den att man är på det viset. Min hade en fantastisk förmåga att visa empati och förståelse när det behövdes – och på samma gång vara sträng när jag började fjanta och försöka vara till lags. Hoppas vi båda får en som henne!
    Kramar!

    Hej Millan!
    Vad glad jag blir att min text nådde fram på det viset! Det är precis så det kan vara, och vad fint av dig som mamma att se det i din dotter.
    Det är urdumt av andra att kalla henne ouppfostrad, hon är en fri själ som ser världen på ett annat sätt och det kommer gå bra för henne i livet, så länge hon får förståelse och den extrahjälp i vardagen hon känner att hon kan behöva.
    Var glad som inte har ett ”uppfostrat” barn, om det är vad det innebär att inte vara din dotter..
    Lycka till!

    Tack snälla Katarina! Kram till dig med, vi kommer vidare! <3

    Svara
  5. Barbro

    Stor kram Tove!
    Tufft för dig…själv är jag så himla psyko-trött…orkar inte med mig själv eller mina utredningar alls nu. ”Nån” sabbade min vilja…men jag kommer igen.

    RIOT… 🙁

    Svara
  6. annapanna

    genom alla år som gått, de börjar vara snart 15 vid det här laget, så har jag pratat och pratat och pratat. jag har öst ur mig, grinat, haft ångest och pratat ännu mer. jag fick ur mig saker men det fanns ändå alltid kvar något som grodde och pockade på uppmärksamhet. för ett år sedan så kom jag i kontakt med en prattant som helt plötsligt inte ville att jag skulle prata så mycket. vi skulle inte prata om det som har varit eller vad som komma skall. där satt jag tyst på min stol medan det kliade i kroppen och fingrarna trummade. varsågod nu ska du stå ut med din känsla som du har. och som jag nästan har mått illa av att bara sitta där med mitt pockande. det hon ville visa mig var att det faktiskt går att bara vara. ibland har dett gått. ibland inte. men jag förstår faktiskt vad hon menar. nu har hon börjat trappa ner kontakten. jag är inte med på noterna men kanske måste jag acceptera läget bara. mycket handlar ju om kontroll och jag kontrollerar gärna allt. acceptansen måste ju vara svårast att uppnå?

    Svara
  7. annapanna

    barbro: jag gillar ditt uttryck psykotrött. det passar hiskeligt bra in just nu. jag kastade in handduken för två veckor sedan och började äta mediciner. läget är bättre men det är så många funderingar kring liv och framtid. tack och lov att det snart är sommar med semester och allt vad det innebär. antingen krisar man totalt ihop för att man plötsligt inte har det där jobbet att gå till eller så blir det bara grymt skönt att få vara ledig och fundera över livet och andra viktiga saker. just nu tänker jag bara på mitt jobb och vad som komma skall imorgon. jag jobbar som pedagog och på skolan där jag befinner mig så känns det inte som att det finns utrymmen för psykon. så, jag blir nog inte kvar så länge utan har funderingar på att ta mig vidare till ett ställe där man kan vara sig själv och jobba utefter sina egna förutsättningar. det blir nog bra i vilket fall som helst.

    Svara
  8. Tove Lundin

    Kram Barbro! Efter regn kommer solsken, säger man. Fy sjutton vad pretto det låter (typ så man vill stoppa fingrarna i halsen) men sen kommer alltid det där solskenet och man fattar att det ligger något i det 😀

    Du har ju så rätt Annapanna! Det svåraste var acceptansen. Jag har ”bara” haft min fina psykolog i två år. Det var inte så mycket prat, det var det fina med henne. Istället diskuterade vi fram bra lösningar. Mycket konkret och proffsigt. Det jag behövde ventilera kom när det behövdes, då avbröt vi det vi jobbade med och jag fick prata tills det var borta igen. Nu ska jag berätta en sak: det värsta traumat var det mottagande jag fick av vården. Det är den sista taggen som sitter kvar i mig. Känslan av att inte bli trodd… Bara den som upplevt det vet hur fasansfullt skrämmande det är.
    Älskar det du skrev ”det finns inte utrymmen för psykon”. Så sant att det ser ut så på vissa ställen, och vi måste prata om det! Jag är säker på att du kommer hitta rätt.

    Svara

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *