Nog får vara nog!

WE CAN DO IT!

I natt hade jag en hemsk mardröm. Jag träffade en man. Han hade slips och satt bakom ett fint skrivbord. Jag var så förbannad på honom, skällde och ställde krav. Jag ville ha mer plats, sa jag. Ville bli tagen på allvar. Jag hade noppor på tröjan och rufsigt hår, jag pratade för snabbt och högt och hittade inte orden. Det hela slutade med att jag rusade därifrån i tårar.

– Glöm inte, såna som du får aldrig några jobb, skrek han efter mig.

I dag har jag känt mig så illa tillmods. Jag vaknade med just den där känslan som jag försöker jobba bort. Det är en liten ettrig känsla som är svår att sätta ord på. Som när man var liten och ritade en teckning, den finaste man någonsin gjort och någon skrattade åt den. När stolthet blir till skam.

Mannen symboliserar varje refusering av mina superbra texter, varje hånleende jag mött när jag försökt ta plats. Min eviga kamp i livet. Känslan av att kunna saker men misslyckas med att förmedla dem. Känslan av att vara missförstådd.

Jag är lite lipsill och feg fis, som mina trogna läsare känner till. Men jag har mina gränser och mina drömmar ska han hålla sig borta från. Nästa gång jag träffar den mannen, i vilken skepnad det än må vara, då tänker jag stå på mig!

Gör det ni med – jag tror ni känner honom!