Ge en gåva

Några ord kan göra mycket – om bemötanden

Det bästa av alla bemötanden!

Det är viktigt att be om hjälp. Men det är inte alltid man får ett bra bemötande.

Det är någonting groteskt över att få en nedlåtande kommentar när man är som mest utsatt. Efter mår jag fysiskt illa. Jag äcklas av mig själv. Hjärtat pumpar ut tårar som flyger ut likt katapulter. Jag tror det är så förnedring känns.

Av någon anledning tycker jag att det är pinigare att berätta om konstiga bemötanden, än om mina problem. Ju mer man ber om hjälp, desto fler kommentarer får man. Men det viktiga är att inte ge upp. För tillslut kommer man hamna rätt! Att få ett bra bemötande känns som att lägga sig i sängen efter en jobbig dag. Som att bli inlindad i bomull. Tårarna rinner långsamt och tar med sig lite av det onda.

I dag ska jag bjuda på tio kommentarer som för evigt etsat sig fast i mig.

Som ett exempel på hur mycket några få ord kan göra för en annan människa.

Toves citat-lista:

1. ”Vi ger ju inget stöd om man bor med någon. Då hjälps man ju åt med sådana saker som planering.”

2. ”Om du har någon slags rädsla för att fylla i blanketter är det ju inget vi kan göra något åt.”

3. ”Detta har inte gått rätt till, du har rätt till en riktig utredning.”

4. ”Nej, jag tänker inte ge ut hans nummer för ni ringer bara och stör.”

5. ”Du behöver inte stressa, jag lägger inte på förrän vi har löst det här.”

6. ”Får jag bara fråga, det här är ett hjälpnummer för folk som mår riktigt dåligt som anhöriga, var hittade du det här numret?” Vi måste nog runda av och avsluta nu”.

7. ”Du har ju självklart rätt till både jobb och en fungerande vardag.”

8. ”Ingenting Tove skriver här känns äkta, hon verkar falsk och jag blir kränkt som bipolär”.

9. ”Jag är glad att den här bloggen och alla ni som skriver här finns!”

10. ”Min finaste Tuva, du är den bästa på hela jorden.”

Här kommer ett från mig: ”Vi har rätt till att vila i tryggheten att någon förstår och alltid finns där. Låt oss dela våra dåliga bemötanden, skratta åt dem, peppa och hjälpa varandra hitta rätt och aldrig sluta hoppas på att den dagen kommer!”

RIOT!

Om Tove
Jag har något så spännande som psykisk (o)hälsa. O:et betyder i mitt fall att jag har bipolär sjukdom och adhd. Vad det innebär ska jag berätta mer om i bloggen. Välkommen att följa min, ibland lite annorlunda, vardag!

25 kommentarer till “Några ord kan göra mycket – om bemötanden

  1. linda

    jag blir ledsen när jag läser ditt inlägg. kan lägga till ett som jag fick våren 07, året som inte längre finns för det vara bara ett svart hål. När det var dagar jag inte klarade att lämna lägenheten.
    jag ringde till Mobila teamet..
    – ” om du inte kan ta dig hit kan vi inte hjälpa dig”

    senare ringde min mamma dit, för jag kunde inte själv. Då gick det..
    när jag skriver det här kommer jag att tänka på emil som ringde ambulans å sa att han inte kunde andas och den i luren svarade att det kunde han visst eftersom hade kunde prata. Han dog.
    Att inte tas på allvar när du ropar på hjälp. Det ska ingen behöva uppleva!

    Svara
  2. hannah

    jag har också både adhd/bipolär sjukdom ,jag upplever mig så förbannat stressad hela tiden , är detta något du upplever?? jag förstår inte hur folk får ihop en heltid jag klarar just av att arbeta min 75% ta hand om barnen , träna osv 🙁

    /H

    Svara
  3. Tove Lundin

    Linda, det där är så hemskt! Men tack för att du delade med dig, det öppnade en liten lucka inom mig. Jag har aldrig förut talat om vissa av mina bemötanden. Därför känns det nu skönt att inte vara ensam om dem. Liten tröst i den delen av mig där det gör som ondast. Jag instämmer, att inte bli tagen på allvar när man ropar på hjälp, det ska ingen behöva uppleva!

    Hej Hannah!
    Jag blir stressad av att ha mycket att göra. Då av att inte veta hur jag ska börja, vilken ordning, mm. Dessutom har jag en inre stress. Det innebär att jag blir stressad om det inte händer någonting eller att jag blir uttråkad. Det är vanligt att personer med både adhd och bipolär är mindre stresståliga. Du har rätt till ett fungerande liv. Om problemen blir för stora och du till exempel är ensam med barnen och hemmet har du rätt till en arbetsterapeut, kanske en boendestödjare mm. Kolla med din arbetsgivare/arbetsförmedling/mottagning!
    Sen är det viktigt att vara snäll mot sig själv, att inte ha för höga krav, vilket jag jobbar på. Min psykolog sa alltid att jag skulle göra saker som jag verkligen tycker om. Den inre stressen jobbar jag med nästan varje minut!

    Svara
  4. "Jessica"

    Tove ! Din blogg har ändrat min värld till det bättre. låt INGEN trampa på DIG !!!!! Hur kan man bli kränkt av din blogg alla har ju olika skalor av dom olika diagnoserna och därav inte exakt samma känslor svårigheter osv men Du visar ju att vi ÄR INTE ENSAMNA *varma styrkekramar*

    Jag bad vänner om hjälp att ”se till att jag satt ner i en soffa och bara tog det lugnt en stund” svaret var upplyftande ja då får vi ses en annan dag……..
    Kanske inte låter så illa men det kändes som att det inte var värt att träffa mig på mina villkor ……

    Vad räknas till fungerande liv?undrar jag ibland. Utåt så kanske det ser ut att funka skapligt men omgivningen ser ju inte hur det känns inuti….

    Fick en kommentar av en FD vän ”Du betedde din mkt märkligt sist vi träffades MKT märkligt” jag berättade att jag trodde den personen hon pratade med var en annan och därav kommentaren jag då fällde. Bad om ursäkt och fick då denna syrliga kommentar…… Kände mig så dumförklarad och kommer inte låtsas om att hon finns nästa gång då behöver jag ju inte säga hej och småprata.

    Svara
  5. petra

    Ja, fina Tove och alla fina läsare som redan skrivit och skriver varje dag! Vi kan vila i tryggheten om att det alltid kommer finnas någon som bryr sig och visar omtanke <3 Din blogg är ju ett levande bevis på det kära Tove med läsare! Visst! <3

    Svara
  6. Tove Lundin

    Tack, ”Jessica”! Ja vi är som ett helt spektrum, tänker jag. Och jag tänker att om vi tillåter varandra spela våra egna melodier – då låter vi som vackrast tillsammans!
    Vad klantigt sagt av dina vänner. Men jag tycker du var så modig som bad om hjälp sådär!
    Med fungerande liv menar jag inte det som syns utanpå. Det har ingenting med saken att göra – tvärt om! Du har rätt till ett inre lugn. Det behöver ju inte bli buddistisk munk – men du ska kunna fokusera på annat än dina tankar. Till exempel.
    Tur att det där är en FD vän. Man är för det mesta ganska medveten om att man inte beter sig så som samhället förväntar sig av en – man behöver alltså inga vänner som påminner en om det stup i kvarten! Du är bra precis som du är!

    Tack snälla, fina Petra-vi-vet-vem! Det är du också ett bevis på – en livs levande omtanke <3

    Svara
  7. Micael

    Linda, ska man inte kunna vara anonym när man ringer till mobila teamet? Trodde de var till för att ha någon att ringa till när man krisar (så länge man krisar före 22.00).

    Jag har haft problem med två av mina läkare. De har flyttat möten utan att meddela och behandlat mig jäkligt nonchalant. Bland annat pratade de vid varje möte om hur dåligt det fungerade på mottagningen! Vet inte hur mycket tid av våra möten som gick åt men de hade mycket att berätta.

    En gång när jag kom till mottagningen fick jag till svar i receptionen att ”du har ingen tid idag, din läkare har semester”. Gick dit dagen efter för att fråga varför hon ändrat utan att meddela. Då fick hon världens utbrott, det var inte hennes fel, alla var emot henne, de saboterade genom att inte skicka ut nya kallelser och till slut började hon gråta. Jag mådde redan dåligt och det blev ju inte bättre efter det.

    Det var så klart synd om henne men det kändes inte som att det var något som jag ville belastas med just då…

    Den andra läkaren bytte också tid utan att meddela (hon påstod dock att hon skickat kallelsen själv). När jag kom till den nya tiden jag fått kom hon sent (tydligen hade de en ”akademisk kvart” enligt henne). Men för mig var hon inte en kvart försenad, hon var en vecka och en kvart försenad. Efter allt strul som redan varit klarade jag inte det.

    När jag sa att jag ville byta läkare blev hon helt tokig och började skälla ut mig. För en gångs skull lyckades jag hålla mig lugn och bad henne bara ge mig mitt läkarintyg (som hon misslyckats med att skicka) och nytt recept. Sen skulle jag gå. Hade liksom ingen lust att sitta och prata med henne. Hon vägrade låta mig gå utan hon kallade på sin chef som minsann skulle ”prata med mig”. Det hela kändes så overkligt att det hade platsat i ett av mina skräckscenarier (jag har sådana ibland, typ).

    Tack och lov har jag haft två riktigt bra läkare också! Tyvärr gjorde de sin ST-tjänst (heter det så?) så de var bara där ett halvår :(. Nu ska jag få min femte läkare och väntar med nervös spänning på hur det ska bli…

    Svara
  8. Julia

    Ständigt påminna om läkarintyg…vilket innebär extra stressbelastning.

    Och nonchalanta kommentarer, som när jag träffar ny dr ffg, och säger att ja det här att jag ligger i skilsmässa är ju också nåt som är jobbigt och påverkar mitt mående negativt.
    ”Nu är du ju av med honom, så nu ska du vara glad!” svarar dr och skrattar.

    Svara
  9. Cecilia

    Jag har en favorit, som dock inte kom från vården – utan min make:
    ”Om jag hade vetat att du skulle bli så här hade jag aldrig valt dig”
    Vi hade varit ett par i 8 år när jag fick diagnosen Bipolär, och vi har en son tillsammans.

    Vi är nu skilda (som goda vänner), men ibland tänker jag på det där. Jag förstår vad han menar. Jag kan dock inte välja bort det, det är så mitt liv blivit. Och vår son (snart 11 år) kan inte heller välja bort det. Jag ler lite i smyg ibland och hoppas att exet väljer någon ”bra” nästa gång.

    Svara
    • Tove Lundin

      Vad ledsen jag blir när jag läser!
      Fast jag skrattade lite (ursäkta – bittert alltså) när jag läste din historia Micael! För den är ju helt otrolig! Men ändå blir jag inte förvånad.. Jag håller alla mina tummar för att det ska bli rätt denna gång! Min första psykolog friskförklarade mig när han gick i pension. Då mådde jag som värst. Men jag hittade rätt tillslut. Tyvärr var hon tvungen att sluta. Men jag tjatade mig till en plats på hennes nya mottagning. Tills hon var tvungen att sluta där med.. Suck!!

      Alltså, vad var det för kommentar, Julia! Som att skilsmässa inte är jobbigt. Och dessutom är det vanligt att man är extra känslig vid stora förändringar i livet och då ska läkare och psykolog vara extra uppmärksamma! Jag blir så arg!

      Nä, vad orättvist Cecilia. Förmodligen hade du inte valt honom om du visste att han skulle känna sådär inför något du inte kan rå över.. Så brukar jag försöka tänka. Alla har bra och dåliga sidor. Vissa kan man kanske välja bort men andra måste man jobba med, acceptera eller kompromissa. Barn förstår nog sådant. Jag hoppas att du väljer någon bra nästa gång. Någon som älskar dig för den du är!

      Svara
  10. Barbro

    När jag träffade läkaren under min ADHD-utredning sa hon åt mig att jag inte hade ADHD och sa att jag bara var ute efter en diagnos. Hon hade bestämt sig innan och var fruktansvärt otrevlig. Jag började mötet med att berätta att jag mådde jättedåligt just den dagen och när mötet började handla om saker det inte skulle så brast det för mig. Hon jobbar alltså som överläkare på en psykiatrisk mottagning och kunde inte hantera någon som mig…men just kommentaren att jag bara var ute efter en diagnos har satt sig som en förnedrande tagg i bröstet på mig…

    Svara
  11. Cecilia

    Tove – Jag har en jättebra sambo nu, som älskar mig precis som jag är. Vi hade jobbat ihop förut, och när jag bröt ihop förra året kom han och hälsade på mig på sjukhuset regelbundet. Han såg till att mina räkningar blev betalade, hade ständig kontakt med min syster som bor 25 mil härifrån, låg i sjukhussängen och höll om mig när jag grät. Jag själv var helt borta. Jag hade gått upp i mani och sedan kraschat i djupaste mörker. ECT och medicin-experiment gjorde mig till ett kolli. Men efter 11 veckor på den slutna avdelningen fick jag komma hem, och då blev jag sambo. Jag kunde inte flytta hem till min lägenhet, det var förknippat med så mycket obehag, så jag flyttade in hos honom. Vi skojar om att det inte funkade att ragga på dans, krogen eller internet – så han fick hämta en kvinna på psyk istället. 😉

    Men tillbaka till ämnet – när man mår dåligt är man som allra skörast. Det går att utbilda sig i teori, men man måste ha KÄNNT det, varit med om det, för att förstå. En del inom vården har såklart en känsla och förståelse ändå, fastän de alltid varit friska och ”normala” men ibland undrar man ju över personalens bemötande… SÅ kul är det inte att kontakta psyk och be om hjälp. Och SÅ kul är det inte att få en diagnos.

    När jag fött mitt barn grät jag hela tiden och ville dö. Ta livet av mig. Lite ansvar känner man dock med ett barn på några veckor, även om jag inte kände någon kontakt med eller älskade mitt barn. Det här var flera år innan jag fick min diagnos. När jag var på återbesök hos barnmorskan skickade hon mig direkt till psyk öppenvården (huset bredvid). Jag stod och grät där, med sonen i bilstolen i min hand, utanför receptionen. Det var ingen kö, och jag hörde genom mina tårar att de skrattade och pratade semester. Jag bara stod där tills hon öppnade luckan. ”Vi kan inte hjälpa dig, du måste ringa oss på våra telefontider”, sade hon. Jag ringde såklart aldrig.

    Men Tove och alla som kommenterat – tänk vad starka vi är! Ibland (ganska ofta) känns det inte så, men vi är här. Vi kämpar på trots motgångar. Heja oss!

    Svara
  12. hannah

    Hej igen jag har perioder då jag är uppåt tränar ,känns som att jag lätt fixar heltid, fixar, trixar och städar och är världens bästa sen kommer jag i down perioder då jag just klarar att gå till jobbet (jobbar 75%) och inget mera.Jag blir nästan apatisk ,trött, ser trött ut, är trött vill bara gråta för jag är så energilös.Jag vill bara gräva ner mig ifrån allt annat 🙁

    Jag har en fantastisk sambo men tycker ändå att det är jättejobbigt periodvis 🙁 klarar inte av att ha mera på schemat än att jobba och vara hemma, umgås med folk, handla, träna och tex barns fritidsaktiviteter blir i mina dåliga perioder så stressande så jag får ångest 🙁

    Svara
  13. Tove Lundin

    Det där var ju så dumt Barbro! Man är ju sällan sig själv när man möter en ny person. Och sen har man sina olika dagar. Dessutom – har man gått länge med obehandlad adhd mår man inte alltid så bra – speciellt inte om man inte blivit tagen på allvar. mm..
    Tur att du äntligen fått svar. Och se så fel hon hade..

    Tack Cecilia för din berättelse som fick mig att känna hopp! Och säkert många fler här. Jag håller med dig, man måste nog ha varit där. Kanske är det en förklaring till det ibland konstiga bemötande man får.
    Och precis – så himla skoj är det ju inte. Snarare tråkigt och obehagligt..
    Jag blir helt kall när jag läser vad som hände dig! Så ska ingen behöva bemötas.
    Verkligen – Heja oss!

    Hej igen Hannah!
    Precis så kan det ju vara – problemen är ju inte ”bara” att man är till exempel deprimerad. Utan också att man kanske behöver hjälp att inte ta på sig för mycket, få vila och undvika stress!
    Vad skönt att du har en sambo som är bra och hjälper dig!
    Kram

    Svara
  14. Katarina

    Men fy vilket elakt och oproffsigt bemötande du råkade ut för Barbro.
    Man undrar ju varför hon är överläkare på en psykiatrisk mottagning.
    För att hon får en kick av att sätta sej på sköra, utsatta personer, som är som mest sårbara när de söker hjälp, eller?
    Hon borde jobba med maskiner istället.
    Kram

    Svara
  15. Tove Lundin

    Håller med Katarina!
    Och Marilyn hälsar att dessa människor inte borde få jobba med djur heller!
    Maskiner var ordet.

    Svara
  16. Katarina

    Precis.
    Håller med Marilyn – de ska inte släppas i närheten av djur heller.
    Hjärtlösa personer borde jobba med hjärtlösa saker.
    Kram och mjau <3

    Svara
  17. Emelie K

    Kom precis in på din blogg av en slump. Har bara läst några inlägg än så länge men känner att detta kommer bli min favoritblogg. Ska läsa alla dina inlägg. Har precis påbörjat en borderlineutredning. Är väldigt ensam i detta. Internet och dess innehåll får bli min tröst. Tack.

    Svara
  18. Therese Bladh

    Hej Tove,
    Det här var Therese igen:)., Läser numera din blogg för att försöka övertyga mig om att jag är hopplös:)
    Jag såg att du tidigare skrivit en del om att man ska kräva förståelse från omgivningen. Jag undrar hur du tycker man ska göra om man har en arbetsplats som gör en sjuk pga tvingas sitta i kontorslandskap som gör att jag blir sjuk av stress och utmattning. Jag är fasst anställd men med en chef som visar tydligt att han inte vill ha mig där, och jag undrar om jag kan kräva sitta någonstans där jag är avskillt. Vad tycker du man kan göra??
    Hela fenomentet kontorslandskap känns som en enda stor jäkla konspiration för att skrämma bort oss med ADHD från det sk moderna arbetslivet.. 🙂
    nåt tips,,

    skulle behöva ditt råd kring hur man

    Svara
    • Tove Lundin

      Bra skrivet, Katarina! Bara hjärtlösa saker. Nu tar jag i lite mer – de borde inte få jobba med växter eller träd heller! 🙂 Kram <3

      Hej Emelie!
      Vad glad jag blir 🙂 Internet är fantastiskt när man känner sig ensam. Här kan man alltid hitta någon som känner likadant och känna sig mindre ensam. Välkommen hit!

      Hej Therese!
      Vad kul att du läser här 🙂
      Jag har en bra artikel till dig: HÄR.
      Den tror jag du får nytta av. Sen ska jag tipsa om att kolla med Arbetsförmedlingen vad de kan göra för att hjälpa dig. Om du visar dem ditt läkarutlåtande ska du få hjälp av dem. Till exempel kan de betala lönebidrag till din arbetsgivare. För att få lönebidraget ska du få saker så som extra raster eller till och med ett avskilt rum. Stå på dig!!
      Kram

      Svara
  19. Katarina

    Tack! 🙂
    Håller med. De borde bara släppas i närheten av helt döda ting, som maskiner, datorer, papper mm.
    Kram <3

    Svara

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *