Ge en gåva

Några av mina specialknep

Klart redan på våning fyra!

 

För inte så länge sen trodde jag att alla människor bar på en inre rastlöshet. Egenskaper som att kunna stilla länge och koncentrera sig ingav hos mig stor respekt. Fascinerat tittade jag på personer som klarade en hel middag och som hade var sak på sin plats. Jag trodde på fullaste allvar att alla kämpade som jag, att vissa bara kommit på smartare metoder för att parera rastlösheten.

I dag vet jag att så är inte fallet. Alla behöver inte anstränga sig för att orka fokusera på en text längre än fem minuter. Det känns inte (bokstavligen) som att springa ett maraton att slänga soppåsen för majoriteten av befolkningen. Om någon verkar kunna göra saker som att planera, organisera, koncentrera och slutföra med lätthet är det oftast eftersom det är lätt för den personen – inte för att den har kommit på massa supersmarta metoder.

Av denna insikt skulle man ju kunna bli bitter, men sådant har jag varken tid eller lust till. Istället vill jag skryta om alla de superknep jag utvecklat under åren. Till exempel har jag knutit upp mina skosnören redan i hissen, jag har fem alternativa vägar hem från stan (att gå sin egen gata kan vara extremt enerverande), jag kan sammanfatta en tråkig text och göra den roligare, leka ”packning med dans” och bädda sängen samtidigt som jag borstar tänderna. Bara för att ta några exempel.

De flesta av oss har nog sina egna tips och trix för att slippa den inre rastlösheten och för att hänga med i matchen. Det finns personer med adhd som försvårar sina arbetsuppgifter för att inte tröttna, det finns de som har stenkoll på var varje liten sak ligger och de som har avancerade system för att packa sin väska.

Ändå misslyckas vi tyvärr ofta och ger oss själva skulden. Istället tycker jag vi ska skryta lite och vara stolta över våra specialknep. Dela gärna med er av era!

 

 

 

 

Om Tove
Jag har något så spännande som psykisk (o)hälsa. O:et betyder i mitt fall att jag har bipolär sjukdom och adhd. Vad det innebär ska jag berätta mer om i bloggen. Välkommen att följa min, ibland lite annorlunda, vardag!

17 kommentarer till “Några av mina specialknep

  1. Aida

    Tack Tove för att du delar med dig av ditt liv och problematik som du stöter på i din vardag som man kan relatera till! För en liten stund känner man sig mindre ensam och ledsen av dina stärkande ord <3

    Svara
  2. kgb

    Helt otroligt jag som trodde att jag var ensam om skosnörena i hissen, ett problem bara, när man inte är ensam i hissen.

    Svara
  3. Tove Lundin

    Tack Aida för din snälla kommentar! Jag håller med, att känna igen sig gör att man känner sig mindre ensam och liten <3

    Visst blir det lite konstig stämning, kgb! Och sen gäller det att inte snubbla 🙂

    Svara
  4. Micael

    Jag förstår inte hur folk klarar det. Man blir avundsjuk.

    Läste artikeln med dig i DN idag. Den var riktigt bra. Bra jobbat Tove 🙂

    Svara
  5. Jessika

    Hehe, jag tänkte på det vi pratade om igår, att ha plastbyttor märkta med dymo för alla attiraljer i köket tex. Det skulle min syrra å hennes sambo behöva!, tänkte jag. För när dom är hemma hos mig fattar dom aldrig vart nånting ska stå, måste stå! Syrrans sambo kallar det asbie-ordning å det skrattar vi åt. Jag -för att jag inte ens har asberger, han – nervöst för att jag lika gärna skulle kunna slå honom i skallen med stekpannan, som vi iaf är överens om ska stå i karusellskåpet, under dom andra stekpannorna, annars hittar jag den inte, får panik å hjärtklappning innan jag hittar den -bredvid kastrullerna?!

    Svara
  6. Tyra!

    Jag fick diagnosen ADHD idag! Och det känns konstigt men bra. Och nästa vecka ska jag få prata om medicin och sånt. Det känns bara konstigt, ”medicin” lixom. Men det kanske är bra typ kanske så kan det vara bra nästan kanske hmmm. Själv har jag inget bättre kep än att dricka te hela tiden. Svart te på morgonen, och rött te på kvällen.

    Svara
  7. Esther

    Hej Tove!

    Jag kom över en artikel om dig i DN (skickad till mig av en god vän) och hittade på så vis in på bloggen din. Både skratta och grät inombords när jag tog in det som DN skrev om dig. Jag är både glad och ledsen när jag känner igen mig i din historia.
    Efter flera år av såväl maniska som depressiva episoder fick jag äntligen för tre veckor sedan bekräftat att jag har bipolär sjukdom (27 år gammal).
    Det finns så mycket jag vill säga om det men jag vet inte var jag ska börja (du förstår säkert). Jag är på sätt och vis glad att jag nu vet vad som är fel och att jag kunnat påbörja min behandling. Samtidigt har jag nog gått igenom en chock och smärre depression bara av det faktum att jag fått diagnosen, ”stämpeln”. Jag upplever på sätt och vis ett självförakt när jag t.o.m själv ser diagnosen som ett stigma – Är jag galen på riktigt nu? Är JAG ett psycho? Jag som alltid sett så klart på allt, som alltid sett igenom skiten!
    Tanken på att behöva ”arbeta” med detta livet ut känns tungt. Att ingen förstår känns också tungt. Det är liksom fortfarande ensamt.
    Med diagnosen kan nu mina nära och kära komplettera, mina beskrivningar och berättelser om hur jag känner, med allt (officiellt) material som erbjuds. Trots det förstår de inte, de har inte varit där, så självklart är det svårt att förstå ett ”psycho”…
    Jag är på min tredje vecka med lamotrigin. Det har kanske hunnit hjälpa lite??? Svårt att säga. Jag har iaf. orkat göra mer den senaste veckan och det känns inte lika hopplöst. Jag ökade dosen enligt min läkares rekommendationer igår och har idag väldigt ont i huvudet och i nacken.
    Jag är student och har egentligen bara ett par månader kvar till examen (en examen som redan blivit uppskjuten flera år pga sjukdom). Dagen började bra, jag gjorde EN viktig sak men sen har jag inte orkat mer. Jag skippa föreläsningen. Ont i nacke, huvud och själ.

    På fredag! DÅ är det föreläsning igen, DET får bli min viktiga grej för dagen! Och gör jag inget mer är det ok…

    Tack! (obeskrivligt mkt tack!)

    Svara
    • Tove Lundin

      Tack snälla Micael 🙂 Blir också avis, men man får försöka tänka att saker är olika svåra för alla!

      Haha, jag tycker du ska skaffa en sådan apparat Jessika och sätta upp lappar överallt (jag överväger det själv, seriöst). Inte bara hos dig själv – utan hos din syster och hennes sambo också 🙂

      GRATTIS Tyra! Hoppas du firar ordentligt med morotskaka och hallonsoda! Te funkar bra, jag håller med! Tack för tipset!

      Hej Ester!
      Jag förstår verkligen hur det känns.. Har funderat jättemycket på vem jag skulle vara ”om inte”. Kanske fotomodell eller advokat, sådär håller jag på ibland. Men jag kan helt ärligt säga att denna resa jag gjort sedan jag fick diagnosen vill jag inte vara utan. Många med olika psykiska sjukdomar blir helt återställda, det är sällan det kommer fram. Jag är ambassadör för (H)järnkoll – en organisation som hjälpt mig massor genom att informera och spräcka hål på fördomar jag själv och andra har. Här hittar du deras sida. En sak som hjälpt mig massor är insikten att jag är långt ifrån ensam. Och att andra med liknande diagnoser är supercoola människor.
      Jag tror verkligen på ditt sätt att tänka, en sak om dagen. Små steg, inte massa skyhöga krav. Allt är okej.
      Tack snälla för din kommentar!

      Svara
  8. Louise

    Tove, Esther och Tyra!
    Det gör mig så otroligt varm i hjärtat när jag läser det ni skrivit här. Jag är inte ensam!
    Jag är 32år och fick min diagnos för knappt två veckor sedan. Ev följer även en närmre titt på om jag har någon bipolär sjukdom. Nu vet jag inte vart jag ska ta vägen med adhd-diagnosen. Ska ta prover i morgon för att se om dom vågar ge mig medicin (pga tidigare biverkningar). Jag vill faktiskt otroligt gärna kunna få medicin. Jag äter hellre piller än att må som jag gjort de senaste 15 åren. Och jag tänker att pillerna kan vara en bra hjälp för att orka fixa med strategier och annat. På längre sikt, när man kanske fått lite ordning i livet, kanske man kan fasa ut medicinen och klara sig utan.
    Jag går in här flera gånger varje dag (Japp, jag blir lite ”besatt”..!) för att se om någon skrivit något nytt. Det kanske låter fånigt, men här känner jag mig hemma. Det finns fler som är som mig! Runt omkring mig verkar ingen riktigt förstå, särskilt inte föräldrarna… Och det är väldigt jobbigt för annars står vi varandra mycket nära. Men det här förstår dom verkligen inte alls. Men hur ska dom kunna det när inte ens jag själv förstår? Det vara för bara ett drygt år sedan som jag insåg att det inte går i 300km/h i alla andras hjärnor. Att andra faktiskt hinner tänka klart en tanke innan dom börjar på nästa. Jag tänker 4-5 saker samtidigt, och undertiteln sjunger jag på en låt som plötsligt börjat snurra som bakgrundsmusik i hjärnan. Och gnaget inuti, det där som äter upp min benmärg och bränner i skelettet…det är tydligen ångest och oro. Den bor där jämnt. Så är det visst inte för alla andra. Men VAD det är i min vardag som jag kan jobba med för att underlätta för mig själv…det har jag inte en blekaste aning om. ALLT är ju kaos…
    Oj, nu blev det sådär långt igen. Men det är en sådan lättnad att ni finns. Samtidigt som det gör mig lite ledsen.
    Kram.

    Svara
  9. Ella

    Att ha bipolär betyder det att du är en människa med magiska krafter. Vi är unika, roliga, karismatiska, temperamentsfulla. Vi kan ha mycket roligare än alla de andra som kallar sig för ”normala”
    Jag är stolt över att jag har min bipo och ADHD. Utan de hade jag inte varit jag. 😉

    Puss och Kram på er systerar och bröder / Ella
    Ellarose.se

    Svara
    • Tove Lundin

      Hej Louise!
      Du är absolut inte ensam! För mig är det samma sak, varje gång det känns för jobbigt, outhärdligt eller skämmigt är den största trösten att jag inte är ensam! Därför blir jag också så glad (och ledsen) av bloggen. Om du (eller någon annan) vill finns en facebookgrupp ”Hjärn-gänget”. Där kan man ju inte, som här, vara anonym men det är en sluten grupp med många varma hjärtan.
      Vet inte heller i vilken ände jag ska börja.. Men det tillhör ju själva diagnosen, så kanske man behöver hjälp med det. Ett bra steg att börja med, tycker jag, är att sänka kraven på sig själv. Jag är glad att du hittat hit och trivs!
      Kram!

      Åh, vad fint skrivet Ella! Jag är också stolt, i alla fall de bra dagarna. Puss och kram syster 🙂

      Tack ”Jessica”! Men fy för att ligga lågt.. Vi finns kvar här och väntar på dina ordvitsar. Många, varma kramar till dig!!

      Svara
  10. Louise

    Tack för tipset Tove!
    Tror jag har ett stort behov av att prata med andra som upplever livet så som jag gör.
    Har kikat lite på Attentions hemsida (det tips som jag fick av läkaren), men dels har de inte mycket för sig här i mina krokar, men känner tyvärr även att de inte riktigt verkar ha vad jag söker. Inte just nu i alla fall.
    Har hittat Hjärn-gänget på Facebook, så nu väntar jag bara på att bli ok:ad som ”medlem” i gruppen. 🙂
    Kanske kan du berätta lite mer om hur Hjärnfonden arbetar?

    Kram och stort tack för att du delar med dig! ❤

    Svara
    • Tove Lundin

      Vad roligt! 🙂 Administratören ska gå igenom sidan till helgen och godkänna de nya.
      Jag är ambassadör för (H)järnkoll, som samarbetar med hjärnfonden. (H)järnkoll är ett regeringsuppdrag, i syfte att sprida information. Vi föreläser, gör manifestationer och försöker sprida kunskap på alla sätt det går. Här står det mer. Tyckte också att det var så himla svårt i början att hitta rätt. Var med i en film om adhd förra året som hjälpte mig enormt mycket. Bara genom att höra de andras berättelser, här är den!
      Kram <3

      Svara
  11. Cecilia

    Jag har dragkedja på vinterskorna, och på sommaren använder jag skor jag aldrig behöver knyta.

    Jag har också alltid trott att alla tänker i raketfart, flera saker samtidigt, huller om buller och i ett enda trassel. Det gör det svårt att sova. Sonen och sambon bara vänder sig, blundar och snarkar. Hur är det möjligt?! Det har jag aldrig kunnat.

    Förut har jag kunnat läsa böcker, men nu förstår jag inte texten. Jag har gett upp det – tillfälligt – och lyssnar istället på poddar på min telefon.

    Jag spelar fiol men kan inte längre läsa noter, så jag spelar på gehör. Spelar in på telefonen när läraren spelar.

    Jag håller på att lära mig spanska, men kan inte läsa boken….ser ni mönstret? Turligt nog finns det appar med bilder och ljud. Det går betydligt bättre.

    Det finns genvägar, omvägar och villovägar, men det allra, allra svåraste är att acceptera och våga sig ut på dem.

    Jag älskar din blogg! Och alla som kommenterar. Det är så mysig stämning. Som nedsläckt rum, massor med värmeljus, och mörka tapeter. Där sitter vi i ett hav av kuddar, dricker te, delar historier och skrattar.

    Svara
  12. Tove Lundin

    Vad fint skrivet Cecilia! Precis samma känsla får jag här. Ibland tänker jag på allt hat som sprids över nätet – här är så fullt av kärlek att jag blir varm i hela kroppen!

    Så himla sant: det svåraste är att acceptera de nya vägarna och våga ge sig ut på dem. Du har verkligen massa nya, bra tekniker, jag blir imponerad. Och inspirerad. Nu vill jag också lyssna på poddar. Tillfälligt. Bättre än att älta hur synd det är att jag inte läser längre. Tack!

    Svara
  13. Nina

    Att slippa rastlöshet:
    Läser inte texter, inte dagstidningar, inte böcker- de får mig oftast att börja gråta om jag lyckas komma igenom dem. Varför? Det är så mycket fantastisk info där i texten, svar på alla frågor, det är så överväldigande med all den där infon, dessutom hinner jag inte läsa. Jag räknar ut i huvudet hur saker fungerar istället. Så tog jag mig igenom universitetsstudierna, utan att läsa ett ord. Nu orkar jag inte med den här kommentarrutan mer. En grej till: försvårar allt till bristningsgränsen och ordnar upp det i sista stund. ( Utom mina äktenskap)

    Svara

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *