Morgonstund har guld i mun

Äntligen!

Jaha, nu har det hänt. Vi har haft vårt första gräl ute i torpet (man kan skrika mycket högre här – det finns inga grannar).

Kan ni gissa vad det handlade om? Eldning och vedträn. Vi är sådana som anpassar våra gräl efter plats och situation. Man kan ju inte hålla på hur som helst.

Hur kan det ta sådan tid att få fjutt på ett litet vedträ? Man har ju sett på film. Någon darrig typ tappar tändstickan när han ska tända lägerelden och fjuff – där brann skogen ned. Men kommer det till ett litet vedträ, som ska värma vattnet till morgonkaffet – då är det som att försöka tända eld på en gråsten.

Okej, jag kanske bara orkade försöka i tre minuter, sen fick min pojkvän ta vid. Han satt där och påtade med det lilla vedträt, det gick en kvart, en halvtimme, efter nästan en timme hade jag fått nog. Under hela tiden hade jag vankat runt, runt i torpet. All tid innan det där vedträt fick fjutt var ett vakuum. Ett vakuum, fast fyllt av rastlöshet. Det går!

Jag vet, det är det jag ska träna på här – att saker måste få ta sin lilla tid. Men jag har faktiskt mina gränser. Och saker som morgonkaffe ligger utanför mina gränser. Därför sa jag till på ett argt sätt att “Nu vill jag ha kaffe”.

Rastlösheten hade vid det här laget krupit upp i kroppen och ut i armarna. Det är oftast då jag blir arg och lite högljudd. Min pojkvän svarade något om att saker tog sin tid. Då brast det (nu kommer bråket).

– Men hur kan det ta en timme att göra kaffe!?

Så skrek jag, sen satte jag på mig gummistövlarna och sprang rätt ut i skogen i nattlinnet. Jag sprang tills jag blev andfådd (säkert två mil). Där hittade jag några smultron som jag plockade. Jag väntade där, i vad som kändes som en halvtimme, sen gick jag hem.

Kaffet var klart, vi la smultronen i filen och satte oss i solen. Jag tittade på klockan. Det hade gått fyrtiofem minuter sedan vi vaknade.

Märkligt!