Ge en gåva

Min pinsamhet

Middag!

I dag är jag emsam hemma, som man sa när man var yngre och hade lite svårt med konsonanterna. I kylskåpet hittade jag ett kokt ägg som jag åt, uppflugen på diskbänken med en katt bredvid. Förrätt var två ostrullar. Till efterrätt blev det kaffe och glass.

Jag har tagit två examina och kan sköta ett jobb med bravur, så skallen är det inga problem med. Och lat är jag definitivt inte – tvärt om. Men utan hjälp från min omgivning skulle jag inte äta, sova, tvätta eller ens dricka vatten. Så har mitt liv sett ut de senaste åren och det är så pinsamt att jag inte vill gå in på detaljer.

Anledningen till att jag orkar kämpa på är drömmen om att en dag få hjälp. Nu finns det risk att det inte blir så, jag kan bli av med min vårdkontakt igen, vilket har gjort mig lite fragil på sistone. I morse andades jag som ur ett sugrör och tunnelbanan blev en karusell.

Jag vet att det finns fler där ute som lever på ostrullar och tvättar sig snabbt med en handduk innan de slänger på sig kavajen. Starka människor som dunkar huvudet i väggen, hårt och flera gånger och sekunden efter sitter på bussen på väg till jobbet, affären eller skolan, med morgontidningen i handen. Vi ska inte behöva ha det så.

Jag behöver inga sympatier (förutom från er då, de gör mig så fnittrande glad) – jag är en stark kvinna som kräver min och alla vårs rätt i samhället!

Riot!

Om Tove
Jag har något så spännande som psykisk (o)hälsa. O:et betyder i mitt fall att jag har bipolär sjukdom och adhd. Vad det innebär ska jag berätta mer om i bloggen. Välkommen att följa min, ibland lite annorlunda, vardag!

14 kommentarer till “Min pinsamhet

  1. Barbro

    Riot Tove!!

    Du är så modig, som vågar skriva om det vi andra mår dåligt av. Att hitta din blogg gav mig en ny dimension i min ”galenskap”.

    Man får äta ägg till middag och sedan skriva ett kanonbra blogginlägg eller en doktorsavhandling. Vi har fler dimensioner i våra liv och det är en tillgång. Vad åt Einstein till middag?

    Vad menar du med att du blir av med din vårdkontakt? Vad händer?

    Idag skulle jag på ytterligare ett utredningstillfälle för min ADHD. En timme innan ringde psykologen och sa att hon vill skjuta upp det ett par veckor för hon ska prata med en läkare i teamet först. Grejen var att detta möte redan var uppskjutet pga att hon var sjuk förra gången, men då var det inte tal om någon läkarkontakt innan. Jag frågade om hur det kunde va så och då sa hon att hon ville tala med läkaren innan för att se om vi skulle gå vidare. OM? sa jag. Vadå om vi ska gå vidare? Anser du att jag är färdigutredd? Nej nej sa hon, jag menar hur vi ska gå vidare…f-n att man måste ha ha sin kaos-iga hjärna med sig hela tiden!!!

    Tove! Hur ska vi göra? Kan vi organisera oss på något sätt för att få ordning på vården för oss? Jag blir sååå frustrerad!

    Men en bra sak är att jag idag kände mig själv glimta förbi flera gånger, jag är på väg tillbaka under nertrappningen av min medicin….jippiiiiiie 🙂
    Kram
    Barbro

    Svara
  2. Cicci

    Jag kan känna lite så bland jag med att det är pinsamt att jag inte klarar saker andra verkar klara så lätt.

    Har jobbat en del som assistent och då har jag resonerat så här att det egentligen inte konstigare att behöva stöd med vissa saker när det är svårt än att jag behöver glasögon för att kunna se.

    Svara
  3. Tove Lundin

    Tack Barbro för dina fina ord! Jag vill vara modig. Och precis – vad åt Einstein? Säkert ägg och glass 🙂

    Min mottagning har, precis som alla andra, nedskärningar och ingenting är någonsin säkert. Nu har min psykolog hittat ett nytt jobb (hennes vikariat har tagit slut två gånger under tre månader – jag förstår henne). Hon kommer att kämpa att få med mig i adhd-teamet innan, tack vare att hon är så grym har jag en chans!

    Jag är så glad för din skull att du börjar titta fram, minns hur det känns och det är magiskt mitt i allt det onda.. Bra att du har din virrhjärna med dig. Jag vet exakt vad du går igenom!
    Och ja! Vi borde verkligen organisera oss, skriva listor och kräva en psyko-parad… Inte bara gråta ut i söndagsbilagor. Vi är starka, coola och fantastiska!

    Kram

    Cicci: precis så är det ju! Min högsta dröm är att alla kunde ha din insikt!!

    Svara
  4. Katarina

    Stor kram till dej Tove.
    Ibland är det väldigt stora hål i det så kallade skyddsnätet.
    Under skyddsnätet finns ingenting. Därför blir man så rädd, ledsen och förbannad ibland. Man vill inte falla handlöst ner i ingenting.
    Ringde psykoterapeut info igår. Frågade om jag kommer få en tid eller ej. Med stor sannolikhet får jag en.
    Ok. Ingen garanti men bättre än bara ovisshet.
    Men störde mej att hon skrattade åt allt jag sa. Hennes superdåliga sätt att försöka lätta upp stämningen på kanske.
    Så förnedrande. Till slut sa jag – Jag är snart 40 och har fortfarande inte hittat mitt sätt att leva mitt liv på. Det är inte roligt!
    Tror inte hon fattade ändå. Pucko!
    Vänta inte för länge. Ring akutpsyk om du tappar taget. De måste fånga upp dej.
    <3

    Svara
  5. mariab

    Läser din blogg och kan känna igen mig i massor fast jag inte har någon diagnos och förmodligen inte ska ha det.(?) Jag äter gärna glass till middag-det är ju godare….Förr var jag noga med att inte slösa bort tid på en busstation -idag som äldre är jag i tid-för stress och press fungerar inte längre!
    Tycker att du är så klok som sätter ord på hur du upplever livet och vissa svårigheter!
    Eftersom jag varit anhörig till en med manodepressivitet ( det hette så då..) så vet jag hur sjuk åtminstone han kunde bli. Svårt för andra att förstå….Hur hela världen kan bli så upp och ner…..Så hade han ”bara” stickat hundra mössor hade det varit lätt……
    Missförstå mig inte-jag vet att alla har sina plågor men en del har så enormt stora besvär…. Du är en stark kvinna och du behövs i vårt samhälle!!! Maria

    Svara
  6. Frida

    Oj om du visste hur mina matvanor såg ut… 😉 Fast du kan nog föreställa dig kan jag tänka. Nu när jag sitter och tentapluggar så har jag parkerat mig hos pojkvännen, delvis med baktanken att då finns det i alla fall någon i huset som har koll på vad ”mat” är för något (har man tur finns där även en matlåda till lunchen dagen efter) och som får mig att vakna på morgonen. Men visst känns det pinsamt att man i hyfsat vuxen ålder inte kan få ihop såna där saker på egen hand!
    Apropå handdukstvätten…jag har just hittat ett nytt vapen: Torrschampo! Ska hädanefter alltid ligga i väskan för de där tillfällena när man tyckte att man var tillräckligt ren i håret när man gick hemifrån för att en timme senare upptäcka att så inte längre var fallet…

    Svara
  7. Madde

    Hej!
    Har just hittat din blogg via vårdguiden och blev såå glad.
    Min dotter, på sitt 15 år, har ADHD och ibland har jag så svårt att förstå henne. Andra dagar kan jag läsa av henne genom att bara titta på henne…
    Jag har en dotter till på 12 som man konstaterar att något ”galet” är det. Innerst inne vet jag… Men vill helst inte erkänna att en till har ”det”.
    Jag ska försöka följa din blogg. Tror jag kommer tipsa dottern oxå. Hon mår fruktansvärt dåligt av att inte passa in, alla komplex för kroppen och… det bara byggs på…
    Lycka till med dagen!
    Vi hörs!
    Madde

    Svara
  8. Tove Lundin

    Tack Katarina för pepp! Du är så sund och närvarande – det kommer ta dig så långt! Vi är starka kvinnor. Kram <3

    Hej Maria! Vad kul att du läser här, tack för att du kallar mig stark! Självklart är det ingen diagnos att äta glass – det är att vara livsnjutare enligt mig 🙂 Det finns två anledningar att jag inte skriver om de perioder i mitt liv då jag mått som din anhörig. 1. Det känns privat och jag föredrar att berätta om det med liknelser som de som upplevt samma sak kan ta till sig, men som går resten obemärkt förbi. 2. Jag minns inte allt från de perioderna och det är svårt att formulera i ord. För att få min diagnos (bipolär, som det heter i dag) krävdes mycket mer än att sticka hundra mössor eller äta glass.

    Frida, helt fantastiskt att du har en pojkvän som hjälper dig med maten! Jag hade inte klarat min utbildning utan mina tappra anhöriga. Torrshampo är ett måste i varje psykos väska 🙂 bra att du slängde ut det tipset här! Lycka till med tentapluggandet!!

    Madde, vad kul att du hittat hit! Jag tror du kommer få stor nytta av att läsa här, det finns många läsare i din situation. Och din dotters, tipsa henne gärna! Välkommen hit, det är bara att fråga på eller slänga dig in i diskussioner 🙂

    Svara
  9. Gerd

    Hej!
    Inte hört av mej på länge nu, men jag har fortsatt läsa hela tiden 😉
    Funderade på det ni skrev om nedtrappning av medicin. Min 12-åring medicinerar ju mot ADHD, är det den typen av medicin ni menar? Precis som Madde (här nedan) så har jag svårt ibland att förstå hur han känner. Ni som är vuxna, går det att förklara känsla av att medicinera kontra inte medicinera?

    Svara
  10. Tove Lundin

    Hej Gerd! Vad kul att du är kvar här 🙂 Hoppas du och din son har det bra.
    Intressant fråga, hoppas du kan få bra svar på den!

    Svara
  11. Barbro

    Hej Gerd och alla andra!
    Jag pratar om nertrappning av antidepressiv medicin. Jag har ätit Sertralin i två månader och tyckte inte om den jag blev av det. Jag blev ingenting liksom. Varken glad eller ledsen, varken pigg eller trött. Jag blev tråkig och oengagerad. Jag håller nu på och trappa ner. Det tar sex veckor. Jag har mått väldigt dåligt under tiden, värre ångest och panikattacker än innan, men jag vet ju att det är övergående. Och så plötsligt häromdagen kände jag mig själv glimta fram vid flera tillfällen. Jag kände kicken, bara lite svagt men ändå.
    Jag vill påpeka att det här är vad JAG känner och vad jag vill. Det är många som inte klarar sig utan sin antidepressiva medicin och som ska fortsätta ta den. Jag gör också nertrappningen med hjälp av min läkare och man ska aldrig påbörja en sådan på eget bevåg. Det kan vara farligt.
    Jag har gjort ett medvetet val att leva utan medicin trots mina ”funktionsnedsättningar”. Jag utreds för ADHD och det verkar aldrig bli klart. Känner att jag har mer att ge och kan ta till mig mer om mina funktionshinder om jag är utan piller. Men det kan naturligtvis vara annorlunda för andra.
    Jag tycker det är en viktig fråga att man ska ha rätt att välja vård i vår situation. Att läkare och psykologer ska respektera våra olikheter. Min ADHD är inte exakt samma som andras.
    Oj vad långt det blev 🙂
    Riot!

    Svara
  12. Tove Lundin

    Fantastiska, underbara Barbro! TACK för dessa ord. Precis mitt i pricken och mycket tröst för oss som går i dessa tankar.
    Förstår Gerd att det måste vara så tufft att inte veta hur det känns för din son. Precis som Barbro säger är det en viktig fråga och att vi ska ha rätt att välja vår vård utifrån det som känns bäst, alla är olika. Men jag tycker du verkar vara en så engagerad mamma- lita på din lyhördhet! Hoppas det droppar in fler kommentarer här med erfarenheter av eventuella biverkningar.

    Svara
  13. Barbro

    Tack Tove, jag tar till mig att du kallar mig fantastisk och underbar. Tack! Tänker ta det som den komplimang det är 🙂

    Svara

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *