Livsavgörande val

Svårt beslut..

– Ska jag hämta din tandborste?

I dag vill jag berätta lite om dessa fem små ord, och jag känner mig modig som gör det. Egentligen finns här bara två svar. Ja. Och nej. Men för mig kan den meningen riva upp universum. Orden går in i hjärnan som desperat försöker, så snabbt som möjligt, överväga de två alternativa livsöden som mitt svar kommer att innebära.

1. Jag borstar tänderna. Dagen är slut. Den kommer aldrig mer tillbaka. Jag kommer i säng i tid, är pigg i morgon. Jag är trött, att sova är en bra idé.

2. Jag borstar inte tänderna, stannar uppe. Om en kvart har jag fått ännu en kvart i mitt liv, kanske kommer något hända om en halvtimme som jag inte får missa (i en stuga mitt i skogen klockan elva). Kanske jag vill måla ett skåp. Jag vill inte sova nu!

Dessutom var jag inte beredd på att få en livsavgörande fråga just då. Ingenting dessförinnan hade indikerat på att den skulle komma. Jag gick från noll till stjärnstopp på en sekund. Livet, allt rasade i ljusets hastighet. Skulle jag dö nu?

Det enda sätt att reagera på, som jag kan komma på, efter 31,5 år – är att skrika. Rätt ut. Aaaaaaaaaahhhhhhhhhhh! Jag veeeeeet inte! En Allers flyger in i väggen. Duns. Katt och pojkvän ger varandra en menande blick. Sekunden efter kommer ångern. Här passar jag även på att välja ut en valfri vän, tänka på denne i samma situation. Skulle han eller hon ha gjort så här? Nej. Jag är den onormalaste människan på hela jorden, förmodligen i hela universum. En alien skulle skratta om den såg mig nu.

Sen blir jag liten. Så liten att man skulle kunna plocka upp mig i sin hand och bädda ner mig i en tändsticksask. Det händer att jag behöver bli ledd till handfatet. Det händer att syret tar slut. Det är pinsamt, men det är jag.