Ge en gåva

Lite nya skills

Jag går en intensiv tvåveckorskurs och lär mig webben – är nu inne på sista veckan. Mycket Komplicerade Saker som att bygga en hemsida, photoshop och redigera och ladda upp en video. Den tar lite på krafterna – eftersom det inte hör till mina starka sidor att sitta still en hel dag och lyssna. Men jag kommer ha nytta av det i bloggandet. Och nu är det ju ”bara” fyra dagar kvar.

Hade gärna delat med mig av mina mästerverk so far, men tror inte att världen är redo ännu. Min låtsashemsida är i alla fall jättefin och handlar mest om katter. I photoshop har jag klippt in en tupp på en bild av mig. Min film handlar om en havsörn men utan örn.

Bjuder på min älsklingslåt i hela världen, lyssnar på den varje dag (obs: ingen överdrift). Eftersom jag är så duktig nu efter kursen och allt lägger jag ut den direkt på bloggen. Lyssna och njut (och förundras över mina kunskaper)!

Okejdå.. Här kommer tuppen (om någon från typ Moderna museet läser):

Om Tove
Jag har något så spännande som psykisk (o)hälsa. O:et betyder i mitt fall att jag har bipolär sjukdom och adhd. Vad det innebär ska jag berätta mer om i bloggen. Välkommen att följa min, ibland lite annorlunda, vardag!

16 kommentarer till “Lite nya skills

  1. http://mariellejohnsson.wordpress.com

    Bilden med tuppen var ju helkul! 🙂 Sitter just nu och lyssnar på musiken den är fin.
    Jag har också perioder då jag kör samma låtar om och om igen utan att tröttna. Eller till slut gör jag ju det, men det kan ta tid.
    Insåg igår att jag har en låt med Eva Dahlgren som heter ”Du”, den har funnits på min mp3 i flera år…. haha!
    Skriv gärna en liten kommentar om du är inne och kikar i min blogg.
    Många kramar från Marielle!

    Svara
  2. tanya

    Tove, denna blogg ger lika mycket kraft som skratt. Så fint att du låter oss följa med lite i din djupt mänskliga vardag. Det finns många bloggar med enbart lyckliga människor som inte har några som helst bekymmer. De bakar rosa, gröna och gula kakor med silverpärlor och leker med barnen som bara har dyra kläder och allt är prydligt och trevligt och de är glada hela tiden. De där bloggarna kan man titta på men man mår ju inte vidare bra av dem, eftersom man känner att man har en så lång väg att gå och man nr nog aldrig fram dit. Och då kollar man din blogg och känner att allt ordnar sig ändå!!

    Svara
  3. Tove Lundin

    Åh, Marielle Eva Dahlgren var ju inte i går! Kanske något att lyssna på om och om igen :)Lovar att lämna kommentar, gillar din blogg!

    Tanya! Tack för dina fina ord, nä – det blir inga rosa kakor med silverpärlor och fläckfria kläder i denna blogg..
    I min värld ser lycka annorlunda ut! Till exempel katthår på tröjan, en Kalle Anka-tidning eller ett snällt ord.

    Svara
  4. anna

    ja, jag måste ju säga att så som livet ser ut just nu med skratt och gråt om vartannat så känns det JÄVLIGT skönt att läsa din blogg. förtröstan i tillvaron känns det som. jag önskar, tror jag, att jag kunde vara lika öppen som du med att ha något så trevligt och spännande som en bipolär sjukdom. känns som att allt skulle bli så mycket enklare då. har du alltid varit så öppen som du är? jag känner det som att jag går och bär på världens största hemlighet som jag inte säga till någon. tänk om man får sparken?

    Svara
  5. Tove Lundin

    Tack Anna! Och STOR förtröstan i tillvaron att min blogg rusar förbi cup cakes, peronlig träning, konstiga dieter och shabby chic på bloggtopplistorna.. Bevis på att vi är fler än vi tror! Att världen faktiskt ser annorlunda ut under ytan.

    Jag tycker du är modig som kommenterar, det är ett steg på vägen. Ingen ska behöva lida i onödan, ingen ska behöva gå i uppförsbacke i motvind och spöregn. Det finns hjälp att få och ofta lättar det när man vågar berätta. Till exempel kan du få extrastöd, din arbetsgivare kan få bidrag (vilket tystar de flesta) osv.. Men jag förstår dig mycket väl, har man hållit en sak hemlig så länge är det svårt att börja berätta. Och (ursäkta mina ord) vi lever i ett skitsamhälle med så mycket fördomar och okunskap att man blir mörkrädd!

    Jag har nog alltid varit ganska öppen, börjar man märker man hur många som känner likadant och så rullar det på. Vet inte var min kaxighet kommer från, jag är egentligen ganska osäker. Det händer att jag undrar vad jag håller på med, men så får jag kommentarer som din och vill bara skriva mer och mer!
    Jag tror vi måste hjälpas åt för förändring (för det kommer det bli) – men alla får ta det i sin takt och vill man stå bredvid och heja på är det ju minst lika bra!
    Jag håller tummarna för att du ska våga berätta om din spännande och supercoola sjukdom!

    Svara
  6. Barbro

    Va duktig du är Tove! Du är på väg att avsluta ett projekt. Väldigt o-ADHD-igt 🙂
    Till Anna vill jag säga att det är befriande att berätta. Vet inte vad du jobbar med men tror inte du får sparken. Du blir ju inte annorlunda efter att du berättat. Jag utreds för ADHD och berättar öppet om detta för alla. De flesta är intresserade och ställer frågor. Vissa blir osäkra och säger inget och är säkert fulla med fördomar, men dom orkar jag inte bry mig om. Dom har nog jobbigt med sig själva tänker jag.
    Min chef vill lära sig mer så att vi ska kunna lista ut på vilket sätt vi ska kunna underlätta mitt arbete. Inte lätt när mitt huvud är kaos, men vi kommer på något.

    Svara
    • Tove Lundin

      Tack Barbro för att du berättade detta! Och vad underbart att det vara varit till din fördel! Jag tänker att det är ju ofta så ”lite” man behöver hjälp med. Sen är man bäst på så mycket annat. Läste en intervju med en tjej som valt att ”komma ut” på jobbet. Hon tipsade om att man kunde tala om vilka fördelarna med ens diagnos är. Och de är ju massor om man bara tänker efter, som att kunna tänka utanför boxen osv.
      Andra saker – som att slutföra något – är lite klurigare för vissa.. Tack Barbro för att du ser hur megabäst jag är som slutför 🙂

      Svara
  7. Barbro

    Precis så är det ju! Det är inget handikapp att vara ADHDig eller bipolär, det är en TILLGÅNG. Det gäller bara att hitta de med öppet sinne som förstår det.
    Mina söner 16 och 18 i år är fullt införstådda med vad som händer med mig. Men den yngsta kan ibland få för sig att något ska hända med mig när jag eventuellt får diagnosen. Jag försöker förklara att jag fortfarande kommer vara knäppa/annorlunda morsan som innan. Men att vi nu kan koncentrera oss på att förstå. Det finns folk till allt som min mamma brukar säga och det är sant, det gäller att välja dom som passar en, resten är för nån annan 🙂

    Svara
    • Tove Lundin

      Vad befriande att höra! Jag funderar själv över hur man skulle uppfattas av eventuella framtida barn. Är det okej att vara knäpp, eller måste man hålla inne, så tänkte jag. Då kändes det himla skönt att höra om din son som till och med oroar sig lite över om du skulle råka bli normal (o hemska tanke) 🙂

      Svara
  8. Barbro

    NORMAL? Nej det får vi hoppas jag slipper 🙂
    För mig har den här utredningen fått mig att förstå vissa beteenden som jag haft bland annat motmina barn. Det har varit skittufft många gånger och jag har själv inte förstått varför jag blivit så arg eller varit så dum. Jag har mått dåligt för det och sen har det bara blivit en ond spiral. Nu förstår jag. Och killarna med.
    Knäppa morsan är en tillgång. Jag har varit ensam med dem i ca 10 år och har fått hitta massor med knep att hålla ihop allt. Ibland har ”knepet” varit att bryta ihop några veckor. Inte så bra kanske men det måste gå. Vet inte vilka eventuella skador de kan ha tagit av det här men jag har hela tiden varit öppen och berättat, förklarat och bett om ursäkt. Jag tror att dom också tycker att det är bra med min utredning för dom har nog också känt att jag inte varit som andra mammor alla gånger.
    Jag har slitit hårt för att dom ska bli bra killar, dom har haft det jobbigt med sin från varande pappa också. Idag är båda duktiga idrottskillar med öppet sinne för de flesta knäppskallar de kan råka på i livet 🙂
    Skaffa massor med ungar Tove, har du tur så kommer några av dom ärva lite ADHD eller annat livsviktigt 🙂

    Svara
  9. Katarina

    Men va skönt att läsa din text Barbro. Jag känner igen mej. Skäms som en hund när jag får mina utbrott på det finaste jag har. Men ser att vår raka kommunikation lönar sej – han vågar stå på sej även när jag blir tokarg.
    Vilket är precis vad jag hoppades på. Har alltid uppmuntrat honom att våga ifrågasätta mej och visa sina känslor.
    Har förklarat massor med gånger att min kärlek inte försvinner när jag är arg. Kärleken är densamma. Det är humöret som åker upp och ner.
    Åh vad skönt att känna att man inte är ensam.
    Tänker precis som du, att barn som växer upp med annorlunda föräldrar får en bra förståelse för det som avviker och blir bättre rustade för knepiga situationer.
    Härligt att det går bra för dina killar. 🙂
    Min son brukar kalla mej kokobello mamma ibland och det är ju precis vad jag är. 🙂

    Svara
    • Tove Lundin

      Vad härligt att läsa om två kokobello mammor! Det ger mig massor av hopp inför framtiden. För visst är de finaste människorna de som lärt sig att allt inte behöver vara på ett sätt, att människor är olika och att inte vara så fördomsfulla!
      Och man kommer ju så nära varandra när känslor tillåts komma fram. Och bra, som du säger Katarina, att uppmuntra till att ifrågasätta!
      Du har gjort ett bra jobb Barbro 🙂
      Jag kanske skaffar mig ett gäng 🙂

      Svara
  10. Katarina

    Min son sa idag: Åh vad jag älskar min underbara, knasiga, knäppa mamma!
    Blev alldeles varm och fnittrig på samma gång. Mitt i prick liksom. 🙂

    Svara

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *