Komma-igång-ångest

Kära läsare, hur tacklar ni er komma-igång-ångest? Finns det något mer meningslöst och dumt? Min universitetstid minns jag som fem år av konstant komma-igång-ångest. Ändå klarade jag mig med bravur – borde man inte lära sig av sina misstag? Inte jag. Istället blir det som en betingad reflex, likt Pavlos hundar som dregglade av en ringklocka hamnar jag i fosterställning av ord som “deadline” “inlämningsdatum” eller “sätta fart”.

Sen ligger man där med tusen katastroftankar i huvudet. Plötsligt var det visst inte en text på 3000 tecken om dagcreme, utan mitt försvarstal för en dödsdom. Ju mer tiden går desto mindre verklighet. Oftast har jag hunnit bli både arbetslös och bostadslös innan första bokstaven kommit på pränt.

Och nu till det märkligaste: det löser sig ju alltid. Nästan varenda gång hittills har det blivit en text, isydd knapp eller vad det nu varit. De få gånger jag misslyckats har inte varit i proportion med ångesten innan.

“Hej jag heter Tove och jag gillar katter” har jag tidigare berättat att jag inleder mina texter när jag haft svårt att komma igång. Sen suddar jag ut första meningen så klart. Ett annat tips är att göra något helt annat. Något som man gillar, då får man positiv energi och slipper älta hur dålig man är. Något man däremot inte bör göra är att anklaga sig själv och kalla sig saker som värdelös eller lat – ur detta kommer inget gott.

I år blev det inget nyårslöfte. Förra året hade jag “Det blir som det blir”. Kanske “Det löser sig alltid” vore ett bra för 2013!