Kairo

Kvällspromenad

Katarina ville höra om min tid i Kairo, ni får jättegärna tala om vad ni vill att jag ska skriva om – det är bra inspiration!

2004 kom jag på att jag ville lära mig arabiska. Jag tror det går att jämföra med kvantfysik, men det visste jag inte då. Sommaren 2007 flyttade jag till Kairo, där jag skulle läsa den sista terminen. Det var en Tove som åkte dit och en annan som kom hem.

Jag försökte verkligen klara allt själv. Jag promenerade i timmar, handlade i de vanliga affärerna, släpade kassar, försökte skrubba bort smutsen och tvätta alla varande loppbett. Jag ville ta del av kulturen, lära känna landet och människorna.

Var jag än gick tittade människor på mig. “Hellooo, where are you frooom?” frågade de och jag svarade på arabiska att “jag var från Sverige” och kände mig som en Moviestar. Till en början bodde jag och min kompis i en mörk lägenhet på bottenplan. Efter en månad flyttade vi upp till femte våningen, den nya lägenheten var stor, ljus och med guldkantade möbler. Vi brukade dra för gardinerna och dansa runt med sjalar i händerna. “Sjaldans i aftonglans” kallade vi det.

Sakta men säkert hittade jag pulsen. Jag tror att jag spenderade mestadels av tiden i taxibilar. Det var där jag lärde mig arabiska. Efter skolan kunde jag och min kompis ta en taxi till något mysigt fik. Där drack vi kaffe med olika smaker och provade bakelser eller sötsaker medan vi gjorde läxorna. Om vi ville träna bort bakelserna tog vi en taxi till gymmet. Ett kvinnogym, det var häftigt att se kvinnorna klä av sig sina heltäckande kläder, släppa ut håret och rocka loss. Jag provade aerobic, pilates och afrikansk dans.

På veckosluten gjorde vi utflykter. Vi åkte till kusten, genom öknen, för att bada, snorkla och sola. Jag fick en vän, en egyptisk kille som presenterade mig för sin fru och alla sina vänner. Plötsligt öppnade sig ett nytt Kairo med klubbar, lyx och flärd. Jag dansade hela nätterna, eftersom man knappt dricker alkohol orkar man, och pluggade på dagarna.

Om jag ville prata arabiska tog jag en taxi till någon salong. Där noppade jag ögonbrynen, vaxade, klippte, fixade och färgade håret och skvallrade med tjejerna som var där. En gång fick jag benen vaxade av den saudiarabiska prinsessans ex-manikyrist. Vilka storys, hon hade rest hela jorden runt. “Hollywood, oh lala”, sa hon dramatiskt och tog sig för pannan och jag fnissade.

Superstylad

Under en resa till Dahab, nära Sharm el Sheikh i oktober, var jag vaken nästan tre dygn i sträck. När jag kom hem var jag så trött att jag somnade överallt, när som helst. Jag läste en bok, “Kattöga” av Margreth Atwood och förstod mellan raderna. Plötsligt ville jag skriva, det hade jag inte gjort på över tio år. Jag ville hjälpa alla stackars gatubarn och katter. Allt gick fortare och fortare medan jag lindades in i tidlös bomull.

Det gick inte att slappna av i ögonen, de liksom stirrade av sig själva. Jag var så lycklig att jag bad till Gud att alltid få vara så lycklig och aldrig börja ifrågasätta mig själv. För jag visste att det var något som inte stämde. Jag hade fattat något stort som jag inte kunde formulera, och som när som helst kunde försvinna. Så jag började skriva ner, osammanhängande meningar och tankar. Jag var livrädd för att vakna.

Den 22 december landade jag på Arlanda. Den 13 januari kraschade jag.