Inte alltid kul med valmöjligheter

Kanske vore något?

Vår lilla familj är på besök hos mina föräldrar. Marilyn har en jämngammal kattkompis här så även hon gillar detta miljöombyte. De sitter mest och glor på varandra när de ses. Han – en stor svart kastrerad hane, en riktig lantis. Hon – en liten ettrig, fisförnäm citykatt. Som Yin och Yang, kanske det är därför det funkar så bra.

Just nu sitter de och glor på mig. Anklagande. Jag råkade nämligen höja rösten en aning nyligen, åt pappa och min pojkvän. Varför? Jo, de frågade mig om jag ville följa med till stan! “Vi åker om tio minuter”.

Ursäkta mig. Hur kan man ställa en sådan livsavgörande fråga med så kort betänketid? Visserligen har jag blivit förvarnad sen i går, men ändå. Det kändes som kort betänketid. Vill jag följa med till stan? Kanske låter som en enkel fråga för vissa, en så kallad “ja och nej fråga”. Men det kan jag tala om att för somliga krävs det enormt mycket ansträngning för att kunna svara på något sådant.

Jag skulle ju inte vilja ha det på något annat sätt, så klart. Att få välja är en lyx. Jag är en lyckligt lottad människa som har den makten i mitt eget liv. Det är jag som sitter i förarsätet ochsåvidare… Men det gör mig så fasligt, rysligt, ofantligt förbannad. Varenda gång jag måste göra ett val. Varken velighet eller ilska är särskilt trevliga egenskaper, därför är detta något jag skäms lite över.

Emellanåt lever jag lyckligt ovetande. Lallar runt i en falsk trygghet (precis innan dagens utbrott skulle jag till att säga något om vilken harmonisk människa jag blivit). “Vad vill du äta i kväll” eller “Har du planer för helgen” eller “Vilken slags pasta?” en tillsynes oskyldig liten fråga. Känslan börjar i maggropen och halsen, sprider sig snabbt ut i kroppen, armarna, tillslut är jag full av adrenalin, redo att slåss.

Hjärnan jobbar febrilt med att komma på ett svar. Multiplicerar, dividerar och tar ut roten. Parallella världar och livsöden flimrar förbi blixtsnabbt. Är det så konstigt egentligen att man blir lite högljudd?

Hur som helst blev svaret nej. Ett högt nej. Jag stannar hemma, åk ni. Eller jo, jag vill förresten. Eller nej. Eller jo. Nej förresten, jag är hemma. Eller… Hallå, vänta!!!

Så kom det sig att jag satt här med två katter som stirrar förebrående på mig en måndags förmiddag som denna. Jag ville ändå inte följa med. Tror jag. Eller?