Ge en gåva

Identitetsproblem?

– Tänk på att du inte är din diagnos!

Detta, kanske ganska självklara, har jag fått höra fler gånger än vad jag kan räkna till.

– Okej, jag ska tänka på det, tack! svarar jag oftast.

Sen känns det lite konstigt i magen. Jag tror att jag själv kan ha sagt det till andra. Men, var det då ett välmenat råd, något viktigt jag behövde förmedla av egen erfarenhet – eller något jag hört andra säga till mig, så många gånger att jag trott det var viktigt?

Kan det vara ”är:et” man reagerar på? Att ibland blir det till exempel ”Jag är bipolär”? Men det är ju något jag råkar säga av bara farten. Jag tror ju inte att jag är bipolär. Vem i hela friden tror att man är sin diagnos? ”Hej astma, jag är psoreasis, trevligt att träffas!”

Ofta har jag hört det som påstående: ”Personer med psykisk sjukdom har en tendens till att bli sin sjukdom”. Med betoning på bli. Gärna med en menande nick efteråt, följt utav ett förtydligande ”man identifierar sig med den”.

Hör man en sak tillräckligt många gånger tror man ju på det – det blir alltså motsatt effekt. Och varför måste andra, utan egen erfarenhet, lägga sig i ens sjukdom på det viset? Har inte det lite oartigt? Är inte folk hyfs? Inte en endaste gång har jag hört detta från min familj eller vänner. De som känner mig.

Dessutom, är det någon som egentligen vet vem man är? Allra minst om man har en sjukdom som påverkar ens personlighet. Jag tycker det är lite mycket begärt att jag ska komma på exakt vad som är Tove, bipolär, adhd och tvång. Själv gillar jag tanken att själva problemen är diagnosen – resten vill jag vara. Men så får man tydligen inte heller tänka. Nej, där gick man på en ny mina:

– Du kan ju inte skylla allt på din diagnos!

Typiskt. För att veta vad som är vad måste man läsa på om sin diagnos, bli lite utav en expert. Sen ska man ta avstånd ifrån allt som är diagnosen. Detta får man under inga omständigheter identifiera sig med. Gör man det är man ännu mera fel och konstig. Man måste vakta sin tunga. Fattar inte folk att detta blir lite jobbigt? Som att man inte var förvirrad redan innan. Alltså, jag menar att man har förvirrad redan innan.

Om Tove
Jag har något så spännande som psykisk (o)hälsa. O:et betyder i mitt fall att jag har bipolär sjukdom och adhd. Vad det innebär ska jag berätta mer om i bloggen. Välkommen att följa min, ibland lite annorlunda, vardag!

31 kommentarer till “Identitetsproblem?

  1. petra

    Tove! Jag skrattade högt för mig själv när jag läste” – hej astma, jag är psoreasis, trevligt att träffas” ^^ Jag älskar det här inlägget! Tack än engång för dina kloka, klockrena och välreflekterade ord <3

    Kram, Petra

    Svara
  2. Julia

    Men det är ju så i vården. det finns kliniker där man kallar patienterna utifrån sin diagnos, typ ”magsåret på sal 27”. Sen finns det andra där man kallar patienterna för deras namn. Det fick jag veta av en tjej som jobbade i vikariepoolen på Karolinska för många år sen. Det finns altså en sån kultur bland dom som har makten och diagnosticerar oss.

    Svara
  3. linda

    Just det här pratade jag med en vän om i dagarna. Vem är jag utan panikångest? Har haft det så länge att det blivit en del av mig. Det speglar ju hela mitt liv, min vardag, ja allt.
    Och vem förväntar sig människorna runt mig att jag ska vara..?

    Svara
  4. Bauti

    Jisses vilken fullträff!!!
    När jag försöker få folk att fatta vad diagnosen ADHD är så kan jag säga: Exempel att jah avbryter andra konstant när dom pratar. Eller xxxxx…..
    Då får man genast kastat tillbaka: Men så kan jag också göra. Det är ju inte typiskt ADHD, då hade jätte många haft det.
    Skall dom försöka släta över min sjukdom eller försöker dom vara snälla??
    Dom fattar inte, att dom inte kan göra något av det.
    Jag HAR diagnosen ADHD & bipolär.
    Ge fan i att säga att jag inte har det. Och förmildra mina problem. Skillnade är att du har det IBALAND, och jag har det 24 timmar om dygnet. Måste hela tiden tänka på allt ”knäppt” man gör och hur man uppför sig ”normalt”.
    Jag blir helt matt i huvudet och vet inte vad jag skall ta vägen när flera åker in på samtalet och pratar och annalyserar vad ADHD egentligen är.
    Jag skall i fortsättningen ha med mig information på papper som jag kan räcka över när dom frågar om min (o)hälsa.

    Tack nu fick jag gapat av mig 🙂

    http://bautiblubb.blogspot.se/

    Svara
  5. Emm

    ”Dessutom, är det någon som egentligen vet vem man är? Allra minst om man har en sjukdom som påverkar ens personlighet.”
    Det där har jag funderat på jätte mycket. Jag känner mig tryggare med människor som kan se mig, se bra saker i mig. Och jävligt otrygg med människor som ser det ”sjuka” och triggar igång på det. Sätter hårt mot hårt, som om jag ville vara så där besvärlig och jobbig, men om nån ger mig skit för det så blir det otrevligt/jobbigt att vara sån och då skulle jag sluta/vilja sluta vara sån. (det funkar tvärt om) Synd att majoriteten av de som jobbar på psykmotagningen jag har kontakt med är av den senare kategorin. (Det där kanske mer hör hemma i texten om bemötande, jag skulle kunna skriva huuuuur långt som helst om dåligt bemötande, därför blev det ingen kommentar alls på den texten…)
    Bauti känner igen mig i det du skriver också. Så jobbigt när folk försöker peppa och istället förminskar, ibland landar snälla avsikter så fel. Senast idag fick jag höra men du har ju kunnat det där/inte alltid varit sån. Jag svarade att jag alltid har varit sån, men nu kan jag inte dölja det längre.

    Svara
  6. Cecilia

    Jag förstår vad ni menar. Vad är jag och vad är sjukdom? Och vem är jag utan sjukdom?!

    Det är riktigt irriterande när andra kan titta lite menande i samförstånd ”stackarn, hon är bipolär”, när JAG faktiskt gör något. JAG – inte bipoläriteten – har många sidor, åsikter och känslor som är mina egna. Jag ÄR inte min diagnos.

    Och samtidigt ”är jag är bipolär”. Egentligen borde jag väl säga ”har bipolär sjukdom”, eller förenkla för utomstående ”det kallades för mano-depressivt förut”. Men jag orkar inte. Jag är bipolär. Andra är diabetiker, reumatiker eller epileptriker (hur det nu stavas).

    Det ligger där och ruvar hela tiden. Puttrar lite under mina friskperioder (som tack-och-lov är längre än sjukperioderna). Som vilken kronisk sjukdom som helst kan den hålla sig lugn med regelbundenhet. Äta, sova, motionera och inte stressa. Mediciner varje dag, besöka kontaktperson ofta och läkarbesök flera gånger per år. Och hur kul är det?! Efter första ordentliga perioden trodde både läkarna och jag att det skulle bli lugnt. jag hittade balans. slutade med medicinerna, glesade ut sjukhusbesöken, Men när manin dyker upp är den tyvärr välkommen, innan den störtdyker till depression.

    Jag ÄR inte min diagnos och det verkar inte ni heller vara. Det är vi själva – jaget- som är grunden, den bipolära sjukdomen är ett tillägg – inte tvärtom.

    Kluvet. Jag kallar mig bipolär, fastän jag borde säga att jag har bipolär sjukdom. Samtidigt hatar jag att bli behandlad som bipolär, vilket många lätt kan tolka som om jag är galen/psyko/idiot. Men å andra sidan fattar de människorna inte skillnaden i alla fall.

    Förstår ni vad jag menar?

    Bra inlägg Tove. Att tror att många av oss funderar över det! 🙂

    Svara
  7. Katarina

    Mitt i prick Tove.
    Jag la ner massor med krut på att försöka dela upp min son i ”med diagnos” och ”utan diagnos”.
    Försökte hitta den ”rätta skrutten” i diagnos dimman. Vem var han egentligen? Vem skulle han varit utan diagnosen?
    Trodde jag kunde lära känna både honom och diagnosen bättre på det viset.
    Det höll inte i längden. Blev bara mer förvirrad och trött.
    Han är den han är. Diagnosen är en del av honom. Har den i bakhuvudet så jag kan lotsa och stött honom igenom krångliga stunder.
    Helst att han hittar egna lösningar och verktyg, som han kan använda om och om igen.
    För det är ju ändå bara han som vet hur det känns att vara just han.
    Men nu har jag börjat om igen. Försöker bena ut vem jag är mitt i all utrednings- och medicin-dimma.
    Hoppas jag hittar ut snart och landar i nåt – jag är den jag är och min (ev.) diagnos är en del av den jag är.
    Men det känns lååååångt dit. 🙂

    Svara
  8. Tove Lundin

    Härligt att skratta högt Petra :), det gör mig glad Kram!

    Men fy, Julia! De borde tänka på att en vacker dag kanske det är de som ligger där som ”magsåret” eller ”njurstenen”…

    Känner igen det där, Linda! Jag är säker på att du kommer att se att innerst inne är du alltid densamma. Tycker gott man kan ta allt det man gillar och kalla det för en själv! Och sen strunta i vad andra tycker (lättare sagt än gjort).

    Bra gapat Bauti! Jag bara älskar när vi kan vara lite arga över detta tillsammans. Det där pappret borde man ha, tillsammans med en informationsfilm för de som ändå inte fattar. Dessutom borde man få betalt för varje gång man behöver bilda en annan människa. Nej, nu blev jag också sådär arg..

    Håller med dig, Emm! Man ser ju sig själv genom andras ögon. Jag har massor av exempel på vänner som mått bättre av att träffa personer som ser på dem som bra. Detta borde alla inom vården känna till och utnyttja! Skriv gärna en lång text om dina bemötanden när och om du vill!

    Tack Cecilia! Jag fattar vad du menar. Och jag fattar lite bättre vad jag menar när jag läser det du skriver också. Det är det fina här, man får hjälp att sätta ord på sina tankar. En annan bra sak är att man slipper förklara sig hela tiden. För precis som du skriver – det är så jobbigt att man inte alltid orkar!

    Tack Micael! Gött att ge välbehövliga kängor 🙂

    Svara
  9. Tove Lundin

    Jag förstår att det måste ha gjort dig trött, Katarina! Det räcker ju mer än väl, tycker jag, att du känner till din sons svårigheter, för det är mer än vad många föräldrar gör. Och att du har dem i bakhuvudet för att plocka fram dem när de behövs. Att tänka ”vad hade hänt om inte” gör en så snurrig! Man kan ju aldrig få reda på det (detta är något jag måste jobba massor med).
    Jag känner också att det är så låååångt tills jag förstår mig själv. Därför tänker jag ge mig själv rätten att inte behöva veta exakt på momangen. Så jag tackar för andras välmenande analyser av hur man bör tänka och fortsätter vara smått förvirrad över den saken. Och finner tröst i att inte vara ensam om att inte veta. Den dagen kanske kommer (men gör den det för någon?) eller inte. Jag vill så gärna (försöka) ha lite skoj undertiden!
    Kram <3

    Svara
  10. Katarina

    Precis – det gäller att försöka ha lite skoj under tiden.
    Är så härligt när man kan lägga av ett asgarv, som känns i hela kroppen.
    Kollar på mycket film med min lilla plutt. Barnfilmer lockar fram många skratt. 🙂

    Ja det är skönt att inte vara ensam.
    Kram <3

    Svara
  11. Emilia

    Jag känner igen mig i det du skriver Tove, fast på ett lite annat sätt kanske.
    Jag är mitt i min utredning (för ADHD) och så sent som igår fick jag göra några tester som skulle mäta mitt arbetsminne, logiska förmåga och allmänbildning. Många av testerna klarade jag ”jättebra”, och hon som utredde mig sa ”ja med tanke på vilka bra betyg du har kommer du nog att klara de här testerna galant”.
    Det gör mig lite orolig att mina slutbetyg ses som en indikation på att jag kanske klarar testerna så bra att jag inte får en diagnos. För, jävlar vad jag har kämpat för mina betyg. Jag har länge tänkt att alla i skolan har det lika jobbigt/lätt, och därför kunnat utveckla massor av strategier för just skolan, ovetandes om att ADHD ens existerar. (Och nu när jag flyttat hemifrån så märker jag att det är ett livsprojekt att skapa strategier för att klara min vardag.) Den inre ständiga kampen syns ju inte utåt. Antalet timmar jag dagdrömde och betraktade vad som skedde utanför fönstret i grundskolan och gymnasiet skulle man aldrig kunna avläsa från mina slutbetyg. Jag är ju en smart jävel, och jag känner att det hindrar mig rent psykiskt från att tänka att min problematik fortfarande ”är ADHD”. Jag upplever att ADHD fortfarande kopplas allt för starkt till bilden ”stökig pojke med dåliga betyg”. Men efter att ha blivit ifrågasatt sååå många gånger gällande att jag inte verkar vara en ”typisk” ADHD utåt sett, så känns det som att jag hela tiden är i försvarsställning i min utredning. Att jag ändå klarat mig ”bra” hittills, utåt sett, förändrar dock inte min problematik.

    Vissa säger ”men vadå, det är väl bara skönt om du inte skulle få diagnosen ADHD?”
    Nä, jag vet faktiskt inte om jag tycker det. För då kan jag inte förklara mig själv för mig själv med hjälp av ADHD, då handlar helt plötsligt all problematik i mitt liv om något annat. Jag kanske helt enkelt är lat, glömsk, kan inte hålla käften, risktagare för att jag vill vara det, dålig på att strukturera, avsaknad av funktionen ”rutiner” och så vidare, och så vidare. Och vet ni? Jag vågar inte säga det till folk. För jag är rädd att få svaret ”men vadå vill du bara diagnostiseras för att kunna skylla dina problem på ADHD?”. Tycker att det är hemskt att man ska behöva känna så. Jag VILL ju inte ha problematiken, vem vill ha det?! Att få en diagnos skulle hjälpa mig att rättfärdiga mig själv som människa – jag skulle kanske slippa en hel del självhat.

    Frågan om identitet och ADHD/neuropsykiatriska funktionshinder i allmänhet är komplex och extremt mångfacetterad och behövs pratas om i ännu större utsträckning!

    Märker att jag vill skriva en oändlig uppsats om detta, men jag stannar nog här..
    kram!

    Svara
  12. petra

    Hej alla fina och Tove!

    Jag måste bara säga att jag tycker det känns så fint att få ta del av det alla av er läsare skriver här, era egna upplevelser är värt guld! Så tack alla och tack Tove <3
    Vi kämpar på tillsammans!

    Kram Petra

    Svara
  13. rabbit

    Wow jag har aldrig sett det så, nog mest bara skämts lite för jag tänker att de som säger sådär har ju rätt och här sitter jag och gömmer mig och gräver ned mig i info om nån diagnos. Som kanske inte ens är på riktigt dessutom, hos en del känns det nästan som de ser på det som på astrologi. Man ser det man VILL se i det man läser om diagnosen, lite som i horoskop alltså. Och då blir man liten och slutar läsa sånt som, i det långa loppet, tycks göra iallafall mig lite starkare. För det är ju inte riktigt så abstrakt som vissa verkar tycka.
    Så tack Tove och alla andra, den här ska jag komma tillbaka till och läsa igen när det behövs 🙂

    Och skitbra inlägg Emilia, känner verkligen igen mig! Och ja, lätt något som borde diskuteras oftare. Som typ allt i den här diagnos-funktionshinder-världen..

    Svara
  14. Fanny - glimtars.wordpress.com

    Vad fint att du skriver om det här, Tove!
    Och Bauti och Emilie också, jag känner igen mig i det ni båda skriver.
    Jag tror folk helt enkelt inte förstår hur det känns för oss när de säger ”men så där har jag det också”.

    När man har så jäkla svårt att veta vad som är rätt val för att man tar in alla andras åsikter utan att kunna filtrera bort dem som andra kan. Då säger nån: ”men det handlar egentligen bara om att välja.”
    Och man blir så ledsen och arg och besviken och jag vet inte vad.
    Jag läste nånstans att det är en lyx att bli förstådd. Och jag börjar mer och mer tro att det stämmer. Det känns så sorgligt att en del folk man känner aldrig kommer att ens komma i närheten av att förstå. Att det stannar vid ”men kom ihåg att adhd bara är EN DEL av dig.” Jo, men det är en ganska så stor del att reda ut när den varit dold i 22 år och bara synlig i 1/2.

    Emilia, jag hoppas du får din diagnos!
    Jag hade samma rädsla när jag gick på utredning. Och nu, ett halvt år senare, är jag fortfarande rädd att inte bli trodd på den kommunala sidan eftersom jag fick min diagnos privat. Det gör ont att inte bli trodd, men jag tror i alla fall på dig, för jag var som du i skolan.

    Hoppas du skriver fler uppsats-kommentarer, för de behövs!

    Svara
  15. Tove Lundin

    Nu blev jag sugen på att se barnfilm, Katarina! Blir mer legitimt med en skrutt bredvid. Men jag tänker göra undantag! Känner för att skratta till Ice age 🙂 Kram <3

    Du har så rätt, Emilia! Just det där fick jag kämpa med. Jag hade tur, min utredare kunde se bortom bra betyg och "duktig flicka". Istället fokuserade hon på hur jag mådde när jag behövde kämpa. Jag hade tur. Hoppas att du också får det. Jag tycker att det är viktigt att vi visar att vi finns – tack för din berättelse som hjälper många! Skriv gärna mera, det behövs.. Kram!

    Kunde inte sagt det bättre själv, fina Petra! Kram till dig <3

    Jag hade nog aldrig vågat tänka eller skriva så Rabbit, om vi inte var fler här som kände likadant. Det blir mindre som horoskop då. Mindre abstrakt. Det känns mycket Riot att reclaima rätten att få vara den man är, utan att behöva förklara eller försvara.

    Precis så, Fanny! Jag blir glad och ledsen när jag förstår att jag aldrig var ensam. Jag vill också säga att den här bloggen är världens bästa – för jag har världens bästa läsare <3

    Svara
  16. Cecilia

    Det skulle inte vara världens bästa blogg om du inte skrev den.

    Och jag gillar att läsa allas kommentarer. Genomtänkta, personliga och intelligenta. Inte ”oh, vad stark du är som berättar om din diagnos”, utan inlägg från människor – normala psykon – som delar erfarenheter och historier.

    Heja oss som kämpar hårt varje dag för något som inte syns på utsidan. Mitt i allt tror jag faktiskt att det gör oss till bättre och mer toleranta människor.

    Svara
  17. Julia

    Vilket viktigt ämne du tar upp, Tove! Jag funderar vidare och minns välmenande men för mig inte så bra råd från vården.

    En psykolog tyckte inte det var bra att jag var med på ett forum för folk som har samma diagnos som jag. Fast där har jag varit med så länge, så jag sa att det är en av de viktigaste stöttepelare jag har. Och fortsatte skriva där. Men sen berörde jag ju inte det forumet med psykologen mer, så vad som hände var ju att jag stängde till lite för hen.

    Jag började i en kulturverksamhet en kväll i veckan, men eftersom de övriga var friska tyckte jag att jag skulle prata med ledaren om mina problem. Nä, det fick jag ju inte för samtalskontakten. Jag skulle inte gömma mig i min diagnos. Så då följde jag det rådet. Men det var inte bra. När det slutade med att jag inte orkade utan var tvungen att bryta mitt i en kväll så blev det så konstigt. Hade varit mycket bättre om jag haft ”öppna kort”. Handlar inte om att skylla på diagnosen, utan att vara öppen med sina funktionsnedsättningar. Tycker jag. Så nu har jag provat det konceptet och det funkade inte för mig 🙂

    Sen finns det dom som säger att jag ska vara helt öppen. Men, nä, det finns rätt mycket fördomar. Så jag portionerar ut min diagnos i små lagom bitar beroende på vem jag pratar med.

    Och min senaste samtalskontakt är klok och bra på många sätt, men hen ska gärna poängtera att ”det är helt normalt att reagera som du gör på det här som händer”. Ja jag vet att det är normalt att reagera på påfrestningar. Men jag vet att mina reaktioner blir starkare och kan innebära att jag blir sjuk/are igen. DET är skillnaden.

    Kommentaren som jag fått att ”ja men det går ju upp och ner också för friska”. Nähä? Säger dom det? hade jag ingen aaaaaning om 🙂 Jag har faktiskt varit frisk långt upp i vuxen ålder, jag vet vad som är ”friskt” och vad som inte är det. Och jag känner mig avfärdad med den kommentaren.

    Svara
  18. Tove Lundin

    Tack Cecilia! Jag håller med dig så mycket! Och verkligen: Heja oss som kämpar och heja oss som tillåter oss vara stolta över det 🙂

    Bra exempel, Julia! Precis sådär är det ju – jag känner igen så mycket! Det blir liksom aldrig riktigt bra, hur mycket man än försöker. Man måste lära sig att känna av själv från gång till gång. Det gör även mig så trött att behöva övertyga andra om att jag fattar skillnaden.

    Svara
  19. Julia

    Precis Tove, så är det, att man måste övertyga andra ”välvilliga” människor om att man faktiskt fattar skillnaden själv.

    Svara
  20. Malin Bergendal

    Jag ska sluta säga att jag är närsynt. Jag har ju faktiskt andra egenskaper också, som är fina och positiva! Och vem som helst kan se lite suddigt om de till exempel inte har tvättat fönsterna eller putsat glasögonen, eller kanske är väldigt trötta och inte orkar fokusera. Det behöver faktiskt inte vara något onormalt 🙂

    Svara
  21. Nea

    Åhhh, jag suckar av igenkännande.

    Jag fick för inte längesedan diagnosen borderline, med ångestsyndrom i bakgrunden sedan tidigare, och jag har aldrig känt mig mer lättad över att äntligen få en förklaring på varför jag mår som jag gör, alltid lyckas trassla till ansvar och relationer och ja… Helt enkelt varför min vardag aldrig går att få ihop på ett riktigt ”normalt” sätt. Världens största lättnad tyckte jag, medan den första reaktionen från många närstående var att jag absolut genast måste sätta igång med att jobba emot allt vad diagnosen innebar, och ta avstånd från den.

    Hur skulle det gå till? För första gången kände jag mig inte som ett monster, utan snarare normalare än någonsin, och kunde helt plötsligt få något slags grepp om vem jag var, min personlighet. Jag är inte borderline, men det är en del av vem jag är, och om jag inte klarar av att gå på ett möte eller träffa en vän jag har bestämt träff med p.g.a. en panikattack eller något annat plötsligt dåligtmående vill jag inte hitta på en ursäkt att gömma mig bakom, för lögner får mig bara att må ännu sämre. Innebär det då att jag skyller på diagnosen?

    Jag blir trött och förvirrad av folks attityder gentemot psykisk ohälsa, särskilt när jag själv känner att jag inte skäms över det. Ska de runt mig skämmas åt mig, eller hur tänker de egentligen? Jag vill inte som 20-åring bli förminskad och putsad tills bara de ”fina” sidorna syns.

    Svara
    • Tove Lundin

      Så fint du skriver, Nea! Jag håller med om varje ord. Och jag känner igen mig. Dessutom känner jag mig mindre konstig, nästan cool, när jag läser om sådana som du. Som inte skäms. Som inte kan identifiera sig med omgivningens konstiga fördomar. Utan som jag, ser det som ett svar. Kanske lite tröst. Och det kan väl bara få vara så?! Tack!

      Svara
  22. Johan

    Hej, intressanta inlägg på din blogg.
    Jag har sedan 2008 en diagnos (Asperger/ADD) men känner fortfarande en stor tveksamhet/osäkerhet inför sjukvården och min psykolog.
    Psykologen fokuserar ensidigt på aspergerdiagnosen och utelämnar andra livserfarenheter etc.
    Byter till en annan behandlare efter nyår efter fem år hos samma psyk.

    Svara
    • Tove Lundin

      Hej Johan!
      Tack 🙂
      Vilken tur att du får en ny behandlare, tycker verkligen att du ska byta om du inte är nöjd! Och förstår varför du känner så.
      Välkommen hit!

      Svara
  23. EnMörkräddMänniska

    Bra rutet!
    Själv fick jag som tonåring absolut inte säga att ”jag är sjuk”, vilket jag sa typ en gång, mest för att retas, men då blev det hus i helvete på BUP-akuten och prat om att jag inte alls var sjuk (fastän jag behandlades som om jag var riktigt sjuk, satt inlåst och övervakad och ansågs ha ”en allvarlig psykisk störning”.)
    Att jag varken fick säga eller tro eller tänka att jag var sjuk berodde på att jag då, enligt personalen skulle ”skylla allting på min sjukdom och inte ta något ansvar” (ja, där kom det, ja, alla psykiskt sjuka skyller allt på sin sjukdom!)

    Jag fick inte heller veta vilka diagnoser jag hade, eftersom att jag då skulle identifiera mig med dem. Fick inte förrän nu, i våras, veta de diagnoser som sattes för nio år sedan. Detta via att jag begärde ut min journal.

    Slutet på historien: När jag senare kom till vuxenpsyk och deklarerade att jag var då minsann inte sjuk, så fick jag höra att jag inte hade någon sjukdomsinsikt, haha, jag kan inte låta bli att skratta åt eländet.

    Svara

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *