Ibland ljuger jag..

- Bara bra, vännen!

Kära läsare, har ni funderat över hur många ljug om dagen ni behöver för att “komma undan” som normal? Jag tycker mig själv vara ett modigt, starkt och stolt psyko. Till exempel det där med att jag bloggar, har skrivit en bok, är “vardagspsyko” och allmänt Riot. Men tji fick jag när jag började räkna. Oftast ljuger jag inte fullt ut, jag förskönar sanningen. Kan man nog säga, med lätt underdrift..

Det kan vara svårt att upptäcka sina verka-normal-ljug, speciellt om man är ett världsvant psyko. Har man ägnat större delen av sitt liv åt att försöka passa in går det liksom av bara farten. Till exempel blir “psykologen” lätt till “läkaren”, eller bara “möte”, om det riktigt klämmer.

Säger man att det är lite jobbigt att bo i ett äldre hus, eftersom suset i väggarna ger en migrän, får man polare på en fest. Skulle man säga att det blir så svårt att jobba, eftersom man hör musik och röster i suset, får man stå ensam i ett hörn med sin välkomstdrink. Tackar man nej till en fika med ett “Tyvärr är jag förlamad av ångest i dag, kanske i morgon” är man lite väl rätt på sak. Det räcker gott med ett “Jag är lite trött”.

På frågan “Hur är det, vännen?” Ska man svara “Bara bra, vännen!”, gärna le lagom mycket. “Jag orkar inte leva” alternativt “Har aldrig mått bättre, jag är Superman” blir för jobbigt.

Jag hoppas att ni, precis som jag, har en eller flera personer i era liv som tål hela sanningen. Om inte så får man vara precis som man vill här! När allt känns för ledsamt brukar jag tänka på något ännu sorgligare: nämligen alla de människor som får oss att känna att vi behöver ljuga. De som alltid vill ha svaret “Bara bra, vännen” Tänk så mycket spännande de går miste om i livet!

RIOT!