Ge en gåva

Ibland ljuger jag..

- Bara bra, vännen!

Kära läsare, har ni funderat över hur många ljug om dagen ni behöver för att ”komma undan” som normal? Jag tycker mig själv vara ett modigt, starkt och stolt psyko. Till exempel det där med att jag bloggar, har skrivit en bok, är ”vardagspsyko” och allmänt Riot. Men tji fick jag när jag började räkna. Oftast ljuger jag inte fullt ut, jag förskönar sanningen. Kan man nog säga, med lätt underdrift..

Det kan vara svårt att upptäcka sina verka-normal-ljug, speciellt om man är ett världsvant psyko. Har man ägnat större delen av sitt liv åt att försöka passa in går det liksom av bara farten. Till exempel blir ”psykologen” lätt till ”läkaren”, eller bara ”möte”, om det riktigt klämmer.

Säger man att det är lite jobbigt att bo i ett äldre hus, eftersom suset i väggarna ger en migrän, får man polare på en fest. Skulle man säga att det blir så svårt att jobba, eftersom man hör musik och röster i suset, får man stå ensam i ett hörn med sin välkomstdrink. Tackar man nej till en fika med ett ”Tyvärr är jag förlamad av ångest i dag, kanske i morgon” är man lite väl rätt på sak. Det räcker gott med ett ”Jag är lite trött”.

På frågan ”Hur är det, vännen?” Ska man svara ”Bara bra, vännen!”, gärna le lagom mycket. ”Jag orkar inte leva” alternativt ”Har aldrig mått bättre, jag är Superman” blir för jobbigt.

Jag hoppas att ni, precis som jag, har en eller flera personer i era liv som tål hela sanningen. Om inte så får man vara precis som man vill här! När allt känns för ledsamt brukar jag tänka på något ännu sorgligare: nämligen alla de människor som får oss att känna att vi behöver ljuga. De som alltid vill ha svaret ”Bara bra, vännen” Tänk så mycket spännande de går miste om i livet!

RIOT!


Om Tove
Jag har något så spännande som psykisk (o)hälsa. O:et betyder i mitt fall att jag har bipolär sjukdom och adhd. Vad det innebär ska jag berätta mer om i bloggen. Välkommen att följa min, ibland lite annorlunda, vardag!

20 kommentarer till “Ibland ljuger jag..

  1. Julia

    Ja, genast känner jag tacksamheten över att jag faktiskt har några vänner i mitt liv som klarar av absolut hela den osminkade sanningen.

    Men att bara säga t ex ”jag är trött” utan närmare förklaring, det kallar jag inte för att ljuga. Det kallar jag för att sätta gränser hur personlig/privat jag är.

    Nyligen på en fest fick jag frågan av en person som var ny bekantskap för mig om jag hade klarat av sommarens semestrar. Genast virvlade tankar genom huvudet: ska jag börja utvika mig i långtidssjukskrivning etc etc. Men, jag sa bara ”ja, det har jag”. Vems semestrar behövde jag väl inte gå in på 🙂 Och sen sa jag inget mer, och vi släppte ämnet när hen fått utbreda sig lite om sin dito.

    Man kan ju kalla det för målgruppsanpassning av det man säger, också 🙂
    Jag kände mig jättenöjd! Jag hade satt en gräns, värnat mig själv.

    Svara
  2. Therese

    Va bra skrivet. Mitt i prick!
    Länge leve små lögner när man är för hyper för att stänga av ventilen eller för nere i skiten att man inte ens orkar stiga upp ur sängen. Och länge leve vänskap som är stark som sten och varm som solen himself. Jag känner dock alltför ofta för att vara ärlig och på så vis provocera fram en reaktion, en liten tankeställare eller diskussion. Men ibland tycker jag också att det är så förbannat kul att ta del av andras reaktioner när man besvarar frågan vad man gjort i helgen med att man låg inne på psyket. Inga konstigheter liksom. Ibland får jag helvetes ångest när jag är ärlig och ibland tycker jag att det är humor på hög nivå. Men det är dock skönt att veta att man alltid kan plocka fram de små fina lögnerna när man helt enkelt inte pallar.
    Önskar dig en fin helg! RIOT!!

    Svara
  3. Tove Lundin

    ”Målgruppsanpassning”! vilket fantastiskt ord Julia.. Från och med nu målgruppsanpassar jag mina svar, och sätter gränser för att värna om mig själv. Smart svar på semesterfrågan, kan tänka mig att många har det lite kämpigt mer den just nu…

    Jag kan också gilla att se reaktionerna, Therese! Som du skriver blir det lätt ångest om man varit ”för ärlig”. Kanske det viktiga är att man inte trycker undan sitt ”sanna jag” så ofta.. För när jag satt Tove i skamvrån för länge – då mår jag som allra sämst!
    Riot!

    Tack för din blogglänk! 🙂

    Svara
  4. Micael

    Jag brukar ”bespara” folk mina problem genom att genast fråga hur de mår och sen lyssna på deras berättelse istället för att de ska behöva lyssna på min. Jag brukar nästan uppmana dem att berätta om sina krämpor. Då behöver jag inte öppna mig. Då slipper jag se hur besvärade de blir när de inser att man inte brutit benet ; ) utan är deprimerad.

    Jag vet att det bara är av artighet man frågar, men ibland skulle jag barqa vilja svara: Fråga inte om du inte (verkligen) vill veta.

    Det skulle vara skönt att ha någon nära vän att prata med. Tyvärr har jag ingen. Kanske därför jag är deprimerad : )

    Svara
    • Tove Lundin

      Håller med dig helt Micael – fråga inte om du egentligen inte vill veta! Men, som du skriver är det ju så klart av artighet, (och vana). Jag brukar göra detsamma som du – be dem berätta.. Dessutom är man ju en bra vän som lyssnar! Två flugor i en smäll liksom. Eller tre kanske, jag tycker om att lyssna på andra.

      Det förstår jag verkligen, att det blir ensamt utan någon nära att prata med. Om du vill får du gärna gå med i vår facebookgrupp ”Hjärngänget” (det gäller så klart alla som vill). Där finns likasinnade 🙂

      Svara
  5. Emm

    Imorgon ska jag på ett motiveringssamtal för en utredning. Jag är jätte nervös och har massor av tankar och undrar om det är värt det? Har varit sjuksriven länge och gått i terapi i en massa år utan att kunna få hjälp att lösa ”grundproblemen”. Sökte hjälp för sömnproblem för nästan åtta år sen, sover fortfarande jätte dåligt. Fast nu med bonusen inte bara svårt att somna utan också svårt att komma till sängen. plus en massa ångest och deppighet.
    Ni verkar vara så himla snälla och peppande här, kan ni lugna ner mig? Utredning är det så jobbigt som det verkar och kan det leda till något positivt?

    Svara
  6. Katarina

    Emm.
    Har precis fått veta att min utredning börjar om ca två månader.
    Har därför ingen erfarenhet av egen utredning än. Men känner igen mej i dina funderingar.
    Min son fick sin diagnos förra året. Det var en jobbig men nödvändig ”resa”. Hans diagnos har öppnat många dörrar. Varken han eller jag hade klarat problemen på egen hand.
    Diagnosen har lett till massor med bra hjälp och hjälpmedel.
    Är vad jag hoppas på för egen del med.
    Önskar dej massor med lycka till.
    Kram <3

    Svara
  7. Barbro

    Jag brukar tala sanning men då tror inte folk mig. Häromdagen berättade jag för någon om min ADHD-diagnos (som jag fick i torsdags). Då får jag veta att jag inte alls kan ha ADHD för jag får ju visst saker gjort…??? Ja försöker jag förklara, men att få detta gjort innebär stor psykisk smärta och ångest, men till slut göra jag det jag måste och mår jättadåligt. Osv osv. Känns konstigt att behöva försvara diagnosen. Kanske kommer jag ljuga lite ändå fast jag oftast är öppen med vem jag är och hur jag mår.

    Micael, häng med i Hjärn-gänget. Ni andra också som vill utbyta erfarenheter och tankar med likasinnande. Gruppen startade för några månader sedan och vi är 30 medlemmar just nu. Där råder stor respekt för varandras frågor och måeende. Ingen ska behöva vara ensam med sina tankar och problem.

    Crazy-kramar

    Svara
  8. Katarina

    Spontant ville jag skriva: Grattis till diagnosen Barbro!
    Men så tänkte jag – så kan jag väl inte skriva! Inte kan man väl gratta nån till en diagnos.
    Men om jag skriver Grattis iallafall så förstår du säkert vad jag menar. 🙂
    Va skönt att äntligen få det på papper. Åh va jag önskar att jag var där också.
    Men nu får jag som sagt äntligen en utredning. Får se det som ett delmål på den långa resan.
    Ja skumt att man ska behöva försvara diagnoser. Hamnar i det läget med min sons diagnos också. Inte roligt.
    Kram <3

    Svara
  9. Tove Lundin

    Hej Emm och välkommen hit!
    Du har rätt, jag har världens bästa läsare! Jag blir en sentimental lipsill när jag läser era fina svar, Katarina och Barbro, tack för att ni finns här <3
    "Ingen ska behöva vara ensam med sina tankar och besvär" det är så fint, Barbro. Jag har många liknande problem som dina, Emm. Jag håller med Katarina och Barbro – en diagnos leder till att man får både förståelse och den hjälp man behöver. Du behöver inte vara nervös, säkert kommer du lära dig massor om dig själv. Det gör allt så mycket lättare! Alla dina frågor är välkomna här, Emm!
    Håller med dig Katarina – visst känns det som att man vill säga "Grattis!" Snart är vi också där..
    ps: Jag blir arg som ett bi när jag tänker på hur du måste försvara din son!
    Kram <3

    Svara
  10. Frida

    Emm: JA det är värt det! Om du har gått med det här länge, och det inte blivit bättre av sig själv ännu (av ditt inlägg får jag känslan att det till och med blir svårare för dig med tiden), så kommer det heller inte att bli bättre framöver om du inte får rätt hjälp.

    Min utredning var oerhört jobbig på det viset att det rörde upp så mycket gammalt, så många saker i uppväxten som var jobbiga och blev fel…men nu fick jag ju samtidigt ett svar på VARFÖR det var jobbigt och blev fel…så som Katarina säger: en jobbig men nödvändig resa. Och jag ångrar inte en sekund att jag gjorde den resan! Jag har fått hjälp med så mycket sedan jag fick diagnos (ADHD+AS samt sömnstörningar) och då har det varit värt varenda sekund av utredningen!

    Mitt bästa råd inför besöket är att inte hålla inne med nåt, utan dyker nåt upp i ditt huvud så säg det! På en gång! Även om det kanske inte har exakt att göra med det som ni just då pratar om, det är bättre att bara få det sagt istället för att försöka komma ihåg att säga det på ”rätt” ställe. Allt som är intressant kommer utredaren att plocka upp, antingen direkt eller senare under samtalet.
    Ett annat tips är att skriva ner i förväg saker som du tänkt på. Spelar ingen roll att det står huller om buller eller att det kanske bara är stödord, det är samma sak där: utredaren plockar upp det väsentliga OCH eftersom att det är skrivet så finns det ingen risk att du glömmer bort att få det sagt.

    Känner förresten igen det som Barbro säger: ”Nej men du kan ju inte ha ADHD/AS för du är ju inte bråkig/asocial…”. De har uppenbarligen inte tittat in i min röriga lägenhet eller sett mig komma en timme sent till fikadejten IGEN bara för att jag fick ett utbrott över korviga strumpor, de har bara sett ”ljuget” och det går inte ihop med deras stereotypa bilder av syndromen. Så jag har blivit rätt restriktiv med vilka jag berättar för: tror jag att de skulle ha/ge nytta av att veta så kan jag berätta om det känns bekvämt, annars så får det bli lite teater. Så länge det inte skadar mig eller någon annan.

    Svara
  11. Barbro

    Det är helt OK att säga grattis Katarina, TACK :). Jag tycker jag har vunnit nåt. En kamp som pågått 3,5 år, men nu kan jag också börja nästa steg. Lämna utredningen bakom mig och se framåt.
    Fast trodde inte folk skulle ifrågasätta mig när jag har diagnos. Man ska aldrig sluta förvånas antar jag 🙂

    Svara
  12. Micael

    Barbro det är märkligt att du ska behöva försvara din diagnos när du äntligen fått bekräftelse! Vem ifrågasätter en som just berättat att de har cancer?
    Var inne och letade efter ”hjärngänget” idag. Blev av någon anledning osäker på hur det stavades så jag hittade aldrig ”gärnhjänget”. Hur tänkte jag där? Gör ett nytt försök senare idag 🙂

    Svara
  13. "Jessica"

    Det JAG tror är svårt för många är alla olika symptom som ADHD kan ge och för olika personer totalt motsatta mot varandras. Jag får saker gjorda men olika på olika ställen. Känns som jag är en person på jobbet och en hemma. Jag sitter här nu och vet att jag måste märka upp min cykel innan dom forslar bort den från cykelstället men vete farao om det kommer att bli gjort i tid. Sen på jobbet så hjälper jag kunder,(hemtjänsten) med lite mera hantverkarrelaterade saker än kollegorna ,fixar och donar som en virvelvind. virrig ja men får det ändå fixat på ngt skumt sätt men hemma *SKRATTAR* hooooolyy shiiiiit vad det kan se ut 🙂
    Att få en diagnos förändrar kanske inte symptomen men man kan ju få hjälp på ett annat sätt, kedjetäcke för dom som sover dåligt kbt mediciner osv så det är ju ett klart plus.

    Svara
  14. Tove Lundin

    Tack Frida för superbra svar! Jag som fortfarande inte är klar med utredningen känner mig både peppad, övertygad och stärkt 🙂 Katarina, att du berättar om din oro gör att jag vågar möta min egen. Barbros framgång ger mig glöd och Frida, du ger hopp om att resultatet är värd all möda, med upprivna känslor mm.. ”Jessica” du är ett levande bevis på att man faktiskt kan överprestera på sitt arbete ”trots” sin diagnos.
    Hoppas det går bra i dag Emm!
    Kram!

    Svara
  15. rabbit

    Oj nu vet jag inte vilket av inläggen jag skulle kommentera alls. Glömde bort, men det var nåt om det där med att folk inte tror en när man är ärlig och berättar. Eller så får man den ’ja det har nog jag också’ och ’hoho jaja vad svårt det kan vara att komma igång med saker, jag vet hur det känns’. Total diss av diagnosen alltså och sjukt punkterad blir jag i regel då, så jag kör ofta ett ljug för att inte förstöra dagen. ’Bipolär, ja men det är nog jag också. Hoho jaja vad humöret kan svänga ibland, jag vet hur det känns’ är en annan fin gammal klassiker.
    Suck.

    Svara
    • Tove Lundin

      Ja fy vad jag avskyr det! Som att man skulle jämföra sin stela nacke med en förlamad. Eller sitt synfel med en blind. Eller nackspärr med någon som brutit nacken! Jag förstår mycket väl om någon känner igen sig. Men inte när någon säger ”Jag vet hur det känns” – som inte har en aning!
      Suck.

      Svara

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *