Hej yxskaft!

Jesus?

Ibland blir ett dolt handikapp synligt. Det kan vara att man börjar grina för ingenting, aldrig kan passa tider, får vredesutbrott eller att munnen ploppar ut konstigheter…

Det sista kan jag fortfarande tycka är lite pinsamt. Att låtsas som det regnar är ett bra knep, folk glömmer fortare än vad man tror. Råkar man säga konstigheten högt för sig själv funkar det alltid att låtsasprata i mobilen. Man hittar sina knep. Kreativitet är ingen bristvara för oss med psykisk (o)hälsa. (Jag tycker det ordet är lite trist – själv kallar jag mig oftast psyko. Det faller lättare i mun).

Men att vara ett psyko är inte alltid lätt. Min snabba associationsförmåga gör att jag plötsligt kan säga gurka om vi pratar om Fredrik Reinfeldt. Eller skratta på helt fel ställe. Det är som att leka associationsleken med sig själv när man benar ut tanken. Ibland har jag tänkt tre steg – på två sekunder.

En gång pratade jag med mamma och pappa om kristen tro. Plötsligt sa jag att det var som mammas potatisland. Det visade sig att jag tänkt i nästan sju steg. Detta var under min första hypomana period och varje gång det hände blev jag livrädd. Jag har alltid varit snabb med associationer. Men att säga saker som jag själv inte förstod var något nytt.

Nu har jag lärt mig känna på mig när det ska hända. Det är som att jag slukas upp av samtalet, boken eller filmen. Plötsligt får saker fler betydelser. Hjärnan vidgas och det kommer intryck, minnen och tankar från alla håll och tidpunkter. Ibland är det lite pinsamt – vem vill vara ett psyko liksom.. Men oftast är det skoj.

Och därför vill jag berätta här på bloggen. Kanske någon läser, som tycker det är lika läskigt och pinsamt som jag gjorde för några år sen. Till dig vill jag säga: det är helt normalt att vara onormal!

Även om det är svårt att se nu så lovar jag att en dag kommer du kunna skratta åt att du råkade säga att “muffins är ju gott” när ni pratade om bostadsmarknaden.