Ge en gåva

Hej då fobi!

Modig kvinnas baddräkt på tork.

Lilla Tove var inte rädd för något. Förutom karuseller, men det blev ju bara billigt och bra för mina föräldrar. Jag klampade runt barfota i skogen, lät myggorna suga klart så de skulle få mat till sina myggbebisar, klappade humlor och älskade att simma i vass och alger.

Någon gång i tidiga tonåren fick jag fobi för maskar. Sen blev det maskar, larver och djur med slem. Fobierna blev fler och fler. Inte förrän i dag, när jag är rädd för nästan allt, bestämde jag mig för att bli av med det. Jag kunde nu varken gå i högt gräs eller bada i en sjö.

Torpet fick bli min KBT, det var nu eller aldrig. Ganska bestämt sa jag till mig själv att i Torpet, där är man lilla Tove igen. Och det gick! Jag säger inte att det var den enklaste sak i världen, eller att allt är borta. Men jag har hittills inte låtit min rädsla ta över. Jag började lite försiktigt med att klampa ut i den läskiga naturen – iförd gummistövlar. Sen med sandaler, och efter några dagar – barfota!

När jag sett en ödla har jag sagt ”Hej ödlan”, eller ”Hej grodan” – till en groda. Detta följdes av ”Hej fladdermusen”, ”Hej igel” och nu senast ”Hej ormen”. Det senare sa jag ganska högt och darrigt – men ändå!

I måndags, precis efter att ha sagt ”Hej ormen” var jag så mallig att jag plumsade ner i en sjö. När paniken kom slog jag bort den, mindes hur det var för bara några år sedan, och simmade sakta tillbaka mot land.

Innan jag åkte hem förvånade jag mig själv. En liten igel hade satt sig på mjölkpaketet. ”Hej igel” sa jag och smekte den på ryggen.

Om Tove
Jag har något så spännande som psykisk (o)hälsa. O:et betyder i mitt fall att jag har bipolär sjukdom och adhd. Vad det innebär ska jag berätta mer om i bloggen. Välkommen att följa min, ibland lite annorlunda, vardag!

9 kommentarer till “Hej då fobi!

  1. Emma

    Igel och igel… En alldeles speciell sorts igel. Nämligen en skogssn-igel… Men en trevlig snäll svart variant, och inte de otäcka bruna mördarsn-iglarna som äter upp folks trädgårdar.
    Så om du även ogillade sniglar så har du uppenbarligen i ett slag kommit över den fobin också. Häpp!

    Svara
  2. Tove Lundin

    Tack Emma för rättelsen!
    Nu blir det ju som två i ett – mycket effektiv metod!
    Väldigt trevlig och snäll var den, skogssnigeln, vill jag lova. Trots att jag kallat den vid fel namn!

    Svara
  3. "Jessica"

    STRONGT !! jag jobbar på min GETING fobi, fan jag är både gaddad och fött barn SÅ ont kan det ju inte göra att man hellre hoppar framför en bil för att undgå en liten randig djävel… HAR blivit stucken nrä jag var liten men glömt HUR ont det gjorde.

    Svara
    • Tove Lundin

      Fy för getingstick! Det gör ont – men om man inte är allergisk är det inte så superfarligt eller ont. Så om du inte är allergisk kanske du också ska försöka mitt knep!? Typ sitta kvar och säga ”Hej geting”. Om den fortsätter snurra runt dig kan du försöka att inte springa utan gå lugnt. Det räcker med att spela lugn. Sen tror man på det! Tänk på att du är en superhjälte 🙂 Kolla länken för lite fler tips (mina är ganska ovetenskapliga) 🙂

      Svara
  4. Frida

    Ja vad hände egentligen? Jag var likadan som liten, framåt på alla sätt och vis…nu verkar jag rädd för allt. Stark getingfobi har jag med, men den vet jag vad den kommer sig av och jag bearbetar den i sakta mak, ska testa med ”Hej Geting!” nästa gång…men allt det andra? Rädd för mygg, rädd för gegg, rädd för ont, rädd för nej, rädd för skäll, rädd för blickar, rädd för diskvatten, rädd för telefonsamtal, rädd för (sn)iglar…vad hände med den kavata tjejen som var orädd och kastade sig in i vad som helst?

    Svara
    • Tove Lundin

      Precis så Frida! Jag fick nyss den insikten. Men faktiskt gör det mig lite modigare, bara att veta att lilla Tove var en cooling! Och när jag tänker efter, vad det var som gjorde mig till den fega fis jag är i dag, då blir jag förbannad.. Känslan av att alltid vara fel, aldrig passa in osv… Man kryper ihop mer och mer, allt blir så stort och läskigt. Vips är man en feg fis. Men nu vill lilla Tove fram igen. Hej geting! Hej världen!

      Svara
  5. Micael

    Du är modig Tove! Jag klarar inte av att gå i skogen eller i högt gräs. Hatar verkligen fästingar! Fanns det verkligen fästingar när jag var liten? Vi hade hundar då och jag gick alltid med dem i skogen eller i högt gräs. Såg bara någon enstaka.

    Jag gillar inte att åka till andra länder, alla fall inte länder utanför europa. De har massor med farliga djur, stora som små. Jag är en av dem som alltid har trott på historier om djur som kryper in i öronen och lägger ägg, usch. Jag struntar i om det inte är sant, jag tror att det är så ändå. Så det så.

    Min största fobi, i alla fall en som jag är medveten om, är tidningspapper med trycksvärta som svärtar av sig. Jag får rysningar bara jag tänker på det. Blir tokig när någon på tunnelbanan har något litet hörn på mig. En gång slängde jag mig ur en minibuss när de andra fick för sig att börja kasta tidningar. Jag uttryckte väl mitt ogillande och då började de kasta alla tidningarna på mig! Tur att vi var på en parkering och körde ganska långsamt 🙂

    Svara

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *