Ge en gåva

Gå ner tio kilo på en kvart!

Vår!

Jag har gått ner typ tio kilo – på en kvart!

Mirakelkuren heter självvalidering och är helt gratis. Jag har berättat om det tidigare, men det skadar inte att berätta om det igen. Jag måste nämligen påminna mig själv lite då och då.

Ofta går det så långt att jag har en sådär tio kilos dåligt-samvetes-övervikt när jag förstår att det börjar bli läge för lite validerig. Alla kilon sitter och trängs runt hjärtat, i halsen, lite i magtrakten och bakom ögonlocken. Det kliar, skaver och snörper åt, så att inga kläder, inte ens min egen hud passar.

Jag ber alltid om ursäkt för oprovocerade utbrott, onödiga anklagelser och allmänt dåligt hyfs. Problemet är att jag inte förlåter mig själv efteråt. Istället växer en böld av dåligt samvete och självförakt inom mig, som pyser ut i form av lite mer dåligt hyfs.

Så jag bad min pojkvän sätta sig med mig.

– Jag förlåter mig själv för allt dumt jag har sagt och gjort senaste tiden, sa jag med högtidlig röst. Jag har sagt förlåt och jag ångrar mig, men nu är det gjort och jag kan inte få det ogjort. (Självklart lipade jag en skvätt också).

– Vad bra, svarade han glatt.

Inte för att han fick ännu en ursäkt, utan för att han skulle slippa ett tag framöver. Nu blir det nämligen husfrid här hemma. Jag slipper mina tio kilon dåligt-samvetes-övervikt, han slipper höra mig säga förlåt hela dagarna.

Så otroligt enkelt egentligen, men ändå så svårt.

Om Tove
Jag har något så spännande som psykisk (o)hälsa. O:et betyder i mitt fall att jag har bipolär sjukdom och adhd. Vad det innebär ska jag berätta mer om i bloggen. Välkommen att följa min, ibland lite annorlunda, vardag!

7 kommentarer till “Gå ner tio kilo på en kvart!

  1. Barbro

    Jag skulle behöva göra så där. Men har inte kommit dit ännu. Jag provade men inget hände, jag ljög antagligen för bra för mig själv.
    Hur kom du över tröskeln?

    Kram

    Svara
  2. Annapanna

    Låter som en bra idé det där med att förlåta sig själv och liksom låta det vara. Jag var på medarbetarsamtal igår för första gången i mitt liv och min chef frågade på vilken avdelning jag helst ville jobba på till hösten (jag är nyanställd) och svarade: ”ja, det är väl som att välja mellan pest eller kolera” – WHAT liksom varför i hela fridens dar ska man liksom inte kunna hålla truten om vissa saker och ting. Jag försökte skratta lite åt mig själv efteråt men konstaterade att det kanske inte var så himla smidigt sagt ändå. Känns som att man kånkar runt på sådana där grejer hela tiden? Varför kunde man bara inte hålla tyst? Nej, jag står och pratar vitt och brett med människor som jag inte har träffat på tio år om min ångest inför livet och om att jag har skaffat icakort och känner mig så vuxen fast jag inte vill vara det och blablabla – det finns ju inga begränsningar! Jaja, det är väl bara att acceptera sig själv för den man är och kanske tycker någon att man är en knas och kanske tycker någon (förhoppningsvis) att man är toppen.

    Svara
  3. Tove Lundin

    Barbro: Min psykolog gav mig det i läxa. Jag glömde några veckor och fick bakläxa. Hon peppade, tjatade och förklarade om och om igen hur man gjorde. Sen validerade hon mig. Jag började gråta – det kändes jättekonstigt att man kunde förlåta mig! Efter det har jag lyckats själv några gånger – det känns helt underbart efteråt!

    Annapanna, vilken härlig historia! Precis sånt som kan hända ju.. Hoppas du kan lägga det i en liten låda och skicka ut i rymden 🙂 Det finns många människor som tycker knasbollar och babbelkvarnar som vi är toppen 🙂

    Svara
  4. Katarina

    Va härligt befriande det låter! Att förlåta sej själv och att det finns människor som gillar en precis som man är.
    Det gäller bara att hitta dem.
    Gillar ditt inlägg Annapanna. Känner igen mej själv så himla mycket. Mitt i prick liksom. 🙂
    Åh vad skönt det var att kika in här i kväll. Precis vad jag behövde.
    Kramar!

    Svara

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *