En snyftis

Det fina med att blogga här är att jag har världens bästa läsare. Jag behöver inte skriva som Berny Pålsson. Ni förstår mina liknelser. Men det gör inte läkare. Ta fram näsduken du som är känslig av dig, det här blir en snyftis:

Jag sa som det var till läkaren i dag, vad de håller på med är livsfarligt. Man kan inte slänga ut en patient bara för att psykologen ska sluta. Han lovade att skriva en remiss. Mer kunde han inte göra.

Människan är stark, man klarar mer än vad man tror. Jag har kämpat i fyra år, nu kapitulerar jag. Jag kan jobba och vill inte vara sjukskriven, men jag vill ha ett värdigt liv. Så sa jag – eftersom jag hela tiden trott att det var de magiska orden.

Det var inte hans område, fick jag till svar. Jag kunde höra av mig till hans kollega, överläkaren om jag ville snabba på utredningen. Hon vill bara bli kontaktad genom växeln. Tack och hej.

När jag kom ut hade det börjat regna. Det kom blött i skorna. Men jag vågade inte gå hem, även om jag visste att varma sockor och en varm villkorslös kram väntade – just i dag har jag inte förtjänat det.

För när man inte får hjälp blir det de anhöriga som får dra lasset. De får skaka av sig vassa ord och orättvisor – om och om igen. Men ibland blir det för tungt, även för dem.

Jag vågade mig hem tillslut, fick värme och tröst. Det onda börjar luckras upp. Men känslan jag hade, när jag gick runt på stan med mina blöta skor och varken kunde gå hem eller tillbaka – den sitter kvar. Och den skrämmer.

Då är det är skönt att ni förstår, utan att jag behöver förklara.