Ge en gåva

En smart bok

I dag har jag har köpt en almanacka. Det är en liten bok med rutor i. Varje ruta är för en dag. Boken är uppdelad efter året. Först kommer januari och sist december.

I rutorna kan man skriva vad man ska göra innan man gör det. Till exempel om jag ska till läkaren, säg den 19:e januari, skriver jag det i den rutan. Jag kan också skriva vilken tid jag ska vara där.

Tanken med en almanacka är att man ska titta i den varje dag. Då kan man se vad man ska göra dagen därpå. Och om någon frågar om man vill hitta på något en speciell dag, kan man titta i almanackan och på så vis se om det redan står något i den rutan. Står där något kan man leta upp en tom ruta, och fråga om vännen vill träffas då istället.

Om man är ambitiöst lagd kan man skriva med olika färger, kanske till och med stryka över med överstrykningspenna.

Det är min psykolog som har tipsat mig om detta. Det har hon gjort i över ett år. Enda gången jag ljuger för henne (hoppas hon inte läser) är när jag lovar att skriva upp saker i min almanacka. ”Det ska jag göra” säger jag med sådan inlevelse att jag tror mig själv. När jag sedan glömmer hittar jag på olika ursäkter istället för att bara säga som det är. Dessutom har jag fobi för almanackor.

Droppen var i morse, när jag vaknade fick jag för mig att jag egentligen skulle vara i Uppsala med min kompis och hennes dotter. Okej om man glömmer en vuxenkompis. Men barnkompisar ska man inte glömma! Så jag ringde henne bara för att höra att det var på torsdag. Hon skrattade gott (som vanligt). Men jag fick mig en tankeställare. Så jag sa att jag just var på väg att köpa mig en almanacka, det kunde hon hälsa min barnkompis, att Tube glömmer inte den här gången!

Psykologer kan man ljuga för men inte barnkompisar. Och så kom det sig att jag köpte en almanacka.

Om Tove
Jag har något så spännande som psykisk (o)hälsa. O:et betyder i mitt fall att jag har bipolär sjukdom och adhd. Vad det innebär ska jag berätta mer om i bloggen. Välkommen att följa min, ibland lite annorlunda, vardag!

9 kommentarer till “En smart bok

  1. H

    Hej Tove! Vilken härlig blogg! Jag har nu suttit uppe och läst alla dina inlägg.. Jag känner igen mig i så mycket av det du skriver. Det du skriver har gett mig lite styrka att kämpa vidare! Både med mina egna demoner och att förstå min sambos beteende lite bättre.
    Tack för att du delar med dig!

    Svara
    • Tove Lundin

      Hej H!
      Tack snälla för din kommentar! Om du visste hur glad den gör mig 🙂
      Det känns helt fantastiskt att kunna hjälpa, och det känns fantastiskt att inte vara ensam!

      Svara
  2. Mariab

    Idag ramlade jag in på din blogg när jag googlade på åderbråck-tänk så det kan bli??
    Tycker det är nästan ”modigt” av dig att lämna ut dig själv men säkert väldigt bra för många. Jag är en av dom som ibland är lite kritiska till alla diagnoser som ställs idag-sen innebär inte det att jag inte tror att vissa mår väldigt dåligt. Eftersom jag i min närhet haft manodepression så vet jag mycket väl vad en sån sjukdom kan ställa till med….I det här fallet var det inte bara lite bergodalbana……Mycket värre än så och allt kunde hända. En värld som vi andra inte kan förstå-vi som har förmånen att må bra. Tror det är viktigt att inse att livet är lite upp och ner-det är inte alltid bara bra utan det kommer djupa dalar ibland men det innebär inte att man är sjuk. Hoppas du förstår vad jag menar-för sätts diagnosen för lätt blir den också väldigt oseriös och faktiskt kränkande för de som verkligen är sjuka. Obs jag ”värderar” inte ifall du är sk sjuk eller inte. Men jag tänker lite på min omgivning , har vänner som fått diagnoser när de är runt 60 och jag kan inte se att de är på något sätt annorlunda än mig-men jag vet oxå hur den i min närhet mådde som var manisk och depressiv…. skillnaden var ENORM!!
    Det viktigaste måste ju vara att både den som mår dåligt och de runt om lär sig hur man bäst bemöter och hanterar problemen….. Psyksik ohälsa är ett stort problem för många precis som många andra sjukdomar!!

    Svara
    • Tove Lundin

      Hej Maria!
      Jo, ”modig” kanske jag är 🙂 Det är en balans mellan att skriva personligt och om det privata. Jag har valt att skriva personligt, vissa saker känns för privat. Självklart är livet som en bergodalbana för alla. Det är när man begränsas allvarligt i livet man behöver hjälp av psykiatrin. Och för att få sjukskrivning, rätt behandling och medicin krävs en diagnos. Min erfarenhet är att det är fler som går runt obehandlade än som får behandling i onödan. När jag mådde som värst var det mycket, mycket mer än en bergodalbana. Men det tog ändå över två år innan jag fick hjälp och behandling. Och i dag är, som du säger, skillnaden enorm. Därför vill jag vara modig och berätta – så fler kan förstå hur det är!

      Svara
  3. Tove Lundin

    Tack:-) Mycket glad.. Sitter nu på tåget (och är överlycklig över att kunna blogga i mobilen) men ledsen i hjärtat över hennes tårfyllda ögon när vi sa hejdå. Även om jag misstänker att det var krokodiltårar:-) Önskar ibland att vuxna kunde visa sina känslor så öppet!

    Svara
  4. maria

    Så hamnade jag hos dig igen……
    Jag vet inte om det är fler som bipolär nu än förr??
    Eller är det ”lättare” att få diagnosen idag???
    Jag vet att den som jag hade i min närhet-var så sjuk.
    Han lever inte idag och faktiskt så kunde jag/vi andas ut när hans jorderesa var över… Det var först lite svårt för mig att acceptera att jag kände en frid över det-så ska man ju inte känna och tycka???
    Men har man som jag i 25 år levt gömd och med skyddad identitet -så slapp jag nu oro!!
    För oron att han hittade mig fanns alltid.
    Vet inte hur -alla myndigheter skyller på varandra, men sekretessen bröts många gånger….
    För oss var det bara att packa ihop och flytta vidare ….
    Visste han var jag fanns och han inte var inlåst på psyk-då var jag inte alls i säkerhet.!! Det underliga var att även på låsta avdelningar på psyk-hade de ofta svängdörrar….Jag känner en sorg för att hans liv blev så förfärligt ( vet att han själv kände så också, men….) Jag tog ett väldigt medvetet val när jag bestämde mig för att min son och jag skulle överleva.
    Vi gjorde det och fick en bra tillvaro fast jag än som 60+ har diagnosen Post traumatisk stress….Jag vet vad som gjort mig så rädd, så rädd så att jag slutar andas-i vardagen kan jag hantera det ganska bra, har varit framgångsrik inom mitt jobb, har en familj och många vänner—– Men jag skulle aldrig kunna se en tex deckare-för mig är det så förfärligt för jag vet att det finns en verklighet, som är precis så sjuk……
    Brukar säga att min verklighet har slagit varenda SÅPA i dramatik och elände… Egentligen kan jag nog tacka någon ”däruppe” att jag lever idag…..( för det har varit många tillfällen när manin stormade som mest då det var riktigt nära…..) Klart man kan undra-hur kom jag i kontakt med honom??? Det var i en friskfas vi träffades och självklart trodde jag att min trygghet skulle få honom att må ännu bättre-så lätt var det inte!!!
    Minns när jag ringde polisen och varnade att han fått tag på mig igen——det var den högsta chefen som just då var ledig som beviljade ev extra skydd. Han skulle ringa mig efter helgen-poliserna ringde efter 10 min och sa: Vi har läst, vi behöver ingen chef som tar ställning-vi kommer nu!!! Då insåg jag att den sits vi levde i var faktiskt riktigt tuff-så tuff att tom polisen kunde ge oss skydd utan inkopplande av chef.
    När jag tänker på bipolär sjukdom så är det med min kunskap i bakhuvudet…. Kunde tro att han var på kvartersbutiken och köpte mjölk-men nej han tog i stället flyget till USA,,,,,,,Kanske kan man då förstå att när flera av mina vänner, som jag känt både länge och väl och jobbat med-får sin diagnos runt 60. Jag har inte märkt något speciellt med dem under alla år och självklart inte nu heller……. Om jag då tittar på mig själv och mitt sätt att fungera-så har jag mina sidor som kanske inte är det allra bästa. Vissa sidor har gett mig problem…..idag kan jag se -åha, det skulle kanske kunna vara en ”sån” diagons???? Fast jag struntar i det-jag känner mig själv idag och kan dra i handbromsen när det går för fort…..Det här är jag -den jag som jag blivit under min livsresa….visst det finns massor av sidor som jag kan behöva putsa på-men jag är i harmoni med mig själv och då -då är det en fröjd!!! Hoppas innerligt att du får må så bra du bara kan och kan njuta av ditt liv utifrån de förutsättningar du fått…..
    ( många ord och svammel-men kanske förstår du hur jag tänker och varför??)
    Trevlig Glad och Solig Påsk önskar jag dig!!

    Svara
    • Tove Lundin

      Hej igen Maria!
      Oj vad du har varit med om!
      Jag vet inte om man lättare får diagnosen i dag, men jag vet att lyckligtvis har kunskapen kring den ökat.
      Kunskap tror jag är den bästa lösningen på det mesta.
      Tur är ju att det inte är för alla med bipolär sjukdom som för den du haft i din närhet, precis som med alla sjukdomar ser det ju olika ut för alla. Och det finns bra hjälp att få.
      Härligt att du känner att du är i harmoni med dig själv! Det är så härligt att känna så, även om det bara är små, korta perioder.
      Tycker inte alls att det är svammel, det är fint att du vill dela med dig av din tuffa erfarenhet – tack!
      Hoppas din påsk varit glad och solig!!

      Svara
  5. maria

    Så läste jag igenom det jag nyss skrev…..hade förstås skickat det redan….
    Självklart märkte jag både stavningsfel och meningsbyggnad som inte var ok…..
    Där har du en av mina brister-det går för snabbt och jag har inte kollen…..men så är det

    Svara

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *