En reseberättelse

Inga serpentinvägar, ingen cab inga klubbar, nu är det platta skogsvägar, Lulu Luck och torpet som gäller.

Nyss hemkommen från torpet (för den nykomne läsaren, torpet = min tillflyktsort sedan juni, en liten stuga mitt i skogen utan el, grannar eller vatten som jag numera hyr för att “andas och vara”, något jag inte lärt mig än – hittills har jag målat kök, trappa, skåp och inrett pluttinuttigt, allt i syfte att jag ska kunna “andas och vara”).

Jag gillar tillflyktsorter, de har varit många under mina 31 år. Och eftersom jag, till min stora lycka, fått ett önskemål om vad jag ska skriva om (tack Katarina!) blir detta inlägg om en av mina resor. Ett extra långt inlägg – söndagsläsning för den som fortfarande är vaken.

Tove i Frankrike

Jag var 19 år och rastlös ut i benmärgen. Jag och min kompis satt i en park i Enköping, där vi gick i gymnasiet. Kyrkan (i vilken jag är döpt) tornade upp sig framför oss. “Här sitter vi och glor på en kyrka”, sa jag. “Tänk att det finns de som tittar upp och ser Eiffeltornet”.

Situationen var ohållbar. Vi läste båda franska, det fick räcka. Dagen efter skickade vi ett mejl till en kvinna som sökte personal till sin camping i södra Frankrike. “Silvousplait madame, nous voulons travailler sur votre camping”. Ja det fick vi så gärna silvousplait.

Campingen låg i en dal, utanför den lilla byn Mirandol, tio mil norr om Toulouse. Vi bodde i ett litet rum ovanför receptionen. Vi fick mat, husrum och veckopeng. Utanför rann en bäck och vi hyrde ut kanoter till rika holländare. Vi städade toaletter, tog emot gäster, sålde kartor, vin och tilltugg och förklarade utflyktsvägar på stolpig engelska. Okej, vi såg inte Eiffeltornet – men vi var i Frankrike!

Vår första vän var en lillgammal tioåring, Lucy. Hennes föräldrar ägde byns enda pub. Dit gick vi på kvällarna och kollade på fotbolls EM (detta var år 2000). Kvällen då Frankrike vann guldet (golden goal mot Italien) ordnade pupägaren Steve en stor barbecue för hela byn. Vår lilla vän tyckte vi behövde fler, jämngamla vänner så hon introducerade oss för David, Elisabeth och Vincent. (Mamma och pappa, ni kan sluta läsa här).

Vincent hade en gul cab, vi åkte lagom fort med lagom hög volym. Låten vi helst lyssnade på heter “Tomber La Chemise“, man kan lyssna på den samtidigt för att riktigt känna stämningen.

Nu var det ju lite si och så med franskan. Därför skrattade vi gott åt att de sjöng “Hoppa ner i skorstenen”. Vi gjorde till och med en dans där vi låtsades sjunka ner i skorstenar. Denna dans framförde vi gärna inne på de stora klubbarna som låg utplacerade längst de slingriga serpentinvägarna. Lutade man sig bakåt i bilen kunde man se de stora strålkastarna från klubbarna lysa upp den svarta himlen långt innan man var framme.

Medan vi hoppade ner i skorstenar tog killarna av sig skjortorna – chemise betyder skjorta. Cheminée är skorsten. Vi utmärkte oss på fler sätt. Tydligen var trakten inte bortskämda med svenska besökare. En dj fick nys om fenomenet. Han meddelade hela klubben detta märkvärdiga: Två svenskar fanns på dansgolvet. Vi försökte krympa, men min väns blonda hår var självlysande i neonljuset.

Så plötsligt ekade denna svenska låt i högtalarna. Alla tog varandra om axlarna och dansade runt i en ring. Ibland när jag är ledsen tar jag fram det minnet.

Jag tar också fram bilderna från våra långa promenader i bergen, kanotturerna, kullerstensgatorna i byn Cordes-sur-Ciel – bland de vackraste platser jag besökt. Och alla byfester då invånarna pyntade hela byn med serpentiner och ballonger.

Resor ger mig små guldkorn i själen, ibland ett jävlarannamma när jag får för mig att jag är en feg fis. Men jag har lärt mig att var jag än befinner mig är jag fortfarande där. Det går liksom inte att resa bort från sig själv. Inte ens om man åker supersnabbt i en gul cap på serpentinvägar. Men hjärtat får jubla lite..