Ge en gåva

En liten hemlis

Såhär fin ser baksidan av ett refuseringsbrev från Bonniers ut!

Nu ska jag berätta en hemlis jag gått och burit på i typ två månader, tjugofyra dagar och tretton timmar. Jag har skrivit en bok! Den är jättebra och kommer göra mig både rik och berömd. Kanske (om möjligt) lite mer ödmjuk.

Det är inte så att jag har skrivit den på två månader, tjugofyra dagar och tretton timmar. Nej, då blev den klar och skickad till fem förlag. Skriva den tog betydligt längre och har kostat mig blod, svett och tårar. Alla förlagen har dragit över tiden med att svara. Vilket jag har tolkat på två sätt, de enda tänkbara:

1. Den är så bra att de inte kan sluta läsa. Så fort de läst ut den måste de börja om från början, och så håller de på. Sen har de så mycket att göra med planerna kring mitt framtida Nobelpris i litteratur, att de helt enkelt glömmer att höra av sig.

2. De trodde allt var ett skoj (alla som läser denna blogg och känner till min jargong förstår varför) och kastade den i soporna.

Jag har alltså skrivit en bok liknande denna blogg, nu vet ni var allt kommer ifrån. Den är tänkt som en handbok och lyfter samma frågor som jag gör i bloggen, allt med en gnutta väl avvägd humor. I går kom det första svaret.

Det var från det finaste, fisigaste, förnämsta förlaget man kan tänka sig – Bonniers (det gäller att sikta högt). Självklart hade jag kollat upp innan hur deras standardsvar ser ut och räknade med det. Dröm om min förvåning när jag såg orden läst, diskuterat och övervägt i brevet. Inget av dessa ord står i ett standardsvar! Och som jag förstår det måste minst två personer ha läst för att kunna diskutera.

Nu fanns det bara ett krux. Jo, för Bonniers måste ”alla faktorer stämma”. Just i det här fallet trodde de sig inte kunna ”få ut boken (de kallade den boken!) till rätt försäljningskanaler, och till en tillräckligt stor publik”. Men de hoppades att jag skulle ta den till andra förlag, kanske mer psyko-inriktade (min tolkning).

Haha, min motivering att detta är ett ämne som måste lyftas och avdramatiseras i ”normala” kanaler för att fler ska våga synas snubblade på sig själv. Hur säljer man en in en bok tillägnad folk som ingen tror finns ute i det fria? Självklart kan jag tänka mig att boken ska finnas i väntrummen till psykologer med mera.

Men det är inte där den behövs!

Om Tove
Jag har något så spännande som psykisk (o)hälsa. O:et betyder i mitt fall att jag har bipolär sjukdom och adhd. Vad det innebär ska jag berätta mer om i bloggen. Välkommen att följa min, ibland lite annorlunda, vardag!

18 kommentarer till “En liten hemlis

  1. camo

    Lägg in lite recept på cupcakes mellan berättelserna! Bonnier ger bara ut kokböcker numera :-). Det beskedet fick en vän till mig som också skickade in ett angelägen manus som skulle vara intressant för många.

    Svara
    • Tove Lundin

      Haha! Tack för den toppenidén! Det kanske skulle bli riktigt bra, de angelägna inslagen kunde ha en liten varningstext innan ”Obs: verklighet” 🙂

      Svara
  2. Barbro

    Va duktig du är! Fortsätt skicka till fler förlag, ta dom små där tror jag de är mer intresserade. Med tanke på vad du skrev igår om psykiskt störda gärningsmän så skulle det väl va kul med recept på maträtter och bakverk med gift i boken. Vi är ju redan stämplade ändå…skiojar 😀

    Svara
  3. Herbert Nordlund

    Kul läsning. Du är kusligt lik mig. Dock så skrev jag min bok på 2 veckor, lite manisk period troligen. Men visst, det blir massa efterarbete också men grundmaterialet är ju gjort. Tänkt på det där också, hur man får in boken i rätt kanaler då man vill beskriva/berätta om psykisk ohälsa. Men, det kanske kan räcka att personer med diagnoser och olika problematik blir hjälpta av materialet. Det skulle jag kunna vara nöjd med, att åtminstone rädda en person. Jag tror att det finns ett vägskäl när man har psykisk (o)hälsa och skall beskriva något via text. Antingen gör man en subjektiv berättelse med erfarenheter etc. Eller så kanske man försöker vidga sin historia till mer samhällsanpassat(vad nu det betyder). Kanske lägger man in politik, ekonomi för att ge ”vanliga” människor andra parametrar. Vem vill man nå? Vem kan förstå?

    Bra blogg! Kan inte låta bli att berätta att jag har samma dubbeldiagnos som du.

    Svara
  4. Jenny Gustafsson

    Bra jobbat Tove! Det är många som vill skriva en bok men långt ifrån alla av dem som gör det, så du ska vara riktigt stolt över dig själv! 😀

    Svara
  5. Tove Lundin

    Tack Barbro! Jag känner mig jätteduktig 🙂 Lovar att fortsätta ligga på, väntar fortfarande på svar från fyra förlag, blir det inget ja fortsätter jag skicka.. Det är en bra idé att höra av sig till de små! De som säger nej får smaka mina special-cup cakes… (Skoja också) 🙂

    Herbert: Vad spännande att du också skrivit en bok i samma ämne! Jag förstår vad du menar med vägskälen! Jag försökte mig på något mitt emellan, precis som här på bloggen: att kritisera samhället och töntiga normer genom mina egna personliga upplevelser. Och ge råd utifrån egna erfarenheter blandat med renodlad fakta. Jag tror att om man, som du, skriver från hjärtat med ambitionen att åtminstone hjälpa en person – då når man verkligen ut!
    Stort Lycka till med din bok!

    Jenny: Tack så jättmycket! Precis det är det göttaste: att ha slutfört något! 🙂

    Svara
  6. Tove Lundin

    Tack Katarina! Visst är det lite coolt 🙂 Det är framförallt kul att ha slutfört något för en gångs skull!

    Svara
  7. Katarina

    Ja att slutföra är en bragd. Själv brukar jag tänka att jag bara slutfört två saker i mitt liv, som jag är stolt över. Körkort och graviditet. Gillar inte att köra. Så en av två bedrifter som fortfarande håller intresset uppe.
    Men än är inte livet slut. Finns fortfarande tid att samla på sej fler. 🙂

    Svara
  8. Tove Lundin

    Det var inga dåliga saker Katarina! Jag skulle vara superstolt om jag fixat dem (nu blev jag peppad att fortsätta med övningskörningen jag la ner för ett halvår sedan) 🙂
    Som du säger är ju inte livet slut – finns ju massor av tid kvar att slutföra saker att vara stolt över. Det enda man egentligen behöver är ju den inställningen i livet! 🙂

    Svara
  9. Katarina

    Tror också den inställningen hjälper en i livet.
    Bra att påminna sej själv om det som gått bra och blivit klart. Lätt att fastna i negativa tankar annars. Om man bara tänker på det som inte funkar.
    Skickar över lite ”pepp” till övningskörningen. 🙂

    Svara
  10. Tove Lundin

    Åh, tack! Det behöver jag 🙂 Hoppas kunna slutföra det innan året är slut – och kanske något mer (som jag inte kommit på än – det blir spännande att se vad det blir) 🙂 Mål är roliga att ha!

    Svara
  11. Amo

    Jag har också skrivit böcker. Har cirka 5 st halvskrivna. Dom är jättebra och kommer att slå nationellt. Om jag skriver klart dom. Och skickar in dom. Och får dom utgivna. Jag kanske kan låta bli att skriva klart och bara sätta ihop två halvor? 1/2 + 1/2 är ju per definition 1/1. Det skulle förvisso bli helt tokigt.. men eftersom den vänder sig till andra med psykisk sjukdom skulle det ju jämna ut sig.

    Svara
    • Tove Lundin

      Det tycker jag låter som en utmärkt idé! Tror absolut att det skulle jämna ut sig och att dina läsare skulle fatta budskapet 🙂 Ser fram emot att se den i bokhandeln!
      Tror för övrigt att detta är anledningen till att så få böcker av oss med psykisk (o)hälsa finns – vår oförmåga att slutföra saker!

      Svara
  12. Katarina

    Jag får upp fragment, av olika handlingar, i huvudet ibland. Men inget jag skriver ner.
    Man kanske skulle ha en bok med blanka blad, som nån börjar skriva i. Sen skickar man runt den och alla som har den skriver en bit när inspiration finns.
    Efter ett tag borde det bli en färdig bok. 🙂

    Svara
    • Tove Lundin

      Bra idé! Och vad rolig – det kunde ju bli hur knäppt som helst (vilket såklart är något bra) 🙂
      Alla skulle självklart köpa den och man kunde dela lika på Nobelpriset!

      Svara
  13. Katarina

    Absolut! Och kan du tänka dej oss alla bokskrivarna (låter roligare än författare 😉 ) på Nobelfesten.
    Som Pippi på kafferep ungefär. 🙂

    Svara
    • Tove Lundin

      Haha! Vi skulle sprattla med benen under borden, spilla på kläderna, prata och skratta vid fel tillfällen… 🙂

      Svara

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *